Bild: 
Istockphoto

Konsonanternas kungarike

 
av: Joakim Rådström

Ett utdött språk i Kaukasus slår världsrekord i antal konsonantljud. Men det var inte vokalbristen som ledde till ubychiskans undergång.

Petr Vlk. Namnet var lika lätt att komma ihåg som det var svårt att uttala. Denne tjeckoslovakiske hockeyspelare fick många att småle bekräftande. Han och hans gelikar, som motorcyklisten Jakub Smrž, utgjorde själva sinnebilden för konsonantrika slaviska språk. Det vill säga renons på vokaler och hart när omöjliga att uttala.

Samtidigt är inte konsonantrikedomen i tjeckiskan eller andra slaviska språk så mycket att komma med om man jämför med vad många menar är världens mest konsonantrika språk: ubychiska. Detta kaukasiska tungomål, som en gång levde och frodades i nuvarande Ryssland invid Svarta havet, har hela 82 konsonantljud! Kontrasten mot vokalregistret kunde samtidigt inte vara större: det består av futtiga två vokaler (a och o).

Tyvärr kan man inte längre träffa på talad ubychiska: det är utdött. Och vi kan säga exakt när detta hände. Det var den 7 oktober 1992, när den siste talaren, Tevfik Esenç, avled i en ålder av 88 år i västra Turkiet.

Sumru Özsoy är professor i västerländska språk och kognitiv vetenskap vid Boğaziçi-universitetet i Istanbul. Hon har länge studerat ubychiska.

– Kaukasiska språk är extremt intressanta för en lingvist. Det är en språkfamilj som inte har blivit tillräckligt analyserad ur ett teoretiskt perspektiv. Och av den anledningen började jag arbeta med Tevfikbey under en forskningsresa.

Sumru Özsoy refererar till Tevfik Esenç som just Tevfikbey, där bey är ett turkiskt uttryck för respekt för vissa äldre personer.

– Han kunde prata ubychiska­ med sin fru, men hon ville inte arbeta vidare med det. Och såvitt vi vet finns det heller ingen annan kompetent talare av ubychiska efter Tevfikbey, fortsätter Sumru Özsoy.

För att förklara varför Tevfik Esenç blev den siste talaren av ubychiska får vi bege oss till ubychiskans hemtrakter, det så kallade Tjerkessien i nordvästra Kaukasien. Tjerkesser är ett samlingsnamn för ett flertal folkgrupper i regionen. Deras utbredning har under olika tider skiftat från den sydryska adygeiska delrepubliken, via Turkiet, Syrien, Libanon, Israel och Jordanien till Egypten och Kosovo.

– Det finns i dag sju miljoner tjerkesser i världen, som gärna skulle skapa ett självständigt, eget Tjerkessien, men Rysslands politik gör att det inte är möjligt, säger Merab Chukhua, professor i georgisk kaukasologi och föreståndare för det tjerkessiska kulturcentret i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Bland tjerkessernas olika folk fanns tidigare en grupp som hette ubycher. Dessa levde i Kaukasien fram till 1864, då tsar Alexander II genom krig hade erövrat hela nordvästra Kaukasien. En stor del av adygeerna och abchazerna dödades i samband med detta, medan ubycherna emigrerade – bort från striderna med ryssarna. Den 21 maj 1864 hade i praktiken hela den ubychiska nationen lämnat Kaukasien och slagit sig ner i västra Turkiet i stället.

För att slippa diskriminering tog ubycherna snabbt till sig turkisk kultur och det turkiska språket. De lämnade också sin nomadkultur för att bli bönder. Den fysiska och ekonomiska överlevnaden skedde på bekostnad av kulturen.

Gilles Authier, språkexpert vid franska ambassaden i Baku i Azerbajdzjan, anser att ubychernas goda anpassning blev språkets död:

– Språket försvann genom att de assimilerade sig så genomgående med turkarnas omgivande kultur och språk, säger han.

Även om ubychiska som talat språk är utdött kan det fortfarande studeras. Det finns mängder med material – ljudupptagningar, videofilmer, nedskrivna språkexempel med mera – bevarat.

Genom ljudupptagningar kan vi åtminstone försöka härma ubychiskans alla 82 konsonantfonem, det vill säga konsonantljud. Ett fonem definieras som ett betydelseskiljande språkljud. Orden bil och fil är olika eftersom ljuden för b och f har olika betydelse, de är alltså fonem. Man känner igen fonemen i skriven text eftersom den generella stavningsprincipen är en bokstav per fonem. Detta är dock ett ideal som inte fullt ut kan efterlevas. (Läs mer om detta i Lars Melins artikel om stavning på sidan 30.)

– Om man tittar på både konsonanter och vokaler så har svenskan 35 fonem – 18 konsonanter och 17 vokaler. Men man kan också få det till 27 fonem om man räknar de långa och korta vokalerna som samma fonem, säger Mattias Heldner, professor i fonetik vid Stockholms universitet.

Svenskan har alltså en ganska jämn fördelning mellan vokaler och konsonanter. Ubychiskan är annorlunda och har som sagt en väldig rikedom på konsonantområdet som matchas av en desto större vokalfattigdom. Dock bör tilläggas att språkets två vokaler uttalas olika beroende på vilka konsonanter som omger dem (vokalerna har många så kalla­de allofoner, olika ljud för samma vokal som ändå inte påverkar betydelsen av det ord de förekommer i). Dessutom förekommer många halvvokaler, det vill säga konsonanter som delvis uttalas som en vokal (det finns också i svenskan, till exempel /j/ i hej).

En vokal förutsätter att ljudet får flöda fritt. När man uttalar en konsonant åstadkoms ljuden genom en förträngning eller total avspärrning av ett eller flera ställen i de övre luftvägarna.

Ubychiska använder sig av ett stort antal artikulationsställen, platser i strupen, svalget och munnen som konsonanterna artikuleras på. Man brukar tala om bland annat labialer (för ljud som uttalas runt läpparna), koronaler (för ljud som pressas fram med tungan mot tänderna), dorsaler (mitten på tungan) och glottaler (nere i strupen, vid själva stämbanden). Här har ubychiska en imponerande bredd, med konsonanter som frambringas från hela nio artikulationsställen. Rikssvenskan använder i sammanhanget futtiga fem artikulationsställen. Det gör att ubychiskan får skrivas med en mängd andra tecken än vad som används i svenska. Två exempel är zaq°’ə́-zaq°’ə-n, som betyder ’lugnt’, eller dəɣʹatəšʹ (’fjärta’).

Vid det tjerkessiska kulturcentret i Tbilisi arbetar även Aleko Kvakhadze, som har fördjupat sig i just ubychiska:

– Det finns faktiskt med i Guinness rekordbok! Olikt andra tjerkessiska språk har ubychiska faryngaliserats, säger han och uttalar ett antal harklande, djupa ljud som exempel.

Med det menar han att ubychiska har inlemmat ett stort antal ljud som uttalas nere i svalget (farynx), såsom bland annat det arabiska ح (ett sorts h uttalat nere i halsen). Ett exempel är caqˤapˤə́, som betyder ’rostad majs’ eller ’popcorn’! För att uttala det kan du tänka på vanliga /q/- och /p/-ljud, men samtidigt sätta upp tungroten mot gommen. Andra faryngaliserade ubychiska ord är qˤəɬə́ (’tröskel’) eller ɣˤalwˤa (’för mycket’).

Detta har inte andra språk i området gjort på samma sätt, vilket kan ha gett upphov till en del av ubychiskans rika konsonantflora. Därtill kommer förstås de hisnande bergen, som effektivt har isolerat olika folkgrupper från varandra och gett dem tid och möjlighet att i viss mån utveckla sina språk opåverkade av andra.

Fast noteringen i Guinness rekordbok är ifrågasatt. Det finns i södra Afrika så kallade klickspråk, som taa som talas i Namibia och Botswana, där klickljud används i betydelseskiljande syfte. Enligt senare tiders analyser skulle taa kunna överträffa ubychiskans konsonantrepertoar. Om ubychiska ändå ska ha något rekord, så kan det få anses ha världens mest ojämna fördelning mellan konsonantljud och vokalljud.
 

Släktingar lever i Kaukasien

Karatjajen–Tjerkessien är en rysk delrepublik med knappt en halv miljon invånare. Huvudstaden är Tjerkessk, men av tradition betraktar många tjerkesser ändå Sotji som republikens huvudstad. Av republikens befolkning är 10 procent tjerkesser. I regionen talas nordvästkaukasiska språk som abaziska, adygeiska och kabardinska, som är nära släkt med den utdöda ubychiskan. Ubychiska hade aldrig något skriftspråk, men på senare år har språk­vetare skapat alfabeten med både kyrillisk och latinsk skrift.
 

Publicerad i nummer: 
7/2012