Bild: 
Istockphoto
Frågan om min barndom ger tusen följdfrågor.

Formatering

Jag styr texten med järnhand

Ibland kan jag tänka att det är orättvist att jag inte låter läsarna själva bestämma över vad de vill ha min text till.

Jag har fått tio frågor på mejlen. Journalisten har förklarat att det är lite av ett ”Mina vänner”-upplägg på intervjun. Allt är väldigt livsstilsmagasinsvänligt. Ofarligt. Trevligt. Och rätt så bråttom. Det borde inte vara särskilt komplicerat. Egentligen. Men.

Den första frågan lyder: Kan du berätta lite om din barndom?

Kan jag det? Frågan är förstås omöjlig att besvara, av flera skäl. (Och till stor del för att min motfråga lyder: Vill jag berätta lite om min barndom?) Men det är framför allt en fråga om betoning. Ju längre tid jag stirrar på meningen desto svårbegripligare blir den.

Om betoningen ligger på det första ordet handlar frågan om mitt minne, ligger betoningen på andra ordet är det ett vittnesmål (Har journalisten gjort research här? Kommer min historia att ställas mot nån annans?). Ligger betoningen på det tredje ordet – vilket kanske är det mest kravfyllda – handlar det om min formuleringsförmåga, på fjärde ordet borde jag summera min barndom kort och koncist, betoning på sjätte ordet antyder att nån annan också har beskrivit sin barndom (och ska den jämföras med min?) och slutligen: betoning på sista ordet där det plötsligt blir en farlig fråga – som i terapi – med krav på självinsikt och analys. En fråga: tusen följdfrågor.

Jag tar inte lätt på text. Jag tycker inte om att lämna mina tankegångar åt slumpen. Jag läser allt jag skriver högt – från krönikor till frågeformulär hos doktorn – och jag styr texten jag skriver med järnhandsformatering: kursiveringar, tankstreck, semikolon, versaler och parenteser. Jag typograferar fram vad jag vill säga. När det gällde Twitter och uppdateringar på Facebook – där det inte finns möjlighet att kursivera – jobbade jag först med versaler, men versaler blir lätt påflugna, som att texten skriker åt en (vilket också kan vara användbart förstås, men det saknar kursivens lite mjukare, mildare pockande på uppmärksamhet), så jag började i stället s p ä r r a orden som jag vill knuffas lite extra med. Inte optimalt, men utan kursiveringarna, betoningarna, vet jag inte längre hur man skriver. Det är inte jag.

Ibland kan jag tänka att det är orättvist, att jag inte låter läsarna själva bestämma över vad de vill ha min text till. Ibland tänker jag att det är slappt, att jag fegar lika mycket som nån som använder sig av blinkande smileys när de inte litar på att deras texter ska vara tillräckligt meningsbärande i sig. Fast oftast tror jag – hoppas jag – att det handlar om dialog. Att jag vill prata med läsaren när jag skriver, vara en riktig röst där bakom bokstäverna.

Jag vill samtala, nynna, rappa fram texterna. Det måste finnas läsrytm, stackato som står mot längre meningspartier. Svängande allitterationsstick och upprepningar som refränger. Tvekan som följs av växande beslutsamhet – lilla ensamma oboeordet följt av ett pampigt stråkcrescendo-stream-of-consciousness, avslutat med en ton som kanske i bästa fall får hänga kvar. Genljuda.

Ibland blir innehållet lidande. Jag vet. Jag erkänner. Det är inte avsiktligt (alltid, eller ... jo ... det också), men jag skriver hellre rytmiskt än tydligt. Förmodligen är texterna ofta retoriskt undermåliga. Men de är envisa. De vill komma nära. Krypa in som små parasiter och häfta vid tankegångarna, lämna små ordvändningar, meningsvridningar efter sig, suga näring ur läsaren och växa sig större med hjälp av värddjurets egna tankar.

Det låter storhetsvansinnigt, eller hur? Jag vet. Jag kanske borde be om ursäkt för det. Men jag kan också tycka att när man skriver just krönikor – de där små bildbylineinfekterade textbitarna som det myllrar av numera, med sina konstiga krav på personligt tilltal och nya infallsvinklar och hårda storleksrestriktioner (2 300 tecken, 4 500 tecken eller 5 000 tecken, längden alltid anpassad efter spaltutrymmet, aldrig efter resonemanget) – att det blir extra viktigt just där. Att det får bli en liten hemlig melodi – från trudelutt till symfoni. För det får du avgöra. Om du ska vissla till den eller avfärda den som skval.

Jag tar text på allvar. Även om den är livstilsmagasinsmysig. Nej förresten, inte även om utan i synnerhet då. Det till synes lättsamma. Att det ska få hemligt innehåll. Som en viskning.

Så vad ska jag säga? Ska jag berätta lite om min barndom? Om när jag blev hundbiten? Vad jag läste? Hur det kändes att i åratal ha ont i magen av längtan efter livet och rädsla för döden, ofta samtidigt? Varför jag aldrig blev harpist?

Jag tittar på meningen en gång till: ”Kan du berätta lite om din barndom?”

Jag lägger fingrarna på tangentbordet. Skriver.

”Nej.”

Publicerad i nummer: 
7/2012