Al Pitcher

Komikern Al Pitcher gör sina shower på engelska, men slänger in svenska ord och uttryck. Ibland säger någon ståuppkollega att det är ju lätt för honom. Det är bara att säga fyfan eller ojojoj, så skrattar folk.

– Då har jag känt: ’tänk om det är sant?’ Men jag hittar konstant mer material.

Al Pitcher föddes i Storbritannien för 45 år sedan, men han är uppvuxen i Nya Zeeland. Han inledde sin ståuppkarriär 1999 med att ta sig till final i den brittiska ståupptävlingen So you think you are funny?

Sedan 2010 bor han i Sverige tillsammans med svenska kärleken Anita, som han träffade på en bar i London där de båda jobbade. I Storbritannien arbetade han med ”universella” skämt, som skulle funka lika bra i Dubai som i Sheffield.

Här i Sverige skämtar Al Pitcher om sådant som är typiskt för svenskar, som att sjunga Ja, må han leva en tidig födelsedagsmorgon. Eller som att man måste sätta blå plastskydd på skorna när man bevistar skolor och sjukhus. Dessa skydd var obegripliga för Al Pitcher, och när han till slut hade förstått hur de skulle användas, gick han ut med dem på. Utan att någon påpekade det på tunnelbanan.

– Det är så typisk svenskt. Alla ser det, men ingen säger något.

Al Pitcher har skapat sig en alldeles egen nisch i Sverige, tack vare sitt utifrånperspektiv. Han menar att varken svenska komiker eller mer tillfälliga utländska komiker kan skämta på samma sätt om svenskarna.

– Soran Ismail skulle till exempel inte kunna skämta om de blå plastskydden, eftersom han är uppvuxen i Sverige och själv är en del av den svenska kulturen. Och en gästkomiker från ett annat land skulle över huvud taget inte känna till dem.

Al Pitcher försöker undvika de uppenbara skämten, till exempel dem om att chef på engelska heter ’kock’ på svenska, om att det står utfart på svenska skyltar och om namnen på alla Ikea-grejer. De bästa skämten bygger på sådant som bara händer – sanna observationer. Som när Anita utbrast nämeeen! när de sprang på en väninna hon inte sett på länge – och väninnan svarade nämeeen!

Men idéerna måste först provas ut. Anita är den tidigaste publiken. Om hon säger ”Ja, så där är vi svenskar …”, då har han något att bygga vidare på.

– Jag har försökt att sitta vid skrivbordet och skriva, men det blir aldrig bra. Jag vill gräva djupare, inte bara skrapa på ytan. Min uppgift är att hålla upp en spegel framför svenskarna.

Han observerar den svenska vardagen genom att gå omkring på stan, prata med folk och handla i kvartersbutiken. ”Looking, without looking”, som när folk ”glömmer” att köpa påse när de har handlat, och sedan får en gratis för att det är enklast när kassörskan redan har börjat med nästa kund.

Men han vill aldrig hänga ut någon eller vara elak, även om det är lättare att skriva negativa skämt.

– Jag vill ge en massive positive feeling. Jag vill hylla svenskarna. Om jag klagade på samma saker som svenskarna själva, till exempel tågtrafiken eller skatterna, så skulle publiken säga: ’men åk hem då’, säger Al Pitcher.

I stället gör han sig själv till offret, en underdog. Folk kan känna igen sig och väntar på att se hur han ska hantera situationen. Som med de blå plastskydden.

Egentligen är hans humor ett slags storytelling, menar Al Pitcher, med småskämt längs vägen framåt. Inte bara en lång harang som leder fram till en punchline.

– Jag kan inte bara säga ’ni dricker mycket kaffe’ utan måste ta in mig själv i berättelsen. ’Jag har just druckit min fjärde kopp kaffe, nu har jag äntligen blivit svensk.’

Men att gå över till svenska i föreställningarna är inte aktuellt.

– Att lära sig språk handlar om att våga göra misstag och inte skämmas. Jag har gått på sfi och övat med språkappar som Duolingo och Rosetta Stone. Men för mig går svenskan in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag är glad att jag inte har ett jobb där jag måste tala svenska.

Svenskarna förstår engelska. Dessutom vill de att han ska tala sitt eget språk.

– Det är en av de vanligaste frågorna jag får på Facebook: ’Du talar väl engelska i din show?’

Men det gäller ändå att anpassa språket så det blir begripligt för alla. Som när han skämtade om en magpie, det vill säga en ’skata’, och en besökare efteråt undrade vad det var för sorts paj – en sådan hade hon nog aldrig smakat. Eller när han berättade att han used to nick sheep i Nya Zeeland och folk blev upprörda eftersom de misstog slangordet för knycka för att hugga halsen av.

Annars gillar han att slänga in de där typiska svenska orden och uttrycken här och var. Som puss, puss. Och förstås favoritordet fika, som fick ge namn åt den första turnén, Fika tour 2012. Den följdes av Påtår tour 2013.

Den nya showen, Sverige Syndrome, som spelas i höst, är mer personlig än de tidigare. Al Pitcher berättar mer om sig själv och Nya Zeeland, samtidigt som det är ett slags kärleksbrev till det nya hemlandet.

– Jag håller fortfarande på att upptäcka Sverige. Jag älskar landet och livsstilen här. Jag gillar att folk lämnar en i fred, men också att de är så trevliga.

De språkliga missförstånden finns förstås med också i den nya showen.

– Jag berättar till exempel om när jag hade ont i halsen och min fru sa att jag skulle gå ner till affären to buy ginger. När jag kom till affären pekade jag på halsen och sa: inge fara – men fick ingen ingefära.

Vissa skämt funkar olika bra på olika publiker. Han har alltid en kärna i showen, men slänger ofta in nya idéer för att testa. Till skillnad från en konsert. ”Du skulle aldrig se Coldplay testa några nya ackord eller sångrader på scen, inför betalande publik.”

Man kan tycka att Al Pitchers nisch är ganska smal: svenskar. Men han har gjort de ”svenska” showerna i städer som London och New York.

– Ofta har publiken en svensk koppling på något sätt, till exempel par där den ena parten är svensk. Man hör hur någon viskar ’gurka means cucumber’.

Och på en hel rad i New York satt studenter som pluggade svenska vid universitetet. De kom från USA, Colombia och Polen och hade förstått det mesta, men undrade efteråt vad fifanen var.

Al Pitcher avskyr tystnad från publiken.

– Skrattar de inte måste jag skruva ett varv till, förstärka skämtet för att håva in skratten.

Det handlar om orden, tajmningen och agerandet på scen. Men det som gör hans skämt roliga, tror han, är igenkänningen, att folk känner it’s so true – det stämmer på pricken! Han varken vill eller behöver överdriva.

Men Al Pitcher drömde aldrig om att bli komiker. Som barn ville han bli travkommentator.

– Min engelsklärare sa att jag inte hade rätt kvalifikationer. Man måste kunna en massa om djur och sport. Jag som trodde att det räckte med att säga att ’här kommer nummer 2, och passerar nummer 3 …’

Då visste han inte att komiker var ett yrke.

– Jag älskar mitt jobb. Jag blir aldrig trött på det: It blows my mind that I can do this for a living.