Bild: 
Martin Stenmark

Glöm inte bort vilka vi egentligen är

Tillsammans med ja, nej och du är vi ett av de mest laddade ord jag vet. Så kan vi:et också vara både ett slags ja och ett slags nej, beroende på om den tilltalade inbegrips i det eller inte. Vi kan betyda jag och du, men det kan också betyda jag och många andra, men inte du.

Att säga vi är en språkhandling som egentligen förtjänar ett eget verb. Liksom man duar eller niar någon, skulle man också kunna via henne: ”Kom, vi drar!”

I en självhjälpsbok med den löftesrika titeln How to make anyone fall in love with you tar Leil Lowndes upp en flirtteknik hon kallar the premature ’we’. Genom att tala i vi-meningar till någon man nyss mött – ”Ska vi sätta oss därborta?” – simulerar man intimitet, hävdar hon, eftersom ett sådant tilltal vanligtvis reserveras för nära och kära.

Och ett vänskapligt närmande är förstås vad många skribenter ägnar sig åt när de viar sina läsare. Kåsören som inleder sin text med orden ”Vi har väl alla någon gång …” och litteraturkritikern som avslutar sin recension med ”en roman vars budskap vi behöver mer än någonsin”, vill båda säga detsamma: den här texten handlar inte bara om mig, den angår nog dig också.

Det finns dock en skribentkår med en särskild förkärlek för att uttrycka sig i första person plural: åsiktsjournalisterna. Redan 1877 beklagade sig den nordamerikanske senatorn Roscoe Conkling över deras språkbruk: ”Det finns tre sorters människor som alltid säger vi i stället för jag: kejsare, redaktörer och personer med binnikemask.” Fenomenet har faktiskt ett namn: nosism (efter latinets ’vi’, nos), alltså ”vi-ism”.

Men om jag menar vi, då? Den redaktör som skriver att ”vi måste tala om ditten” eller ”ta vårt ansvar för datten” talar ju inte först och främst bara för sig själv, eller ens för sin tidning. Det är knappast kollegerna på redaktionen som åsyftas med vi, utan en värdegemenskap, där både läsarna och skribenten tänks ingå: ”vi, vi alla!” Subjektet kan kännas märkligt undanglidande. Som om de vitflammande appellerna (”vi kan inte längre passivt åse …”) svalnar när ansvaret för att åtlyda dem sprids ut över läsekretsen – eller kanske hela svenska folket.

Efter terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo uppstod en diskussion om personliga pronomens roll i svensk åsiktsjournalistik. Redan dagen efter dådet omprövade en anonym ledarskribent i Dagens Nyheter den politiska klichén att människor inte ska delas in i vi och de. Under rubriken ”Jo, det är vi mot dem”, räknades en lång rad åsikter hos en vi-kategori och en de-kategori upp, så att ”vi som tror på demokratin och är villiga att försvara den” ställdes mot ”dem som är villiga att använda våld mot människor, bilder och tankar som misshagar dem”.

Andra journalister skrev om hur ”vi – alla – måste stå emot” eller försökte slå fast vad som ”skiljer dem från oss”. Snart kom mothugg från Anders Johansson, krönikör på Aftonbladet, som retat sig på greppet: ”Vilka ’vi’ syftar de på? Vi som inte skjuter ner andra människor? Vi goda demokrater? Vi européer? Vi toleranta kulturmänniskor?”

Ja, vilka var vi? DN-skribenten uttryckte en ovilja mot andras kollektiviserande resonemang: ”Det finns även i dessa dagar de som anser att ’vi’ på något sätt måste skylla ’oss’ själva för att ’vi’ provocerat ’dem’.” Dessa kategorier är orimliga, antydde citationstecknen – sådär kan man väl inte klumpa ihop människor?

Debatten visar vilken laddning ett vi kan få, och ska man hantera skarpladdade ting i offentligheten gör man nog klokt i att konsultera en handbok. ”Pronomen äro ersättningsord, ställföreträdare för andra ord”, skriver språkvetaren Erik Wellander i sitt standardverk Riktig svenska från 1939. ”Vid bruket av pronomen gäller som grundläggande regel, att det måste vara fullt klart, vilket ord pronomenet ersätter.”

Det gäller förstås även personliga pronomen, hur njutbart det än är att uppgå i ett vi. Jo, världen vore väl sorglig om man fick nöja sig med jag, mig, mitt. Och ett kollektivt subjekt kan vara en fana att samlas under, ett sammanhang, ett annat sätt att säga tillsammans. Men, som Erik Wellander säger, pronomen är ställföreträdare. Glöm inte alldeles bort vilka ord de står för.

Fotnot: Till skillnad från många av världens språk skiljer svenskan inte mellan så kallat inklusivt och exklusivt vi. Den intresserade kan läsa mer om klusivitet i Linnea Hanells artikel ”Vilka vi?” (Språktidningen 3/10).

Martina Lowden är författare, kritiker och redaktör.

Publicerad i nummer: 
1/2016