Bild: 
Getty Images
Det är tipo raka vägen!

Svensk typ är inte unik

Ordet typ har sedan en tid en ny betydelse i svenskan. I spanskan och italienskan är det typ likadant, fast med ordet tipo.

”Är det typ två gånger i veckan ni ses?” ”Ja. Typ. Och äter något typ pizza.” Ordet typ används numera på ett mycket fritt sätt, som inte har så mycket gemensamt med det typ vi har i en ny typ av ost, ett vin av fransk typ och en trevlig typ. Dessutom är typ ibland bara ett allmänt betydelsefattigt utfyllnadsord.

Sölve Ohlander, numera professor emeritus i engelska, blev först med att behandla det här fenomenet vetenskapligt. Han tog exemplet ”förslag typ löntagarfonder” som utgångspunkt för en artikel i tidskriften Språkvård 1983. Med hjälp av Språkbankens samlingar av tidningstexter – så kallade korpusar – kunde han visa att typ användes som en sorts preposition redan i mitten av 1960-talet. Svenska Akademiens ordbok – som inte hade hunnit fram till ordet typ när Sölve Ohlander skrev sin artikel – redovisade senare som sitt äldsta exempel ”Den speciella bilfria gågatan (typ Västerlånggatan) …” från 1962. Användningen i tidningskorpusen från 1965 är småskalig: bara tre exempel på det nya typ per en miljon ord.

År 2013 visade språkvetaren David Mighetto att spanskans tipo har genomgått en liknande utveckling, till exempel i ciudades tipo Paris, ’städer typ Paris’. Hans äldsta exempel på ordet som ”en sorts preposition” är från 1956.

Men samma typfenomen finns också i italienskan. När jag umgåtts med italienare har jag länge lagt märke till att deras tipo i talspråk kan användas på samma sätt som svenskans ”nya” typ. I italienskan syns bruket också ofta
i skriftliga sammanhang.

Det tar alltid tid för en språklig nyhet att nå ordböckerna. Mitt äldsta italienska exempel är från 1945, men ingen italiensk ordbok, åtminstone ingen av de många som jag har kollat, redovisar bruket förrän 1980. Det var i nittonde upplagan av Il grande dizionario Garzanti della lingua italiana, och den ordboken var dessutom ensam om att ha med den här tipo-användningen i drygt ett decennium:

una stoffa tipo principe di Galles,
’ett tyg typ Prince of Wales’

År 1992 kom Dizionario della lingua italiana av Fernando Palazzi och Gianfranco Folena i fatt och gav följande två exempel med kombinationen tipo + substantiv:

una chiesa tipo Duomo di Milano, ’en kyrka typ domen i Milano’
finta pelle tipo coccodrillo, ’konstläder typ krokodil’

De båda exemplen är inte helt lika. I det första tas domen i Milano som exempel på kyrka. I det andra är krokodilkonstläder en faktisk typ. Men skillnaden är inte så stor.

Den klassiska ordboken Vocabolario della lingua italiana kom dock med en nyhet i 2002 års upplaga. Här hör tipo ihop med ett substantiv som fungerar som adverbial:

vediamoci tipo giovedì
’vi ses typ torsdag’

Ännu tydligare är den funktionen i ett exempel från det sociala nätverket Formspring på internet. Här hör tipo ihop med en så kallad prepositionsfras – en fras som inleds med preposition – a mezzanotte, ’vid midnatt’:

ci siamo messe a correre sotto gli annaffiatoi del parco davanti a casa mia tipo a mezzanotte
’vi satte i gång att springa under vattenspridarna i parken framför mitt hem typ vid midnatt’

Jag har även hittat en hel del exempel i italiensk litteratur, det äldsta från en text som skrevs 1945, Cronaca familiare av Vasco Pratolini:

Indossavi ... un cappello tipo tirolese
’Du hade på dig … en hatt typ tyrolsk’.

Den här formuleringen är inte helt parallell med lexikonexemplen. Tipo är ju här tillräckligt mycket substantiv för att kunna följas av ett adjektiv (tirolese). Men ingen preposition di, ’av’, är kopplad till tipo (som i ’en hatt av typ tyrolsk’), vilket gör att typ själv blir prepositionslik. Cappello tipo tirolese skiljer sig dock inte särskilt mycket från lexikonexemplet finta pelle tipo coccodrillo.

I Maria Cortis roman från 1966, Il ballo dei sapienti, har jag funnit flera tipo-exempel. Ett av dem påminner om Pratolinis tyrolerhatt, genom att ett adjektiv följer efter tipo:

In sala dei professori lunghe discussioni di tipo parlamentare, precedute nei corrodoi da approcci tipo ”transatlantico”
’I lärarrummet, långa diskussioner av parlamentarisk typ, föregångna i korridorerna av angreppssätt typ ”transatlantisk”’

I första halvan av det här citatet används tipo på det gamla sättet, som ett vanligt substantiv kombinerat med prepositionen di och ett adjektiv, parlamentare. I andra halvan saknas däremot prepositionen: tipo ”transatlantico”. Tipo klarar alltså på egen hand att göra samma jobb som frasen di tipo.

En exemplifierande funktion hos tipo finner vi i romanen Il silenzio dell’onda av Gianrico Carofiglio från 2011. Följande är hämtat från ett av de kapitel som framställs som avsnitt ur en nästan tolvårig pojkes dagbok:

Roba che ascoltavano i miei genitori, tipo i Rolling Stones, i Led Zeppelin, i Dire Straits.
’Sånt som mina föräldrar lyssnade på, typ Rolling Stones, Led Zeppelin, Dire Straits.’

Detta är i linje med uppfattningen att det ”nya” tipo hör hemma i vardagligt ungdomsspråk. Men det visar sig att bruket är spritt i fler åldersgrupper. År 2004 publicerade Paola Mastrocola boken La scuola raccontata al mio cane, där hon låter sin hund lyssna på hennes beskrivning av den italienska skolan. Hon är en kulturkonservativ italiensk gymnasielärare i litteratur som lämnat sitt yrke i besvikelse över Italiens skolreformer och dagens elever. Men hon är inte främmande för att använda tipo på det nya sättet:

mestieri di una volta, tipo il ciabattino, che consistevano nel riparare
’yrken som fanns förr, typ skomakare, som gick ut på att reparera’

Men tipo kan också följas av ett verb i infinitiv (som chiamare, ’kalla’, i detta citat från nätet):

Raccontatemi i vostri traumi infantili. Tipo chiamare la maestra mamma
’Berätta för mig om pinsamheter från er barndom. Typ kalla lärarinnan för mamma’

Men tipo behöver faktiskt inte följas av någonting alls. Alessandro Baricco visar i romanen Mr Gwyn från 2011 prov på hur tipo kan användas alldeles ensamt:

– Mi piacerebbe fare un altro mestiere.
– Tipo?

’– Jag skulle gilla att ha ett annat yrke.
– Typ?’

Sölve Ohlander konstaterade 1983 att den svenska typ-konstruktionen inte verkade höra hemma i skönlitteratur. Han baserade detta på att det inte finns ett enda exempel bland de 5,5 miljoner ord som utgör Språkbankens samling av romaner utgivna på Bonniers 1976–77. Och romanerna från 1980–81, 4,3 miljoner ord, som Sölve Ohlander inte hade tillgång till, innehåller bara tre exempel, från två böcker.

På den här punkten skiljer sig svenskan och italienskan. Av de fem italienska litteraturkällor jag tagit upp här är fyra att betrakta som romaner. Visserligen dominerar 2000-talsverk, men romanen från 1966 slår med sina fyra exempel båda de svenska samlingarna. Ändå är dessa publicerade tio respektive femton år senare – för att inte tala om att de tillsammans innehåller 129 hela romaner.

Min exempelsamling kan uppfattas som skev; den är inte resultatet av någon strikt vetenskaplig undersökning utan av min egen rätt osystematiska litteraturläsning. Trots detta står det helt klart att typ-konstruktionen är väletablerad i italienskan sedan lång tid tillbaka.

Hur kommer det sig då att substantivet typ har utvecklats på detta sätt i italienska, spanska och svenska? Jag vill börja med att notera att engelskan för en gångs skull inte har med saken att göra. Visserligen motsvaras svenskans substantiv ’typ’ av type på engelska, men att försöka översätta andra fall av ’typ’ med type leder ingenstans. Svenskans ’typ klockan elva’ skulle på engelska kunna heta elevenish, ’typ ledsen’ kan bli kinda (kind of) sad, och ’typ’ som allmänt utfyllnadsord kan i engelskan motsvaras av like. Men type fungerar alltså inte.

Den minst äventyrliga gissningen, som också David Mighetto väljer, är att vi har att göra med parallella oberoende utvecklingar. I såväl svenskan som spanskan och italienskan handlar det från början om en prepositionsfras (ett vin av typ chianti) som börjar avstå från sin preposition (ett vin typ chianti). Detta gör att typ har övertagit något av prepositionens roll. Och sedan har det rullat på, med allt självständigare användningar av det ensamma typ/tipo.

Skulle bruket trots allt ha styrts av påverkan mellan italienskan, spanskan och svenskan, är den rimligaste gissningen att italienskan och spanskan har legat steget före. Det är ju säkert fler svenskar som exponerats för italienska och spanska, till exempel som turister, än talare av italienska och spanska som exponerats för svenska.

En faktor som är intressant, men svår att utreda, är vilket inflytande som invandrargruppers språkbruk eventuellt kan ha haft. Både före och efter andra världskriget hade vi en omfattande arbetskraftsinvandring från Italien till Sverige. Ännu större var invandringen till Sverige av spansktalande efter militärkuppen i Chile 1973. Den snabba utvidgningen av användningsområdet för typ i svenskan kan mycket väl ha fått draghjälp av språkbruket i dessa grupper.

Arne Olofsson är professor i engelska med språkvetenskaplig inriktning (emeritus sedan 2010). 

Läs mer:

David Mighetto: Olika typer av typ, typ – och ett jämförbart språkbruk med motsvarande spanska tipo, i Language, football and all that jazz – A Festschrift for Sölve Ohlander (2013).

Sölve Ohlander: ”Förslag typ löntagarfonder” – om ett nytt språkbruk i dagens svenska, i tidskriften Språkvård (1983).

Svenska funkar typ i finskan

Finskan har importerat det nya typ från svenskan. Och för dem som växlar mellan svenska och finska har det fått en alldeles särskild funktion.

inskan i Tornedalen har under århundradenas lopp anpassats till att ta in svenska ord. Det är vanligt att svenska substantiv får ett i på slutet, och integreras i finskan: svenskans rast blir rasti. Men nu verkar även typ fått en viss spridning i den finska som talas i Haparanda. Där växlar de tvåspråkiga högstadieungdomarna flitigt mellan finska och svenska – de använder båda språken under ett och samma samtal. Detta kallas kodväxling. I ett samtal på en halvtimme kan det komma svenska inslag cirka 150 gånger, vilket innebär fem svenska ord eller fraser per minut. Och här har ordet typ fått en särställning: det flaggar ofta för att ”nu kommer det svenska!”

Jag har spelat in samtal mellan ungdomar i Haparanda under 2014. Där förekommer typ 57 gånger, och i 17 fall åtföljs den av en växling från finska till svenska. Två exempel:

mää aina niinku sekotan kaikki kielet typ ibland engelska, svenska och finska
’jag blandar alltid liksom alla språk typ ibland engelska, svenska och finska’

määhään oon typ sjuk oikeestiki
’jag är ju typ sjuk på riktigt’

I Haparanda används typ också i helt finska sekvenser, där det inte förekommer andra inslag av svenska. Typ kan placeras i början, i mitten eller i slutet av den finska satsen:

typ iskä tota ko se herrää
’typ pappa liksom när han vaknar’

se on typ koko ajan hengästyny
’hon är typ hela tiden andfådd’

siellä tuulee typ
’det blåser typ’

Det är även vanligt att typ åtföljs av tidsbestämningar och har betydelsen ’ungefär’:

me oltiin typ tie år eller något
’vi var typ tie år eller något’

aamulla kun se herrää typ neljältä joskus
’på morgonen när han vaknar typ någon gång vid fyra’

Dessa exempel visar att typ har ungefär samma funktioner och positioner i Haparandaungdomarnas tvåspråkiga samtal som ordet har i svenskan, till exempel att det fokuserar något led i satsen.

I radioprogrammet Sisuradio nämnde de sverigefinska redaktörerna i programmet Sori mää oon Ruotsista, ’Sorry jag är från Sverige’, att de använder ordet typ i sin finska, till exempel: Jonas on typ 32 vuotta, ’Jonas är typ 32 år’. Så jag tror att ordet är mer utbrett bland sverigefinska ungdomar än i Tornedalen.

Typ förekommer även i tvåspråkiga Helsingforsungdomars svenska samtal, men jag har inte hittat några belägg för ordet typ i deras finska eller i samband med kodväxling. Hur situationen ser ut om tio år vore intressant att se. Jag lovar återkomma på temat. Typ om tio år.

Jaana Kolu är universitetslärare och doktorand i svenska språket vid Jyväskylä universitet i Finland. Hon är född och uppväxt i norra Finland nära gränsen till Sverige.

Publicerad i nummer: 
1/2016