Bild: 
Martin Stenmark

Porträtt:

Jujjas längtan efter kor

Jujja Wieslander är känd för sina många ramsor och visor, men kanske allra mest för Mamma Mu. Hennes känsla för vad barnen gillar kommer av ett mångårigt metodiskt lyssnande.

Storbjörken faller! Det är stormkväll på kollektivet där Jujja Wieslander bor tillsammans med sin man Tomas, många andra vuxna och barn. Det är sjuttiotal. Storbjörkens fall i natten blir en världshändelse för alla i huset.

En liten flicka är så rädd att hon inte törs gå på toa efter björkfallet: ”Ska jag sitta där ensam, mitt i nattens mörker?”

Mitt i nattens mörker. Denna poetiska formulering blev starten för Jujja Wieslanders författarskap tillsammans med Tomas Wieslander.

Mitt i nattens mörker är det nåt jag hör.
Hela stora björken brakar utanför.
Natten är mörk
bulleribjörk

Jujja och Tomas Wieslander komponerade barnvisor, skrev barnböcker och gjorde barnprogram tillsammans under drygt tjugo år. Till många hör olika rörelser, för barn sjunger ”med hela kroppen”. Och vilket sentida förskolebarn har inte skakat stjärt till Vipp på rumpan-affärn, låtit det ena fingret efter det andra böjas efter Fem fina fåglar, klappat takten för långt, för kort eller lagom långt till Min lilla kråksång?

Nu sitter Jujja Wieslander på en annan grönskande gård. Det är hennes föräldrars gamla sommargård på landet i Sala, dit hon för ett antal år sedan flyttade permanent tillsammans med sin nuvarande man Lennart och två katter. En bit bort vajar en annan Storbjörk.

Vi talar om visorna, som har ett omisskännligt drag över sig. Där finns en enkelhet, en tydlig rytm. Samtidigt hör man barnets röst. På inspelningarna är Jujjas och Tomas röster neutrala, ofta lite vemodiga. Ingenting är insmickrande eller ”barnspråksaktigt”, men ändå – det är barnet man hör.

– Det handlar om att lyssna, säger Jujja Wieslander. Man lyssnar och utgår från hur barnen själva uttrycker sig. De är naturliga poeter.

Som visförfattare arbetade Jujja Wieslander och hennes man mycket med bandspelare.

– Vi spelade in barnen själva, eller så bad vi deras föräldrar att göra det. Vissa kom självmant till oss och frågade om de skulle spela in sina barn, eftersom de visste att vi komponerade barnvisor.

Wieslanders visor bygger alltså på empirisk forskning. Och när de lyssnade igenom inspelningarna blev de överraskade.

– Det är överrumplande när man inser hur mycket barn sjunger, säger Jujja Wieslander. Ofta är det sånger som kommer så omedvetet att man inte ens tänker på att det är sånger.

Visorna hörs fortfarande, men mest känt är nog paret Wieslander för sina barnboksfigurer Mamma Mu och Kråkan. Men Mamma Mu var faktiskt också en sång från början:

Vi har fått en konstig ko med konstiga små horn
När hon tror att ingen glor
svarar hon i telefon.
Hallå Mamma Mu är det du? Muuu!

Kon och kråkan fick vara med i allt från radio- och tv-program till barnpjäser. I början av nittiotalet kom den första boken, Mamma Mu och Kråkan. Jujja Wieslander har alltså presenterat det sjungna och det talade före det skrivna.

I själva verket har nog Mamma Mu alltid varit en del av henne. Hon har ett ord för det: kolängtan. Jujja Wieslander är uppvuxen i Hagalund i Solna och är alltså stadsunge. Men via farmor och mormor hade hon tidigt kontakt med landet.

– Barn känner instinktivt sina föräldrars längtan, och min mor hade också en stark kolängtan. Hon kommer från en bondgård i Hälsingland. När hon var ledsen kunde hon sätta sig hos korna för att få tröst.

Mamma Mu är rund, varm och generös.

– Hon representerar förstås det moderliga, det trygga, fria, nyfikna. Mamma Mu kan också göra allt som ett barn kan: gunga, åka bobb, cykla, klättra i träd, simma … Det ser ju så ”musigt” ut!

Att Mamma Mu är kvinna är självskrivet, men på ett rätt osmickrande sätt hör man det typiskt manliga i Kråkans språk. Han rättar omedelbart Mamma Mu när hon säger och gör ”fel”. Hon säger gubbolsylt i stället för jordgubbssylt, och erkänner villigt när Kråkan påpekar det: ”Jag sa fel! Det är väl inte så himla noga.” Kråkan: ”Noga är väl just vad det är!”

– Jo, Kråkan är en språkpolis. Han är över huvud taget en polis. Han är en typisk tonårskille: kaxig på ytan men enormt känslig inuti. Men han är också som ett mycket litet barn. Han har den där gränslösheten, totalt egofixerad och tror sig kunna och veta allt.

Djuren, skogen och det lantliga återkommer i många Jujja Wieslander-böcker. Några av de senaste handlar om pojken Vina Vina, som bor i en husvagn i skogen och tillbringar dagarna i sällskap med en varg.

– Vina Vina lever som alla små barn nära marken och ser allt som finns där: pinnar, stenar, vattenpölar. Böckerna om honom är också skrivna för förskolebarn. Då jobbar jag mycket med att skala språket. Jag vill använda ett enkelt språk, men ändå ”ge” barn ord som de kanske inte förstår än, men som är fina ord att få, som skymning.

Om Jujjas kolängtan kan man läsa i en säregen självbiografi, Sent i september – en sorts trädgårdsbok. I denna bok skildrar hon livet i stort och smått – glädje över det växande och vemod över det vissnande. Trösten i att allt börjar om.

När förre maken Tomas gick bort 1996, var det som om Mamma Mu också dog. Men kolängtan blev för stark. Nya ko och kråka-alster växte fram. En ny Mamma Mu-bok blir just nu till på Sven Nordqvists ritbord.

– Men Sent i september är riktad till vuxna. Den bygger på dagboksanteckningar från mitt trädgårdsarbete.

Jujja Wieslander är noga med att poängtera att det inte är någon fackbok.

– Det finns så många andra som skriver sådana, och gör det bra. Jag är över huvud taget dålig på att skriva fakta. Allt jag skriver kommer spontant och ur fantasin. Allt gestaltas i leken.

Jujja Wieslander skriver heller aldrig utifrån någon förutbestämd plan, lika lite som hon strikt planerar sin trädgård. Det enda hon visste när hon började skriva var att boken skulle följa ett år i trädgården.

– Naturens gång är en så ofrånkomlig bild av livet.

När det är högsommar vill Jujja helst inte vara borta från sin trädgård, för då känns det som om hon missar något viktigt.

Högsommar är ett märkligt ord. Det är ingen biologisk tidpunkt. Livet står och väger. Allt ståtar i sin fullaste prakt, men början till slutet är redan närvarande.

Och praktfull är den, Storbjörken som står intill de röda husen. ”Det har alltid funnits en Storbjörken i mitt liv”, skriver Jujja Wieslander i Sent i september. Det var hennes mor som kallade den så, och genom att den fick namnet, blev den ”besjälad”. I boken nämner Jujja Wieslander också allt som växer vid namn: varje träd, insekt, ört, fågelart och äppelsort. Det blir en hel katalog av allt från rölleka och våtarv till tornsvala och Aggarö vintercitron.

– Genom att använda djurens och växternas namn blir de individer, som kräver sin särskilda vård. Precis som små barn. Hur mycket vatten ska just den här plantan ha? När kan jag flytta den?

En trädgård, menar Jujja Wieslander, ska inte vara vild och inte tuktad. Den ska vara vårdad. Ett mellanting mellan uppkäftig och ödmjuk. Som Kråkan och Mamma Mu tillsammans – och som Jujja själv. Att göra vackert i sin trädgård är inte viktigast, utan att allt får växa och må bra.

Men vacker är trädgården hur som helst. Och Storbjörken visar inte minsta tecken på att vilja falla.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.

Jujja Wieslander

Namn: Jujja Wieslander.
Född: 1944 i Stockholm.
Bor: Sala.
Familj: make, barn och barnbarn.
Bibliografi i urval (Jujja och Tomas Wieslander): Lillebror och Nalle (1990), Mamma Mu och Kråkan (1991), Gunga lite grann (1993), Mamma Mu åker bobb (1994).
Bibliografi i urval (Jujja Wieslander): sex ytterligare bilderböcker om Mamma Mu och Kråkan, Leka lite grann – lärdomar av små barn (2008), Dagspöket på sjukhus (2011), Vina Vina springer fortare än flugan (2015).
Aktuell: I höst kommer bland annat visboken Bang bang balans – och 49 andra sånger att sjunga till musik.

Publicerad i nummer: 
7/2015