Bild: 
Elin Svensson

Not a bad story

Att tonfisk kan vara dramatisk fattar du först när du köper motsatsen: tuna without the drama – ’odramatisk tonfisk’. Negationer talar om vad som saknas, men kan samtidigt göra att vi börjar tänka på just det som inte är med.

En kvinna provar ett par nya skor i en skoaffär. Hon frågar sitt smakråd vad hon tycker om dem. ”Hm”, säger smakrådet trevande. ”De är inte fula!”

Hur ska man tolka ett sådant yttrande? Att skorna inte är fula behöver ju inte betyda att de är snygga. Det betyder i alla fall inte att de är fula. Eller?

Kanske var det på grund av den här typen av yttranden som filosofen Parmenides från Elea – redan i antikens Grekland – uppmanade folk att till varje pris undvika negationer. Vagheten i dem är alldeles för förvirrande.

Och än i dag sätter negationerna myror i huvudet på oss. De gäckar också språkvetare, som ihärdigt fortsätter att undersöka deras funktion och effekt. För vad är egentligen negationer, och hur använder vi dem?

Enkelt uttryckt – och i det här sammanhanget – använder vi termen negation för att beteckna en kategori av ord, uttryck och orddelar som ”vänder” på ett påstående:

Skorna är fula. > Skorna är inte fula.

Jag gillar katter. > Jag gillar inte katter.

Vi har kakor till kaffet. > Vi har inga kakor till kaffet.

Men negation kan ske på olika språkliga nivåer. Man kan till exempel använda ord som inte, ingen, ingenting och aldrig. Detta kallas då syntaktisk negation.

Andra typer av uttryck kan användas på motsvarande vis: han avstod från att delta (han deltog inte), hon glömde att hämta nycklarna (hon hämtade inte nycklarna) och han saknar hår (han har inget hår). Ett annat sätt att negera är att hänga på prefix, förstavelser, som o-, in-, im-, ir-, il-, miss- och anti- på ett ord, för att betydelsen ska vändas till sin motsats: lycklig blir olycklig, kompetent blir inkompetent, relevant blir irrelevant, lojal blir illojal, lyckas blir misslyckas och rasism blir antirasism. Då har vi att göra med morfologisk negation.

Börjar man gräva i fenomenet, ser man snart att det finns en mycket större negationsrepertoar. Om man anlitar denna bredare syn på vad en negation är, så öppnar sig en uppsjö möjligheter att ange frånvaron av något.

Med metaforer kan man lyfta fram att något viktigt saknas, till exempel med uttrycket långt ifrån i han är långt ifrån modig (han saknar mod). Och om man vill poängtera att något man räknat med inte har hänt, på grund av att något annat inte heller har blivit av, kan man använda konditionalis: vi skulle ha kommit om du hade bett oss.

Med satser som du borde ha … och jag önskar att du hade … kan man på liknande sätt markera att något inte har skett, trots att det var förväntat eller önskvärt. Det kallas då modalitet.

På engelska finns uttryck som bugger all och diddly squat (som bägge betyder ungefär ’inte ett skit, inte ett dyft’). Och dessa verkar ha genomgått ett slags förvandling. Från att ursprungligen ha fungerat som förstärkningar till negationer: you don’t know bugger all, ’du vet inte ett skit’, har de själva blivit negationer: you know bugger all.

Ett liknande skifte syns också i andra negerande uttryck, både på engelska och på svenska (kanske med visst inflytande från engelskan). I amerikanska tv-serier är det numera vanligt att höra I could care less, som nu betyder ’det struntar jag i’, direktöversatt: ’jag kunde bry mig mindre’, i stället för den tidigare formen I couldn’t care less, ’jag kunde inte bry mig mindre’. I svenskan kan man hitta exempel på motsvarande övergångar i uttryck som men bry dig! i betydelsen men bry dig inte! och orka! (jag orkar inte!).

Amerikansk slang har gett upphov till det skämtsamma, ironiska eller sarkastiska efterställda not: I love you. Not. Motsvarande hör man ofta även på svenska: Jag är jättesnäll. Inte.

Den här typen av kreativt negationsbruk har orsakat mycket diskussion. Engelskan har till exempel uttryck som I didn’t do nothing (’jag gjorde inte ingenting’ i betydelsen ’jag gjorde ingenting’), som länge har betraktats som ”dåligt” språk. I boken Language myths behandlar lingvisterna Peter Trudgill och Laurie Bauer den uppfattningen. I dagens standardengelska finns regler som säger att dubbla negationer – som not och nothing – tar ut varandra.

Men så har det inte alltid varit. Innan standardiseringen av engelskan tog fart var dubbla negationer accepterade, och de går att hitta redan hos författarna Geoffrey Chaucer (1343–1400) och William Shakespeare (1564–1616). Den dubbla negationens funktion är emfas: I didn’t do nothing är inte ett allmänt yttrande om att man inte har gjort något, utan snarare ett kraftfullt förnekande av ett tidigare påstående. Emfas kan också förklara varför en viss form av dubbel negation är helt accepterad: kombinationen av nej och inte i det nekande svaret på en fråga, som i nej, det gjorde jag inte.

Dubbel negation i vissa varianter kan alltså markera eftertryck. I andra fall används två negationer som tar ut varandra för den retoriska effektens skull. Ett exempel är när inte sätts samman med ett ord som har ett negerande prefix: han var inte ointelligent. Här upphäver negationerna delvis varandra, och ger en försiktigt positiv betydelse: man kunde ha tänkt sig att han var ointelligent, men det var han faktiskt inte. ”Det är inte illa, jag har apa, häst och villa!” sjunger Pippi Långstrump. Här är det uppenbart att man ska tolka inte illa som något
i andra änden av skalan: någonting bra.

Men den här sortens negation har också förkastats, även om det kanske var ett tag sedan sist. Författaren George Orwell (1903–50) uttryckte till exempel i sin essä Politics and the English language, att sådant dåligt språk borde man ”skratta åt tills det försvann”. I inlägget ”Orwell and the un-black dog” på bloggen ”The chronicle of higher education” plockar lingvisten Geoffrey K. Pullam skickligt isär George Orwells kritik genom att visa att avsikten bakom kombinationer som inte ointelligent just är att bilda nyanserade, försiktigt positiva uttalanden.

Det finns alltså många kreativa sätt att använda negationer på. Negationernas uppgift är långt ifrån så enkel som att ge ett ord eller ett påstående motsatt betydelse. Att skorna inte är fula behöver som sagt inte betyda att de är snygga.

Hur du väljer att presentera din negation ger upphov till olika slags effekt beroende på sammanhang. Det hänger ihop både med negationens grammatiska räckvidd – det vill säga vilka delar av en mening den påverkar – och med vilken tyngd du vill säga att någonting saknas. Negationer som ingen spänner typiskt över substantiv och nominalfraser (fraser med substantiv som huvudord): vi har ingen tårta till kaffet, medan negationer som inte typiskt spänner över verb: vi ska inte äta tårta till kaffet.

Om du vill ge extra tyngd åt det faktum att någonting fattas, finns olika negationsvarianter att välja mellan: inte ett skit är till exempel en mer kraftfull variant av det vekare ingenting.

På andra sidan av spektrumet har vi adverbet nästan. Trots att det är en sorts negation, kan ordet nästan snarare mildra än förstärka ett uttryck. Jämför koppen är inte full och koppen är nästan full – det är kanske inte underligt om vi tänker oss att ett glas som är nästan fullt är närmare fullt än ett som inte är fullt, även om de är fyllda till exakt samma nivå.

Den kreativa användningen av negerande ord och orddelar – och hur de kan kombineras – är bara en del av det som fascinerar språkforskare. Allt oftare forskar de också om hur negationer används på textnivå. Då hamnar också den skönlitterära texten under luppen. Laura Hidalgo-Downing har till exempel analyserat hur Joseph Heller använder negationer för att skapa en disharmonisk och främmande värld i romanen Moment 22. Eve Sweetser har belyst negationernas roll för olika litterära grepp, som att förebåda händelser och att skildra rollfigurers utveckling.

Med hjälp av Jane Austens texter visar Eve Sweetser att om en situation presenteras med en negerande konstruktion, kan den föregripa något som händer senare i texten. Ett exempel kommer från Förnuft och känsla, där berättaren först betonar Marianne Dashwoods beslut att aldrig lära sig tygla sina känslor. Men hennes föresats upphävs sedan steg för steg vartefter handlingen framskrider och Marianne lär sig värdet av att behärska sig.

Eve Sweetser har också studerat Anthony Trollopes Disponenten och dess huvudperson mister Harding. Hon menar att Trollopes återkommande dubbla negationer, i uttryck som inte utan framgång, inte omöjligt och vare sig en missbelåten eller olycklig man, samtidigt lyfter både frånvaron och närvaron av en viss egenskap. Därmed målar Anthony Trollope upp en bild av en rollfigur som osäker, vacklande och kanske också hämmad. Effekten uppstår eftersom de dubbla negationerna lägger extra vikt vid det faktum eller den situation som saknas.

Att använda negationen på det här sättet är ett verktyg att bygga skönlitterära världar med.

Ett annat exempel på det finner vi i Harper Lees Dödssynden. Där räknar berättaren Scout utförligt upp de jobb som hennes pappa inte har och de saker han inte ägnar sig åt: han är inte sheriff, kör inte lastbil, jagar inte, fiskar inte, röker inte och så vidare. Genom att räkna upp vad pappan inte gör, skapar författaren en värld där dessa yrken och aktiviteter är möjliga – och som de flesta andra pappor i staden Maycomb antagligen har eller ägnar sig åt. Det ger också läsaren en bild av berättaren, som har en tydlig bild av vad som utgör lämpliga aktiviteter och yrken för en pappa.

I skönlitteraturen kan negationerna också användas som en humoristisk effekt. Det gör bland annat den brittiske författaren Terry Pratchett i sin roman Going postal. Där försäkrar Moist von Lipwig för Ankh Mopork att han inte har sagt något. Ankh Mopork svarar: ”Jag vet vad du inte sa. Du avstod mycket ljudligt från att säga det.”

Det här greppet – att låta en negation lyfta fram ett faktum eller en situation – kan användas också utanför skönlitteraturen. Det förekommer bland annat i tidningsartiklar, politiska tal och reklam.

För när något negeras, finns detta också med som en möjlighet, något som en deltagarna i sammanhanget kunde ha förväntat sig. Negationen kan användas för att skapa precis de förväntningar som den upphäver eller kullkastar. När det gäller skorna som inte är fula, finns möjligheten att de faktiskt är just fula.

På så sätt går det att använda negationen för att projicera tankar och idéer om hur världen ser ut. Därigenom kan man också återge sociala normer och ideologier – eller skapa nya.

Särskilt effektivt kan det vara i reklamen. I början av 00-talet gick Nestlé i Storbritannien ut med en kampanj för chokladen Yorkie, som skapade en del kontrovers. Budskapet var att den inte var avsedd för flickor: Not for girls. På chokladens omslag syntes, förutom denna slogan, en förbudsskylt med en överkorsad stiliserad kvinnofigur med handväska. I tv-reklamen för chokladen visades dessutom kvinnor som klädde ut sig till män för att försöka köpa chokladen. I ett nu borttaget uttalande på sin webbplats, menade Nestlé att kampanjens avsikt var att ge produkten ”en känsla av exklusivitet”, i en tid när den traditionella manligheten och mansrollen förändras. I vilken mån Nestlé lyckades kan man fråga sig, men syftet var att reproducera sociala stereotyper om vem som äter godis.

Påståendet att Yorkie inte är för flickor utgår från att konsumenterna faktiskt anser att Yorkie – eller choklad i allmänhet – är ”tjejigt”. Genom att stämpla den här chokladen som förbjuden för flickor, målar man upp en värld där i första hand just flickor äter choklad. Och så länge det är något som bara antyds, är det svårt att trotsa den föreställningen. Med det här greppet skiljer Nestlé ut sin choklad från andra på marknaden.

Samma teknik går att använda för att skapa utrymme för en ny produkt, genom att antyda att det är något fel på andra produkter som det nya alternativet inte har – och ideologin om att konsumtion kan lösa problem upprätthålls. Livsmedelsföretaget John West lanserade en ny tonfiskkonserv, no-drain tuna (ungefär: ’tonfisk som inte behöver rinna av’), med hjälp av devisen all the delicious flavour without the drama (’all den fantastiska smaken men utan besväret’). För att göra plats för en ny sorts tonfisk skapade reklamen ett problem som de andra konserverna skulle ha och som den nya produkten saknade: vatten och besvär.

På samma sätt marknadsförs många nya deodoranter med att de är ”osynliga”. Också här beskrivs ett problem som de nya produkterna har en lösning på: en deodorant som inte lämnar några spår efter sig. På detta vis ska kvinnor – för de här deodoranterna riktar sig alltså främst till kvinnor – inte lukta, det ska inte heller finnas några synliga tecken på att de har gjort något åt lukten.

Målet med framtida forskning om negation är att ta reda på i vilka olika sammanhang som negationerna förekommer, hur de ska tolkas och vilket slags effekter de har i olika textgenrer.

Men negationernas vaghet kommer säkerligen att bestå. Kanske är det just vagheten som är deras syfte. Eller inte.

Detta är en översatt, bearbetad version av en text som publicerats i tidskriften Babel (www.babelzine.com).

Lisa Nahajec är lektor i engelska vid Liverpool Hope university, Storbritannien, där hon forskar om den lingvistiska negationens ideologiska och textmässiga effekter.

Översättning: Malin Ericsson

Bearbetning: Maria Arnstad

Publicerad i nummer: 
5/2015