Bild: 
Malin Petzell

Så fångas ett flyende språk

Kagulu kan försvinna, liksom många andra språk i Tanzania. Forskare är därför i full gång med att skriva ner och bevara språken. Och varken aptjatter eller strömavbrott kan hindra dem.

Som swahilitalande fältlingvist kom jag till Tanzania år 2002 för att ta reda på mer om språket­ kagulu. En fältlingvist är en språkvetare som inte kan nöja sig med att sitta på sin kammare och snickra språkteorier, utan som ger sig ut i världen, lyssnar på språk, analyserar och dokumenterar dem. Jag hade läst det lilla som fanns om kagulu innan jag åkte – men jag kunde inte tala språket.

 
Att jag blev intresserad av just kagulu var mer eller mindre en slump. Det var ett språk som det inte fanns så mycket dokumentation om, men området där det talades låg tillgängligt, på ett ställe där vägar till exempel inte regnar bort vissa tider på året. Det var också ett språk som hade tillräckligt många talare som var villiga och intresserade av att hjälpa mig att skriva ner det. Dessutom hade mitt universitet just inlett ett projekt om språken i Tanzania, i samarbete med universitetet i Dar es Salaam, landets största stad. 
 
Kagulu, som tillhör gruppen bantuspråk, har ingen vedertagen ortografi, men kagulutalarna skriver på kagulu med hjälp av swahilins stavningsregler, med några få egna tillägg. Swahili, som också är ett bantuspråk, är ett av de två officiella språken i Tanzania. Det andra är engelska.
 
När man vill få reda på saker om ett språk som man inte kan, underlättar det givetvis att ha tillgång till ett annat, gemensamt språk. Då kan man på det gemensamma språket till exempel fråga vad ordet för ’dansa’ är på språket man inte kan – i stället för att visa vad man är ute efter. (Även om det kanske skulle vara trevligt när det gäller just dans.) Den här tekniken kallas översättningselicitering. Termen elicitering innebär att man ”lockar fram” just de språkliga fenomen som man är ute efter.
 
När jag var i Tanzania använde jag mig av mina kunskaper i swahili, efter­som kagulutalarna, liksom de flesta tanzanier,­ är tvåspråkiga. Swahili är spritt över hela landet och fungerar bland annat som undervisningsspråk i skolorna. På swahili kunde jag fråga vad saker heter på kagulu.
 
Men fältlingvister räds inte heller att åka till länder där de inte är hemma på något av språken som används. Det finns nämligen en uppsjö andra tekniker som man kan ta till för att samla in uppgifter om ett oskrivet språk. Man kan bland annat använda rekvisita. Rekvisitan kan vara bildserier, videosnuttar och annat som illustrerar olika händelser som man vill att talarna ska berätta om. En känd bildserie är Frog, where are you? som handlar om en pojke, hans hund och en groda. Genom att visa bilder i följd, utan någon text, får talarna fritt associera till bilderna och skapa en historia. 
 
Metoden med rekvisita är bra för att få fram ett spontant språk. Men skulle man till exempel vilja veta mer om vilka ovanliga böjningar av adjektiv som finns i språket kan det bli många timmars sagor innan det man söker dyker upp. 
 
Eftersom de flesta kagulutalare faktiskt kan läsa och skriva på swahili får de ofta frågeformulär med meningar på det språket att översätta till sitt modersmål – ett annat möjligt fältlingvistiskt verktyg. De får också berätta sagor och historier som de sedan ibland själva skriver ner. Dessa spelas också in på band.
 
Det är till stor nytta att få hjälp av en som talar språket att skriva ner det som sagts. Men det är också knepigt, eftersom den personen givetvis har sin högst personliga uppfattning om språket i allmänhet, och om vad som anses vara korrekt. Ofta får i stället någon annan talare lyssna till inspelningarna och tillsammans med mig skriva ner, transkribera, vad de hört. Man måste då vara noga med att skilja på vad som är ”originaltalarens” text, vad personen som har transkriberat har skrivit och vad man själv, som lingvist, anser. 
 
Att föra anteckningar i en fältstudie är ett helt system i sig. Det finns speciella program, till exempel Toolbox, som gör att man lättare kan hålla reda på alla olika uttal och översättningar av de ord som man samlar in. Ofta när talarna inte är överens om vad ett ord betyder måste jag stryka det ur min korpus, det vill säga min samling av språkliga data. 
 
Det krävs att minst två, men oftast fler, talare kan bekräfta att ordet verkligen finns, och att det är just kagulu. Grannspråkens påverkan på kagulu är stor och många talare blandar in andra språk, framför allt swahili. Räkneorden kan till exempel vara långa och svåra att använda på kagulu, så man använder nästan alltid swahiliorden (som i sin tur är lånord från arabiska). Sita, ’sex’, används till exempel i stället för kagulus mtandatu.
 
Ljudinspelningar är en viktig förutsättning för själva analysen av språket. En digital inspelningsapparat och en bra mikrofon är nödvändiga hjälpmedel. 
 
Men oväntade svårigheter kan uppkomma ute på fältet. Ett problem som lätt uppstår vid inspelning i Tanzania är att strömmen går. Det gör den ofta på landsbygden och då gäller det att ha batteridrivna apparater. En annan svårighet är att hitta ett tyst ställe. Tjatter från apor, mopeder som tutar eller människor­ som sopar kan påverka kvaliteten på ljudinspelningarna. Fönsterglas är ganska ovanligt på landsbygden och myggnätet som sitter för fönstergluggarna stoppar givetvis inga ljud.
 
När man spelar in ett språk, är det också bra att känna till vissa egenheter i språket. På kagulu kan sagorna vara i dialogform, och åhörarna förväntas ibland skjuta in interjektioner och medhåll. Innan jag visste detta blev mina inspelningar ganska styltade, men nu försöker jag ha en publik som också talar kagulu närvarande vid inspelningar av sagor. Efter en av mina första inspelningar fick talaren lyssna på sin inspelning i hörlurarna efteråt, och då agerade han själv publik – han skrattade åt sin egen saga och svarade på sina egna frågor. 
 
Varje språk vittnar om just sådana här egenheter. Språket avslöjar sina talares kulturella identitet, och är en nyckel till kunskap om människan och omvärlden.­ Det är också ett av de övergripande skälen till att det är viktigt att jordens språk beskrivs på ett tillfredsställande sätt. Men språkliga beskrivningar gör dessutom att lingvister kan jämföra olika språk och fastställa släktskapen dem emellan. Detta­ i sin tur kan göra det möjligt att räkna ut hur folk, i detta fall bantufolk, har delat på sig och migrerat genom historien. Språkvetenskapliga beskrivningar kan med andra ord användas som ett slags indirekt källa till den annars svår­åtkomliga äldsta afrikanska historien.
 
 De allra första inspelningarna som en fältlingvist gör av ett språk består oftast bara av enstaka ord. Mening­ar kommer­ i ett senare skede. Det jag däremot försöker göra redan under den tidigaste inspelningsfasen är att få talaren att lägga till ett attribut, en bestämning, till varje substantiv. Om substantivet till exempel är båt, kan attributet till exempel vara ett adjektiv, som stor – stor båt, eller ett possessivt pronomen, som min – min båt. Detta gör jag mest för att se vad attributen får för kongruensböjning. Med kongruensböjning menas att ordet ändrar form – det böjs – för att det ska passa ihop med andra ord. I svenskan gäller detta främst adjektiv, som böjs efter ett substantiv, till exempel en stor båt – ett stort hus – flera stora hus. 
 
Bantuspråken är rika på sådana här kongruensböjningar – i kagulu finns sju substantivklasser i singular, vilket kan jämföras med svenskans två genus: utrum (en-ord) och neutrum (ett-ord). I bantuspråken sätts böjningen före ordet­ – ett så kallat prefix. Men när lånord kommer in i kagulu hamnar de oftast i en klass som saknar prefix, så lånordet behåller ungefär sin ursprungliga form. Kompyuta, ’dator’, är ett exempel på detta.
 
Däremot finns det vissa lånord som har hamnat i andra substantivklasser på grund av att de börjar på en viss stavelse som råkar likna prefixet i en viss klass. Ta till exempel mutuka, ’bil’, som är inlånat från engelska (motorcar). På grund av stavelsen mu- hamnar det i en substantivklass där det generellt sett bara finns ord av bantuhärkomst, som mugulu, ’ben’.
 
Det finns ytterligare en fördel med att få talaren att lägga till attribut vid en inspelning. Det är för att få fram eventuella skillnader i toner. Många bantuspråk använder sig av skillnader i tonhöjd för att till exempel skilja adjektiv från andra attribut, eller nutid från dåtid. Det har visat sig att kagulu inte har denna egenskap, men toner, eller betoningsmönster, spelar en viss roll i andra sammanhang i språket. Det kan jämföras med svenskans skillnad mellan anden (från en ande) och anden (från en and), och pålen (från en påle) och Polen (som betecknar ett land). 
 
Ett intressant fenomen som jag upptäckte när jag lyssnade på inspelningarna­ var att kagulu har så kallade tonlösa nasaler. Nasaler är ljud som m, n och ŋ (den fonetiska symbolen för ng-ljudet), som produceras med en öppen väg till näshålan. Dessa har vanligen en stämbandston, men i kagulu kan de också uttalas utan stämbandston, det vill säga som om man viskade fram dem. Det låter nästan som en liten fnysning efteråt. I skrift visar man att det rör sig om en tonlös nasal genom att lägga till ett h efteråt som i nhambo, ’resa’. 
 
Till skillnad från till exempel engelska och svenska – som är germanska språk – uppvisar många av världens språk rik verbmorfologi, det vill säga väl utvecklad verbböjning. Så är det också i kagulu, som i detta avseende är ett typiskt bantu­språk. På kagulu kan en längre svensk mening motsvaras av ett enda långt ord med massor av böjningar som fogas till varandra. Genom att byta ut orddelarna,­ morfemen, byter man exempelvis sub­jekt, tempus och objekt. Nikulima betyder ’jag odlar’ och ukulima ’du odlar’. Förstavelsen ni- betecknar alltså första person singular (det vill säga ’jag’) och u- andra person singular (det vill säga ’du’). Byter man i stället ut andra ledet i ordet ändras tempus, tidsformen. Så om ku- (presens) byts ut mot ka- (futurum) blir det nika-lima, ’jag ska odla’ och så vidare. Objektet kan finnas inuti ordet så att ’jag ser den’ (där ’den’ är objekt) heter nikudilanga. 
 
Liksom på germanska språk är det på kagulu skillnad på den här och den där, men på kagulu är det också en skillnad om man nämner något för första gången eller har nämnt något förut och refererar till detta. Det har också betydelse om det föremål som man hänvisar till är nära eller långt bort. I en del bantuspråk finns det ett eget ord som signalerar avstånd, men i kagulu markeras avståndet i stället genom att röstläget höjs. När en kagulutalare talar om något som ligger mycket långt bort går han eller hon upp i falsett, och förlänger sista stavelsen i det demon­strativa pronomenet: aiyaaa. Detta är det vedertagna sättet att markera att något­ befinner sig långt bort. Höjt röstläge har alltså samma funktion som ett ord eller en böjning kan ha i andra språk.
 
En annan egenhet hos kagulu är att man inte har adjektiv för ’bra’ och ’dålig’ – om annat än människor. Man kan till exempel inte säga att ’maten är god’ . Man måste använda ett verb och säga att ’maten­ braar’ eller liknande. Det är mycket ovanligt bland världens språk att inte ha adjektiv för ’bra’ och ’dålig’, ifall språket har andra adjektiv (vilket kagulu har, om än väldigt få). För övrigt kan de adjektiv som trots allt finns inte kompa­reras som svenskans glad, gladare, gladast eller bra, bättre, bäst. För att säga ’Mtambi är bättre än Mkuchu’ måste man på kagulu säga Mtambi muswanu kusuma Mkuchu: ’Mtambi bra överstiga Mkuchu’ (här kan man alltså använda adjektivet, ’bra’ eftersom det handlar om människor). Det är dock mycket vanligare att använda en förstärkande eller så kallad augmentativ­ ändelse i stället för att komparera på kagulu. Man säger helt enkelt Mtambi muswanusi, ’Mtambi är jättebra’, utan att jämföra med någon annan.
 
Trots den vägledning som talarna själva ger och alla timmar av dataanalys förekommer det givetvis svårlösta fall. Ibland kan ett ord få flera översättningar som inte verkar ha något med varandra att göra. Funda kan antingen betyda ’ruttna’ eller ’kind’. Ibland är det i stället så att ett ord betecknar ett fenomen som finns i Tanzania men kanske inte i Sverige. Det blir då svårt att översätta. 
 
På kagulu finns ett annat ord som är svårt att översätta, lumboya, som antingen­ betyder ’ledsen’ eller ’ensamhet’. Det används framför allt i en sång man sjunger när man ska lämna ett ställe och flytta hem igen. Det går inte att avgöra om det är ett adjektiv eller ett substantiv, inte ens när det används i en mening. Chikuluta ukwetu, chiwalekele lumboya. ’Vi åker till vårt, vi lämnar er ledsna/med ensamhet’. 
 
Talas av 240 000 personer

Bantuspråket kagulu talas av cirka 240 000 personer i ett område i centrala Tanzania.
För lingvistik som veten­skap är det viktigt att alla språk beskrivs och analyseras, eftersom varje språk ökar vår kunskap om vilka grammatiska konstruktioner som är möjliga och hur den mänskliga språkförmågan fungerar. Att testa språkliga teorier på ett språk som inte tidigare har beskrivits och analyserats kan lära oss mycket. Fortfarande görs den största delen av all språkforskning och alla språkteoretiska analyser på indoeuropeiska språk.

Men att beskriva ett språk är framför allt viktigt för dem som talar språket, för att de ska känna stolthet över sitt språk och sin kultur, och för att de ska kunna skriva på sitt modersmål. Språklig medvetenhet stärker ett folks självkänsla och främjar tolerans och förståelse för kulturell mångfald. Somliga anser att det är en mänsklig rättighet att få läsa och skriva på sitt modersmål.

Publicerad i nummer: 
7/2011