Bild: 
Henric Lindsten / Lindsten & Nilsson

Svenska på finska

 
av: Riina Heikkilä

När något i Sverige inte finns på finska söker sverigefinskan nya vägar.

I finland finns inga landsting, så den finska språkvården i Sverige har byggt ett nytt finskt ord: maakäräjät. För de finnar som bor i Sverige måste kunna tala med varandra på sitt eget språk om svenska samhällsfenomen. Men nya finska ord, för viktiga svenska företeelser, uppstår också spontant. Systembolaget får kort och gott heta Systeemi.

Systeemi och liknande uppfinningar kallas svecismer – ord eller uttryck som är lånade från svenskan, i mer eller mindre finskanpassad form. Finskspråkiga i Sverige lånar lätt in svenska ord, särskilt i talspråket, och i takt med att svecismerna ser dagens ljus blir också den finska som talas i Sverige mer och mer olik den finska som talas i Finland.

Denna ”svenska” variant av finska kallas vanligen sverigefinska – inte att förväxla med finlandssvenska, som är den variant av svenska som talas i Finland. Och i sverigefinskan införlivas alltså ord som speglar det svenska samhället.

Finsk språkvård vill gärna att det finska skriftspråket i Sverige ska hålla sig så nära finskan i Finland som möjligt, och har som uppdrag att bland annat erbjuda finska termer för de svenska samhällsfenomen som saknar motsvarighet i Finland. Ordet maakäräjät, är ett exempel på detta. Det är ett översättningslån med ordet maa som betyder ’land’ och käräjä som betyder ’ting’. Det är därmed ett sverigefinskt ord, men inte en svecism.

Svecismerna stöter man främst på i talspråket, och där förekommer de inte bara som enstaka ord, utan blir en del av hela det finska språksystemet. Man kan jämföra med de många engelska lånord som kommer in i svenskan, och som då anpassas till svenskans system av böjning, stavning och uttal. Baby blev bebis, babies blev bebisar.

Men till skillnad från engelskan och svenskan är finskan ett så kallat agglutinerande språk. Det innebär att man i högre grad än i till exempel engelska och svenska använder sig av böjningar som fogas till ordets grundform. På så sätt bildas längre ord i språket, som här:

tehdä ilolla
’att göra något med glädje’

På ordet ilo, ’gjädje’, har man här hängt adessivändelsen -lla. Adessiv är ett kasus, och med det kan man uttrycka med vad man gör någonting, där svenskan i stället skulle ha flera ord, som i detta fall alltså prepositionen med. Finskan har 14 kasus – eller 15 beroende på hur man räknar – som bidrar till den rika böjningsfloran.

Den mer ”korrekta” finska formen av tehdä ilolla skulle vara tehdä ilomielin, ’att göra glatt’, medan användningen av adessiv i tehdä ilolla avslöjar det svenska inflytandet: man har ”översatt” prepositionen med adessivändelsen.

Länge var det en benhård princip i finsk språkvård att helt avråda från den här typen av uttryck. Men den finska språknämnden, det statliga expertorgan som i Finland ger rekommendationer om språkbruket, har mjukat upp linjen på senare år. Från år 2003 kan man säga teen ilolla, ’jag gör det med glädje’, med språknämndens välsignelse.

Både sverigefinnar och finlandssvenskar åker tunnelbana. Och i Stockholm heter det ju just tunnelbana, inte metro som i Helsingfors. Den sverigefinska språkvården rekommenderar att man använder ordet metro eller maanalainen (som är en direktöversättning av engelskans underground), men många sverigefinnar använder till vardags helt enkelt ordet tunnelbana, eller möjligen tunnelpaana, som med lätthet fogar in sig i finskans uttal och böjningar.

Ett annat färdmedel, vars namn har lånats rakt av in i det sverigefinska talspråket är pendeli, ’pendel’, för ’pendeltåg’. Man hör till exempel ofta:

Mä meen pendelillä
’Jag åker med pendeltåg’

Ännu oftare kan man dock höra en sverigefinne säga att han eller hon tar pendeln, hellre än åker med:

Mä otan pendelin
’Jag tar pendeln’

Detta är ännu mer svenskanpassat, eftersom man i finlandsfinskan inte tar ett färdmedel. I detta fall har också ändelsen -n lagts till pendeli, en ändelse som anger kasuset ackusativ och används för ett objekt i bestämd form.

Tunnelbanan och pendeln leder kanske fram till barnens dagis – ett annat typiskt ord som hör det svenska samhället till. Ordet fungerar bra när finskans ändelser ska hakas på. En finsktalande förälder i Sverige kan mycket väl säga:

Nyt lähdetään dagikseen
’Nu ska vi gå till dagis’

Och på dagis äter barnen ofta mellis, ’mellanmål’, och det går också bra att servera på sverigefinska:

Haluatko mellistä?
’Vill du ha mellis?’

Mellis i den här meningen har försetts med den finska partitivändelsen -tä. Partitiv anger att det handlar om en del av en större helhet (’en portion’).

Men ibland måste man stanna hemma eftersom barnet är sjukt, och i Sverige får man då vabba. Även det ordet fogar enkelt in sig i en finsk böjning:

Mä vabbaan huomenna
’Jag ska vabba i morgon’

Här är vabba böjt med ändelsen -an, som anger första person singular – i enlighet med subjektet , ’jag’.

De här smidiga förkortningarna välkomnas i sverigefinskan, men de oförkortade formerna är svårare. Svenska sammansatta ord, som daghem och mellanmål blir otympliga att anpassa, eftersom de redan långa sammansättningarna blir ännu längre när de finska böjningarna läggs till.

När man väl lämnat in ungen på dagis och kommit till sin arbetsplats, tar andra typiskt svenska aktiviteter vid. Dessa måste också inlemmas i det finska språksystemet. På kontor i Sverige fikar man utan urskillning, och på många arbetsplatser kan man höra:

Mennään fiikalle
’Vi går och fikar’

Men när man sedan på sverigefinska ska specificera vad det är man äter när man fikar kan det bli problematiskt. Förleden rull- i svenskan kan ibland vilseleda sverigefinnar. De finska orden kääretorttu, ’rulltårta’, liukuportaat, ’rulltrappa’ och pyörätuoli, ’rullstol’ blir i många sverigefinskspråkigas tal lite ”fel”. De börjar, efter svenskt mönster, i stället säga rullatorttu, rullaportaat och rullatuoli. Där är svenskas påverkan ganska stark.

Det är dock inte helt ovanligt att orden med rull-förled används även i Finland. Kielitoimiston sanakirja är titeln på Institutet för de inhemska språkens omfattande finskspråkiga ordbok, och den har både rullatuoli och rullaportaat som uppslagsord, men med anmärkningen att det är bättre att använda orden pyörätuoli och liukuportaat. Såvida man inte med rullatuoli avser det traditionella österbottniska hantverksredskap som behövs när man ska spinna garn i västra Finland, förstås.

Det blir ibland uppenbart att sverigefinskan och finlandsfinskan inte är helt lika. En sverigefinne ville till exempel berätta för en person på besök från Finland att hon hade gjort en kupp. Men på finska blev det något annat än det hon avsåg:

Me tehtiin kuppi
’Vi gjorde en kopp’

Finskans kuppi har ingenting med svenskans ’kupp’ att göra, utan betyder alltså ’kopp’. Det händer att sverigefinnar tar till de här direktöversättningarna när de inte hittar ett lika enkelt och smidigt sätt att säga samma sak på finska.

Men smidigheten kan förstås bedra förståelsen, och öka antalet missförstånd. Språkvården jobbar därför med att utveckla det finska språket i Sverige i en riktning som inte ska skilja sig för mycket från finskan i Finland.

På samma sätt jobbar till exempel finlandssvenska språkvårdare med att hålla den svenska som talas i Finland så nära den svenska som talas i Sverige som möjligt. Många så kallade finlandismer – uttryck som är unikt finlandssvenska – försöker man undvika, liksom vissa fennicismer – språkdrag som beror på finskt inflytande.

Och ett syfte med den här typen av språkvård är att modersmålstalarna på var sin sida Östersjön ska kunna förstå varandra.

Men när någon flyttar till ett nytt land, fullt av landsting, dagis, fikabröd och kupper, är det inte konstigt att språket också hänger med.

Riina Heikkilä är språkvårdare i finska på Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen.
Intervjuer: Wivan Nygård-Fagerudd

Detta är en bearbetad version av en artikel som tidigare har publicerats i Språkbruk (www.sprakbruk.fi).

Aava Frisk

Skolelev, 15 år:

– Vi flyttade till Sverige när jag var två år. Min mamma är finsk och min pappa svensk, så hemma talar vi båda språken. Jag går i nian i Sverigefinska skolan. Vi har finsklektion tre gånger i veckan, men andra lektioner är mest på svenska. Nästan alla lärare kan finska, och man får använda finska läroböcker. Men jag använder svenska för jag ska ju gå i svenskt gymnasium.

I skolan pratar jag blandat med alla. Utanför blir det mer uppdelat. Jag försöker vara noggrann med finskan, men hittar jag inte det finska ordet tar jag ett svenskt och gör det finskt. Som när skolans stafettlag deltog i en tävling i Helsingfors. ’Stafett’ heter egentligen viestijuoksu på finska, men jag sa stafetti.

Alla skollov är jag i Finland. Det är mysigare där. Jag har många kompisar som har bott i Sverige, och gått i min skola tidigare. Jag känner mig hemma i båda länderna, men jag saknar alltid något. I Sverige vill jag hem till Finland, och i Finland vill jag hem till Sverige.

Fint finskt ord: Lempi, som betyder ’kärlek’.

Pekka Heino

Programledare, 53 år:

– När mamma och jag flyttade från Åbo till Norrköping var jag nio år. I skolan fick jag hemspråksundervisning i finska, men hemma övergick vi till att tala svenska. I tonåren märkte jag att jag måste göra ett val om jag inte skulle tappa finskan. Jag valde att hålla den kvar, för vi åkte till Finland varje sommar, och jag ville kunna prata finska med mormor och kusinerna. Att kunna två språk har sedan gjort det lättare för mig att lära mig flera språk.

Numera talar jag finska bara sporadiskt. Det kan bli några ord med någon kollega i förbifarten, för att man kan och bör. Jag tittar på finsk tv ibland och så försöker jag läsa en bok per år på finska för att ge språket näring. Sofi Oksanens Puhdistus på originalspråket var en stor läsupplevelse.

Min finska är inte så bra som jag skulle önska. Och ibland blir det fel. Som när jag talade med en kompis på jobbet och bad om en ’vink’. ”Anna hintti”, sa jag. Men hintti på finska betyder inte ’vink’ utan ’bög’. Den felsägningen kan jag bjuda på!

Fint finskt ord: Kesäilta, som betyder ’sommarkväll’. Det förflyttar mig till mormor och barndomens sommarängar.

Tanja Lorentzon

Skådespelare, 43 år:

– Jag är född i Sverige, i Botkyrka, och talade bara finska tills jag var fyra eller fem år. När pappa lämnade familjen för en annan kvinna, beslöt mamma att vi skulle tala svenska. Hon tyckte att det var bäst så. Det skulle göra oss riktigt svenska.

Sedan glömde jag finskan. Det har varit en stor sorg, och jag har försökt återerövra språket. Jag började plugga finska på universitetet samtidigt som jag gick på scenskolan. Folk sa till mig att finskan säkert finns kvar där, att den bubblar fram. Men det gjorde den inte. Det kom ingenting!

Ändå var vi i Finland varje sommar, och jag lekte med mina kusiner på finska. Men när barn leker behövs det inte många ord, och med mina systrar pratade jag bara svenska. När jag träffar mina släktingar i Finland umgås vi numera på svenska eller engelska. Tyvärr. Jag är ju varken svensk eller finsk utan sverigefinne. Språk och identitet hänger ihop. Jag saknar finskan.

Fint finskt ord: Lintu, som betyder ’fågel’.

Publicerad i nummer: 
5/2015