Brev skapade ordning i krigets kaos

 
av: Anders Bengtsson

Från skyttegravarna skildrade franska soldater första världskrigets fasor. Brevskrivandet blev en formell livlina hem till vardagen.

De hette Alfred, André, Auguste, Émile, Ernest, Laurent och Pierre. De var lantbrukare, mjölnare, vinodlare och vagnmakare och föga förberedda för det krig som skulle komma, än mindre för att beskriva livet i fält. Ändå gjorde de det.

Språkforskaren Agnès Steuckardt och hennes kolleger analyserar innehåll, stil och språk i över 650 brev och vykort som soldater och deras anhöriga, främst från södra Frankrike, skrev till varandra under första världskriget. Resultatet kan vi ta del av i samlingsvolymen Entre village et tranchées – L’écriture de poilus ordinaires. På svenska skulle titeln bli något i stil med Mellan by och skyttegravar – Den vanlige soldatens brevskrivande. På franskt vardagsspråk används nämligen ordet poilu, ’hårig, lurvig’, för att beteckna en fransk soldat under första världskriget.

I boken får vi soldaternas version av det fruktansvärda kriget och livet i skyttegravarna. Samtidigt får vi de anhörigas version – främst av de kvinnor som stannade kvar hemma.

De flesta brevskrivare arbetade i jordbruket före kriget; under perioden 1851–1911 utgjorde jordbrukarna hela 45 procent av Frankrikes befolkning. Brevskrivandet kom dock att minska drastiskt i takt med att utsikten om en snabb seger i kriget grusades. I bästa fall slutade man skriva på grund av en skada, i värsta fall på grund av döden.

Ett tydligt drag i försändelserna är att hela skrivutrymmet tas i anspråk. Det skrivs inte bara från vänster till höger utan även sidledes och i marginalerna på andra sidan vykortet. Själva skrivandet följer också vissa ritualer som brukligt är på franska: först meddelar man att man vill skicka några hälsningar och att man mår bra. Dessa formler hindrar dock inte soldaterna från att göra tillägg där man sedan tar tillbaka allt: ”Jag besvarar ert kort och brev som jag mottog med största glädje och fick reda på att ni mår mycket bra, ty jag kan inte säga detsamma.”

På samma sätt finns det en hel del avvikelser i slutet av breven. Normalt sett avslutar man med formella uttryck av typen ”Jag slutar mitt brev nu. Jag lämnar dig och ger dig kindpussar”, men ofta ser man tillägg som ”jag vet inget mer att säga för tillfället”. De här formlerna blir därmed en fast struktur i det helvetiska kaos som livet vid fronten måste ha varit.

Att själva kriget och dess mekanismer inte diskuteras särskilt ingående beror säkerligen på censuren, vilket nämns i detta brev: ”Jag kan inte förklara resultatet för dig ty det är strängt förbjudet att ge upplysningar om kriget, ty man måste ha sett något brev som berättar saker mot reglementet men när allt är slut då kommer vi att kunna tala fritt, inte illa men väl.”

Brevskrivandet var en viktig ingrediens för att upprätthålla krigsmoralen. Den 1 augusti 1914 ringde Frankrikes kyrkklockor om den förestående mobiliseringen av resurser inför kriget. Redan den 3 augusti bestämdes det att försändelser under 20 gram inte behövde frankeras. Resultatet blev att ungefär 10 miljarder brev skickades under kriget.

I början skrevs mest vykort, eftersom man trodde att konflikten snart skulle vara över.

Mobiliseringen gick snabbt och det främsta bekymret för soldaterna var troligen den närmsta familjens väl och ve: ”se åtminstone till, kära hustru, att täcka den lille ungen Albert så att han inte blir sjuk”. Därefter kom de övriga i familjen, som mamma, pappa och syskon, men även grannar och bybor.

I början rådde också optimism: ”om det fortsätter så här har vi det bättre i krig än hemma”, men senare började tvivel och pessimism dyka upp: ”detta förskräckliga krig som inte tar slut.”

Bland glädjeämnena fanns de tillfällen då man kunde ta ett glas tillsammans med andra soldater eller träffa prostituerade: ”han sa till oss i går i skogen att han hade varit där upp till elva gånger en och samma natt […] han får oss att skratta när han talar om dessa kvinnor för han har flera han.”

Några intressanta saker när det gäller brevskrivandet är värda att notera. Oftast brukar man besvara varje brev med ett nytt, men det verkar inte gälla de franska soldaterna. Man skriver flera brev eller vykort varje dag; det blir således en strid ström av kommunikation. Breven är dessutom noga daterade, framför allt genom att soldaterna skriver ner datum på de brev man mottagit och som man besvarar.

Man skriver även om man inte har något att säga. Indirekt visar man då att man fortfarande är vid liv, eller som Pierre skriver: ”Jag mår mycket bra nu. Du kan bedöma det själv, om det var allvarligt skulle jag inte skriva.”

Vi får också en inblick i kvinnornas liv – de kvinnor som var hemma och skötte familjen och huset. De berättar om hur barnen mår, det mödosamma arbetet med att så och skörda – och hur mycket de saknar sina män. Ett återkommande inslag är religionen, för det tycks som om mässorna och bönerna skapade struktur i det dagliga livet hemma: ”om jag har en minut tillbringar jag den genom att be en bön till Gud.”

Förmodligen hade de flesta brevskrivande soldaterna slutat skolan vid 10–12-årsåldern, så det är knappast fråga om några drivna brevskrivare. Inte heller verkar franskan alltid vara deras förstaspråk: Alfred ber till exempel sin fru att tala franska med deras son. Att använda franska blir således ett medvetet val, både socialt och politiskt. På landet användes i stället det som på franska kallas patois, bygdemål.

Det mest slående med språket i breven är nog stavningen. Alfred, Ernest och Laurent hade lärt sig att skriva i slutet av 1800-talet, men lämnade skolan redan tidigt för att arbeta på fälten eller vingården. Därför vittnar dessa brev om hur många fransmän skrev då.

När det gäller undersökningen av språket har forskarna arbetat som specialister på medeltida språk, en epok då stavningen inte heller var fastställd och varierade enormt. Någon interpunktion och skillnad mellan stora och små bokstäver kan man inte tala om när det gäller brevskrivarna, och i det avseendet liknar de små texterna äldre icke-litterära texter från 1600- och 1700-talen. De franska skollärarna fick välja sina strider, och satsade förmodligen mer på andra mer problematiska sidor i den franska stavningen.

Accenter används flitigt i de flesta romanska språk, men i olika syften. På franska styrs accentbruket av uttalet, medan till exempel spanskan använder accenter för att ange betoning. I breven hittar man accenter där de inte alls ska förekomma: chér i stället för cher, ’käre’, och felaktiga accenter som i mére i stället för mère, ’mor’, och så vidare. Och cediljen, som man måste använda på c när efterföljande vokal är hård, är ett drag som franskan delar med katalanskan. I breven har cediljen satts ut där den inte ska vara, i stavningar som çi i stället för si, ’om’, och reçevoir i stället för recevoir, ’ta emot’.

I de flesta fall hittar man ändå ”logiska” stavningar i breven – man skriver alltså som det låter – som i laba för là-bas, ’där borta’, och plurien för plus rien, ’inget mer’. När det gäller verbböjningarna stavar man också mest efter uttalet, eftersom det i franskan finns flera slutkonsonanter som inte uttalas, främst -s. Dessa slutkonsonanter utelämnas, som i je sai i stället för je sais ’jag vet’, tu souffre i stället för tu souffres, ’du lider’, och nous iron i stället för nous irons, ’vi kommer att gå’.

Man kan också notera att kvinnor verkar ha haft större problem med stavningen än männen. Redan på 1870-talet hade man undersökt hur flickor och pojkar skrev franska, eftersom det hade visat sig att flickornas stavning var betydligt sämre än pojkarnas. Det fanns alltså en klar skillnad mellan könen på grund av bristande skolgång.

Joséphine – Laurents hustru – skriver till exempel il anait de maim i stället för il en est de même, som betyder ’samma sak gäller’. I det avseendet liknar skrivandet i hög grad det medeltida, då det mesta skrevs ihop i brist på apostrofer.

Franskan har få variationer i stavningen. I breven förekommer det däremot, föga förvånande, en del vardagliga och förtroliga ord. Ett regionalt ord där är poutonasse för ’kyss’. Men framför allt använder man ordet Boche för ’tysk’, som fortfarande kan förekomma i modern franska. Det är ett gammalt ord som från början betydde ’träskalle’ och användes om tyskar och belgare, som fransmännen generellt ansåg sakna kvickhet och spiritualitet och som förstod franska dåligt. Det var kanske ett sätt att avhumanisera fienden – så att han skulle bli lättare att döda. Anmärkningsvärt nog använder inte de brevskrivande kvinnorna ordet Boche, utan det formella ordet för ’tysk’, Allemand.

Det förekommer också en del militärjargong, som fourchette, ’gaffel’, för ’bajonett’, poilu för fransk soldat under första världskriget och pruneau, ’plommon’, för kula och så vidare.

Men synen på fienden verkar förändras under krigets gång. Laurent har till en början en ganska kategorisk ton mot tyskarna och anger exakt avstånd till dem: ”Man måste vänja sig vid allt och vi är fortfarande 100 meter från tyskarna.” Laurent blir senare mer och mer uppgiven: ”ty där vi är ser man otaliga lik och vi kan inte gräva gravar för att lägga dem i ty vi har tyskarna på 30 meters avstånd och med värmen kan du föreställa dig att det inte luktar ros.” Senare börjar han också förstå att soldaterna är utsatta för propaganda: ”jag tror verkligen att de vill slå dunster i våra ögon.”

Kanske var det till slut korrespondensen och kärleken som lyckades hålla soldaterna på gott humör under tiden i skyttegravarna. På flera ställen syns mer eller mindre intima inslag i breven, ungefär som i dagens sms: ”Käraste Marguerite, jag utnyttjar en väntan på tåget för att komma dig närmare under ett ögonblick.”

Det är kanske på den punkten som vi i dag kan närma oss krigskorrespondensen, som var soldaternas enda sätt att hålla kontakten med sina nära.

Anders Bengtsson är professor i fransk språkvetenskap vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
7/2019