Vilka vi?

"Ingenting som Gustav någonsin har sagt har gjort så ont som när han säger vi och inte menar oss." Så låter Gun-Britt Sundström sin romanfigur Martina tänka i boken Maken från 1976. Martina tycker att "det borde finnas olika ord i språket för det vi som innefattar andra person och det som innefattar tredje".

Det lilla pronomenet vi kan ha många olika betydelser. Ett svenskt vi betecknar både 'jag och du och eventuellt några fler' och 'jag och någon eller några andra, men inte du'. Det handlar alltså om huruvida mottagaren blir inkluderad i vi:et, eller om den blir exkluderad och inte räknas in.

Det här fenomenet diskuteras ibland under begreppet klusivitet. Och ungefär en tredjedel av världens språk har faktiskt ett pronomensystem som skiljer mellan ett inklusivt och ett exklusivt vi, liknande det som Martina efterfrågar i citatet. Språk med sådan åtskillnad finns över hela världen, men är mindre vanligt i Europa.

I många av världens språk finns också särskilda pronomen för att tala om just två personer vid sidan om ord för fler än två. Dessa former kallas dualis (till exempel ett ord för 'jag och du') och pluralis (till exempel 'vi'). Det här krånglar till det när man vill ställa språk med vi-åtskillnad mot språk som inte har det.

- Det typiska fallet av inklusivt vi är för två personer: 'jag och du', säger Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet.

Vissa språk har ett system som skiljer mellan inklusivt vi ('jag, du och eventuellt några fler') och exklusivt vi ('jag och någon eller några andra, men inte du'). Men ett sådant här system kan också ha en särskild dualisform.  

- Ibland kan det vara så att det bara finns ett pronomen som betyder 'jag och du', men inte något övrigt inklusivt pronomen.

Det är lätt att tro att de språk som gör skillnad mellan olika sorters vi också har andra saker gemensamt, till exempel kulturella likheter. Men Östen Dahl tycker att det är svårt att dra några sådana slutsatser.

- Det man kan se är att distinktionen är ovanlig i stora språk med många talare, säger han. Det beror på att små språk generellt har mer komplex grammatik än vad större språk har, eftersom de inte har blivit "störda" genom språkkontakt. Men det är bara en statistisk tendens. Indonesiska är till exempel ett stort språk och det har ändå olika pronomen för inklusivt och exklusivt vi.

Ett annat mönster är att språk som skiljer mellan inklusivt och exklusivt vi ofta förekommer i grupp geografiskt sett. Flera närliggande språk i norra Australien och i området kring Nya Guinea har till exempel en sådan distinktion.

Kreolspråket tok pisin, som talas i Papua Nya Guinea, har större delen av sin vokabulär från engelskan, men en grammatik som är påtagligt skild från engelskans. Tok pisin har olika pronomen för inklusivt och exklusivt vi, och även olika pronomen beroende på hur många personer som avses. Det exklusiva ordet för 'jag och en till' är mitupela. Mi, från engelskans me, betyder 'jag'; tu, från two, 'två'; pela är en ändelse med främst grammatisk funktion. 'Jag och två till' heter mitripela och 'jag och flera till' heter mipela. För att göra dessa pronomen inklusiva lägger man helt enkelt till ett yu i början av orden. Yu kommer från engelskans you, 'du'. 'Jag och du' blir således yumitupela och så vidare.

Också i svenskan är det emellertid möjligt att skilja mellan inklusivt och exklusivt vi. Med hjälp av betoning eller utbyggda fraser som vi två och vi andra skapas en kontrast mellan olika grupper. Men detta är inte systematiskt inbyggt i språket; tolkningen görs i stället av mottagaren beroende på sammanhanget.

- Kontraster kräver ett sammanhang för att fungera, säger Östen Dahl. Om jag betonar vi i ett yttrande, till exempel så här gör inte vi, så uppfattar lyssnaren en kontrast: vi, i motsats till någon annan grupp. Då kan lyssnaren förstå att jag kontrasterar min egen grupp mot den jag pratar med. Men det betonade vi:et kan lika gärna ha ett sammanhang där det blir precis tvärtom, eftersom jag också kan inkludera lyssnaren i det jag kontrasterar mot.

Det finns också en tredje form för vi - en som snarast betyder 'du, men inte jag'. Den formen syns i yttranden som då sätter vi på oss overallen, som en pedagogisk förälder kan säga till sitt barn. Att det bara är barnet som ska in i overallen blir tydligt av sammanhanget.

En liknande användning av vi upptäckte Anna-Malin  Karlsson, professor i modern svenska vid Södertörns högskola, när hon undersökte hur ledningen för ett varuhus tilltalade sina anställda i skrift. Ett exempel från studien är (något modifierat): "Har vi exponerat våra dun, bäver- och skidjackor?" Detta är egentligen en förtäckt uppmaning: Exponera jackorna! Men vilka är egentligen inräknade i exemplets vi? Att mottagaren är inkluderad tycks vara uppenbart, men är sändaren det?

- Den som har skrivit texten vill skapa en gemenskap mellan ledningen och de butiksanställda, säger Anna-Malin Karlsson. Alla i företaget ska känna sig ansvariga för säljresultatet, och alla ska känna att ledningen är engagerad i arbetet. Att då använda ett vi där så många som möjligt kan räknas in är smart. Men jag tror inte att man ska se det som ytlig retorik, utan som ett sätt att se på sin verksamhet, där alla ska ses som delaktiga.

Men varför frågar skribenten om "vi" har exponerat jackorna? Det är väl inte ledningen som ska göra det?

- Nej, men jag tror att det här är ett sätt att skapa identifikation. Språket ger oss mängder av möjligheter, och läsaren kan göra tolkningar helt oavsett vad skribenten haft för avsikt, säger Anna-Malin Karlsson.

Mottagarna - de butiksanställda - erbjuds alltså att identifiera sig med företaget. Men svenskans klusivitetsregler gör att mottagarna kan själva välja hur de vill tolka vi:et. Om de inte uppfattar det som inklusivt tar de inte yttrandet som en uppmaning.

- Men i det här fallet tror jag att de flesta tolkar det naturligt som att de är inkluderade, tillägger Anna-Malin Karlsson.

Anledningen till att man tar sådana här omvägar i språket, och inte går rakt på sak med uppmaningen Exponera jackorna!, har att göra med vad som brukar kallas ansiktshot. En handling är ansiktshotande när den som utsätts för handlingen riskerar att förlora prestige.

- Det är alltid ansiktshotande att uppmana folk till saker, säger Anna-Malin Karlsson. Det är faktiskt mycket vanligare att vi uppmanar genom frågor eller påståenden.

I stället för att välja språkets typiska uppmaningsform, imperativ, används alltså andra grammatiska former. Drivet till sin spets kan ett sådant bruk av vi få en nästan villkorsställande betydelse. Det gäller för yttranden som Här röker vi inte, vilket innehållsmässigt är synonymt med Rök inte här! Men påståendet Här röker vi inte låter människor välja om de vill vara inkluderade i vi:et eller inte. Det betyder något i stil med 'Vi som är här röker inte, och om du vill vara med oss, så ska inte heller du röka här'. Att uppfylla de gemensamma kraven är på så sätt förutsättningen för att inkluderas i gruppen.

- Ett sådant här vi kan lätt få en von oben-effekt. Det är kanske inte alltid eftersträvansvärt, avslutar Anna-Malin Karlsson.

Nej, sådant tycker vi inte om.