Bild: 
Emma Hanquist

För outtalat klander ansvaras ej

Författaren Lena Andersson får syn på det underförstådda.

När jag var barn tycktes mig språket som ett pågående mysterium. Det fanns en skylt jag ofta läste men aldrig förstod. På den stod:

”För ytterkläder ansvaras ej.”

Vad sa skylten egentligen? Jag prövade att lägga betoningen på olika ord i satsen, men inget hjälpte. Van vid normal svensk meningsbyggnad anade jag att ytterkläderna var agerande subjekt. Men vad gjorde i så fall ytterkläderna? De ansvarade inte. Men hur kunde ytterkläder ta eller underlåta att ta ansvar? Jag prövade alltså att säga meningen utifrån tanken att för var konjunktion, som i satsen för vi ska gå och bada.

För ytterkläder ansvaras ej.”

Det blev nonsens. Och ytterkläder kunde inte vara subjekt som det måste vara om för var konjunktion.

Var för möjligen preposition? Hade skyltförfattarna skilt ansvaret från sin preposition och satt den först, var det detta som gjorde meningen så svår att förstå? Kunde det i stället ha stått Ytterkläder ansvaras ej för? Det hade det, men påståendet var fortsatt gåtfullt.

Det berodde på tre saker:

Ett: Meningen saknar subjekt eftersom den är passiv.

Är det något verb som kräver ett subjekt så är det ordet ansvara. Ansvar kan aldrig vara subjektslöst. Den som ansvarar måste ge sig till känna. Här var det någon som tillkännagav att den frånhände sig ansvar, men utan att träda fram. Språk och ansvar måste ha en avsändare.

Två: Utsagans existens som sådan.

Om någon här inte tog ansvar för ytterkläder och detta var värt att särskilt framhålla, måste det föreligga ett antagande i tillvaron om att någon vanligtvis ansvarade för ytterkläder. När? Vem?

Tre: Motsägelse mellan språk och yttre verklighet.

Skylten satt där det fanns klädhängare. Där och ingen annanstans skulle man hänga ytterkläderna. Redan genom sina krokars existens uppmanade den materiella konstruktionen besökarna till detta. Varför varnade man då samtidigt för samma sak? Skylten motsade sin egen kontext.

Detta kallas inom psykologin dubbelbindande kommunikation och är det stoff som familjetrauman och världsdramatiken vävs av.

Inget av det jag nämnt här kände jag till i grammatiska termer, men människan behöver inte kunna grammatik för att förnimma grammatik. Språket ligger i vår hjärnas struktur. Vi talar enligt språkstrukturen även om vi aldrig hört talas om grammatik. Grammatiken analyserar bara det vi intuitivt redan vet.

Ett besläktat exempel är kaffemuggarna på McDonald’s:

Caution, content is hot.

Den som köpt en kaffe har givetvis gjort det i förhoppning om att kaffet är varmt, kanske till och med hett.

Språket kräver påfallande mycket förförståelse och undertextkompetens för att bli begripligt. Läser vi av världen bokstavligt förstår vi ingenting av den. Det innebär att vi måste ha en uppfattning om varför saker sägs i ett visst sammanhang och varför de inte sägs, vad som behöver sägas och vad som är givet. Annars kan vi inte tolka. Vi nödgas således hela tiden göra antaganden om varandra för att kunna kommunicera.

Därför får vi information även av utsagor som vi inte förstår, men på ett metaplan. Vi inser att en för oss obegriplig text troligen är relevant och begriplig för någon annan. Kommunikationen kommunicerar till oss att andra förstår något vi inte förstår, vilket också är en insikt och en kunskap och inte en oviktig sådan.

Vad gäller kaffe på McDonald’s behöver man ha klart för sig det amerikanska rättighetsregelverket och advokatstyret. Känner man inte till denna undertext och kontext är påståendet på förpackningen som varnar för just det man önskat sig och införskaffat, en varm dryck, rakt av absurt.

Genren absurdism i film, bildkonst och litteratur opererar mycket riktigt precis i detta glapp mellan verklighet och språk – och synliggör det. Den suger sin näring ur det faktum att språk endast är en modell av verkligheten och aldrig kan vara identisk med den eller med medvetandets uppfattning av verkligheten.

Språket sipprar hela tiden. Det sipprar ut tankar som inte utsägs men som uppstår i sprickan mellan det som behöver sägas och det vi vet inte behöver sägas, och som ifall det sägs därför får en annan betydelse än den som bara orden ger.

Föreställ dig att din äkta make eller maka har fått sin väska stulen. Den låg i bilen som maken/makan glömde att låsa då han eller hon som hastigast slank in på tobaksaffären för att köpa en tidning. En tjuv var snabbt framme och tog väskan. I den fanns inga pengar, men däremot nycklar och adresserna till de olika låsen som nycklarna gick till, varför alla lås måste bytas samma kväll. När det är gjort säger den äkta maken eller makan allvarligt till sin käresta:

”Det här var mitt fel. Det var verkligen mitt fel”.

Makan/maken ser förvånat på sin älskade och säger: ”Vad menar du? Det kan väl knappast vara mitt fel? Jag var ju inte ens på plats.”

”Men jag säger ju att det var mitt fel”.

Det märkvärdiga med språket är att man så lätt kan säga motsatsen till det som orden betyder utan att kunna beslås med att ha sagt det. Man använder bara förskjutningen mellan det som vi är eniga om behöver sägas och det som vi är eniga om inte behöver sägas.

Utsagor är aldrig bara utsagor. De står aldrig isolerade, befinner sig alltid i relation, kräver alltid förkunskaper och förståelse av sammanhanget. Språket ingår i ett konstant samspel med medvetandets omvärldsuppfattning och -tolkning.

Inte sällan ger vi människor varandra blombuketter med en giftampull i mitten: beröm som egentligen är kritik, skenkomplimanger med en beska som får en att undra varför man känner sig illa till mods fast man fått komplimanger.

Den enda verksamma metoden för att komma till rätta med obehaget är att metakommunicera: att berätta att man ser giftampullen och hur den är apterad. På annat sätt än genom metakommunikation går det inte. Den andra kan ju alltid hänvisa till de underbara blommorna hon gett och säga att man är otacksam och överkänslig.

Men metakommunikation är också det som förstör sociala sammanhang. Man blir en outhärdlig människa om man hela tiden säger att man hör vad den andra egentligen säger och menar. Man trasar sönder både samvaro och kommunikation. Denna kräver en pågående överenskommelse om underförståddheter för att flyta, och för att alls kunna äga rum. Men det är också denna tysta överenskommelse som öppnar för sarkasmer, elakheter och outtalade beskyllningar – för vilka ansvaras ej.

Metakommunikation förutsätter att relationen är viktig, att den grundar sig i välvilja och klarar av ett tillfälligt söndertrasande i det högre syftet att främja en framtid fri från missförstånd och osunt sipprande. Det klarar få relationer. Därför är det vanligare att människorna lider i bitter tystnad, känner sticket men inte kommer åt hur språket arbetat för att såra och förgifta.

Vi får helt enkelt leva med att språket ständigt undflyr våra försök att bemäktiga oss det. Att det är ett vackert, levande, märkvärdigt minfält.

Lena Andersson är författare.

Fotnot: Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Modern Filosofi.

Publicerad i nummer: 
2/2016