Vältecknat. Det tog 20 år för författarna att jobba fram Norstedts kinesisksvenska ordbok. 50 000 ord har kommit med i det 1 070 sidor tunga verket.

Nu kan du slå på kinesiska

 
av: Lars Ragvald och Wai-Ling Ragvald

Svenskar är ivriga att lära sig kinesiska. Ändå har det knappt gått att hitta kinesisk-svenska ordböcker på hyllorna. Efter tjugo års arbete står en sådan på plats.

Så sent som i början av 1990-talet betraktades kinesiska vid Lunds universitet fortfarande som ett ”småspråk”, i klass med grekiska och latin. Moderna läromedel och ordböcker saknades nästan helt. En liten grupp av lärare och forskar­studenter, däribland författarna till denna artikel, beslöt sig för att försöka ändra på det.

Nu, efter tjugo års arbete, har det första riktigt användbara resultatet publicerats: Norstedts kinesisk–svenska ordbok.

Till grund för ordboken ligger en databas med 82 000 ord och fraser. Av dessa har 50 000 kommit med i boken, som är på drygt tusen sidor. Att det är så många sidor beror delvis på den omständliga sortering som blir nödvändig i och med den kinesiska skriften.

Kinesiska skrivs inte med symboler som representerar ljud, som i svenska, utan med så kallade logografiska tecken. Dessa tecken representerar grundbetydelser. Varje unikt tecken är alltså i sig en betydelsebärande enhet, ett så kallat morfem, till exempel 狼, láng, ’varg’, och  树, shù, ’träd’.

I princip representeras alltså en betydelse av ett skrivtecken. Men i ett stort antal fall håller inte denna princip. Ett och samma skrivtecken har under historiens gång kommit att stå för flera orelaterade betydelser, ibland med starkt avvikande uttal. Tecknet 轧, kan till exempel uttalas yà, gā eller zhā –  och betyder olika saker beroende på uttal.

Kinesiska ord består också ofta av mer än ett skrivtecken – alltså mer än ett morfem. Det vanligaste i modern standardkinesiska är ord med två skrivtecken som i 惊讶, jīngyà, ’förvånas’, men också längre ord förekommer, som 研究院, yánjiūyuàn, ’forsknings­institut’.

I moderna kinesiska ordböcker står orden arrangerade efter uttalet på det första skrivtecknet i ett ord. Detta underlättar sökningen för den som känner till – eller i alla fall kan gissa sig till – hur ett tecken uttalas. Flertalet skrivtecken innehåller en komponent, fonetikum, som anger just uttal. Men denna komponent ger bara en vag antydan om uttalet – och ibland inte alls. Och man måste ju lära sig vilket uttal som detta fonetikum står för, för att ha nytta av det i sin sökning. Eftersom det finns ett stort antal fonetikum krävs en lång tids studier för att nå dit.

Den traditionella och rätt omständliga metoden för att hitta rätt i en kinesiskspråkig ordbok utgår dock inte från uttalet. Den innebär i stället att man hittar de ingående ”betydelsebärande elementen” i tecknen. Dessa element, som ibland också kan uppträda som självständiga tecken, kallas radikaler. I tecknet 按, àn, ’trycka’, är till exempel komponenten 扌(förkortad form av 手 shŏu, ’hand’) radikal. Komponenten 安, ān, ’frid’, är fonetikum i samma tecken.

När man väl identifierat radikalen söker man upp den i en radikallista, där man finner en sidhänvisning till en teckenlista, där samtliga skrivtecken med denna radikal finns samlade.

I den teckenlistan står skrivtecknen ordnade efter hur många streck som ingår i fonetikumdelen. Genom att räkna antalet streck söker man sig fram till tecknet ifråga, och finner där en ny sidhänvisning – denna gång till skrivtecknets förekomst i själva lexikondelen.

Ett kinesiskt skrivtecken kan alltså ses som en enhet, uppbyggd av en radikal och ett fonetikum. Men ett antal skrivtecken härstammar från en tid innan detta sattes i system, och dessutom finns det i många skrivtecken flera likvärdiga kandidater till radikal. Att avgöra vilken del av ett tecken som utgör radikalen är därför inte alltid lätt. Denna sökmetod kombineras därför ofta med en sortering efter det totala antalet streck i hela skrivtecknet.

Fördelen med denna omständliga, och rätt svårbemästrade, metod är ändå att all information om ett skrivteckens betydelse samlas på ett och samma ställe. Men i moderna papperslexikon, där man tillämpar en kombination av alla dessa metoder, förlorar man möjligheten att behålla enhetligheten.

Den kinesiska skriften har dessutom ytterligare en besvär­lig egenhet som blir högst påtaglig i en ordbok. Under 1950- och 60-talen förenklade man i Folkrepubliken Kina ett stort antal skrivtecken. De traditionella sökmetoderna måste därför anpassas till den nya teckenarkitekturen. Som en följd av detta fungerade de nya sökmetoderna dåligt för de skrivtecken som inte hade förenklats, som användes i tidigare skrifter och i allt skrivet material från Taiwan, Hongkong och Macao. För att läsa dessa olika texter måste man hålla sig med två separata ordböcker.

I vår egen ordbok har vi, bland annat för att spara plats, valt att fokusera på  de förenklade skrivtecknen.

Något annat som orsakat oss besvär i ordboksarbetet är vårt beslut att de flesta ord i ord­boken – och de olika betydelser som orden kan ha – skulle förses med exempelmeningar. Dessa meningar skrivs dels med kinesiska tecken, dels med fonetisk transkription, en skrift som försöker återge hur orden låter. Detta för att man ska kunna se hur orden används och uttalas i ett sammanhang.

Här använder vi den så kallade pinyin-transkriptionen, som är det vedertagna systemet för att återge de kinesiska skrivtecknens uttal med latinska bokstäver. Kruxet är att detta pinyin-system saknar väl utvecklade stavningsregler. Nästan alla andra kinesiska ordböcker anger därför bara uttalet på uppslagsordet.

I vårt fall tillämpade vi med ett antal förändringar ett utkast till stavningsregler som publice­rades i Kina på 1980-talet.­ I den nu aktuella ordboken har vi minskat antalet exempel­meningar kraftigt, eftersom den annars skulle bli för tjock.

I vår ordbok ville vi också försäkra oss om att få med de vanligaste, och för studenterna mest relevanta, orden och fraserna. Därför tog vi, under projektets första år, ordlistorna i Hanyu Shuiping Kaoshi, det officiella kinesiska certifieringssystemet för kunskaper i kinesiska, som utgångspunkt.

Vi konsulterade också ordböcker som har skrivits för kinesiska grund- och mellanskoleelever. Annat intressant material att utgå ifrån var tysk–kinesiska, engelsk–kinesiska, och rysk–kinesiska ordböcker. I ett senare skede baserade vi vårt arbete framför allt på avancerade undersökningar med dator, för att ta reda på vilka ord som används mest. Vi använde också den kinesiska samhällsvetenskapliga akademins stora ordbok till detta arbete.

Den kinesiska skriften är det äldsta skriftspråk som fortfarande finns i allmänt bruk. Man skulle kunna tro att den lämpar sig dåligt för nya, digitala presentationsformer. Men i själva verket har framväxten av digitala medier befäst dess ställning, och det är nu ytterst osannolikt att den kommer att ersättas av alfabetisk skrift, till exempel det latinska alfabetet.

Digitala hjälpmedel, i synnerhet smarta telefoner och pekplattor, har också lett till nya och snabbare sökmöjlig­heter bland de kinesiska tecknen. Man kan nu söka till exempel genom att i grova drag rita ett skrivtecken med fingrarna eller med någon typ av skrivredskap på skärmen. Denna metod är snabb och bekväm, om än inte hundraprocentigt träffsäker. Eftersom man snabbt kan klicka sig fram mellan olika nivåer har även de traditionella sökmetoderna blivit lätthanterliga, och oför­enklad skrift kan också lätt inkluderas som en särskild nivå.

Fördelarna med digitala ordböcker för kinesiska är följaktligen mycket stora, betydligt större än för de europeiska språken. Och arbetet med att ta fram interaktiva digitala ordböcker baserade på vårt material pågår redan.

Så är ett kinesiskt tecken uppbyggt!

Skrivtecken

shŏu, ’hand’

dă, ’slå’

yī, ’klädesplagg’

qún, ’kjol’

shuĭ, ’vatten’

hé, ’flod’

Radikal

fyra streck

tre streck

(förenklad form av

sex streck

fem streck  (förenklad form av

fyra streck

tre streck  (förenklad form av

Fonetikum

dīng två streck

jūn sju streck

kě fem streck

teckendelar

Många kinesiska  skrivtecken består av två olika delar. Radikalen ger en ledtråd till hela tecknets betydelse,  fonetikum antyder uttalet.

 

Publicerad i nummer: 
5/2012