Bild: 
Scanpix

Artighetsgrammatik

Lägg dina lockrop på en lagom nivå

Vill du anställa rätt person till jobbet, ha flytthjälp eller bara be någon att skicka mjölken? Se till att hitta rätt artighetsläge.

Jag kan börja denna krönika på åtminstone fyra sätt: Det här ska handla om artighetsgrammatik. Eller: Du kan läsa den här krönikan om du är intresserad av artighetsgrammatik. Eller: Skulle det kanske passa med lite artighetsgrammatik? Eller: Läs här om artighetsgrammatik!

Vad lockar och inbjuder bäst?

Problemet hämtar jag från en doktorsavhandling från i våras, Karin Helgessons Platsannonsen i tiden. Helgesson analyserar orubricerade platsannonser i Dagens Nyheter från 1955 till 2005.  

Det är en mycket innehållsrik undersökning, bland annat handlar den om vad man kan kalla svenskans artighetsgrammatik. Arbetsgivaren måste ju finna den rätta artighetsnivån, det vill säga formulera annonsen lockande, uppfordrande och välkomnande för rätt person.

Artighetsgrammatiken laborerar enkelt talat med tre slags resurser. Med språkvetenskapliga termer kan de kallas talhandling, modalitet och personreferens.

Talhandling avser just den handling som den talande utför: frågar, önskar, påstår, tackar, kräver och mycket annat. Den reella talhandlingen överensstämmer inte alltid med yttrandets form. Vad som har formen av påstående är en önskan: vi vinner i år! Att formulera uppmaningar som uppmaningar är ofta oartigt. Hellre Kan någon skicka mjölken? än Skicka mjölken!  Den artigaste formuleringen - oavsett talhandling - är allmänt sett frågan; oartigast är uppmaningsformen. Påståendeform kan fungera både artigt och oartigt.

Modalitet handlar om hur vi ger uttryck för sannolikhet, nödvändighet eller önskvärdhet. Det finns flera metoder. Vanligt är modala hjälpverb som kan, bör, måste, skulle. Lika vanliga är modala adverb: kanske, säkert, troligen, nog och många andra. En tredje metod är en inledande huvudsats som "modaliserar" budskapet i efterföljande att-sats: vi ser helst att du kommer på förmiddagen. Ju fler modalitetsmarkörer i en mening, desto artigare. Oartigast är det raka påståendet: du kommer på förmiddagen!

Personreferens handlar till en del om tilltal. Du-tilltal kan vara intimt och vänligt men inte alltid så artigt. Ibland ersätts det därför av man-tilltal: man kan ringa expeditionen efter klockan 8. Ännu mer distanserat är inget tilltal alls; det kräver ofta passivt verb: expeditionen kan ringas efter klockan 8.

Men personreferens gäller också talarens omtal av sig själv. Intimast är jag-omtalet, lite mer distanserat vi-omtalet (som kan inkludera eller exkludera mottagaren).

Mest distanserat - men inte alltid artigast - är inget omtal alls. Jämför jag vill träffa dig i kväll, vi kan ses i kväll och att ses i kväll skulle vara trevligt.

Tänk nu att vi (eller jag? eller du?) vill be en kompis hjälpa till med flytten på lördag. De artighetsgrammatiska resurserna erbjuder olika formuleringar. Oartigast är uppmaningsformen med du-tilltal och utan modalitet: Du, hjälp mig flytta på lördag! Artigast är frågan utan personreferens och med riktigt många modalitetsmarkörer: Är det möjligen så att det kanske skulle kunna bli flytthjälp på lördag?

Men då har man nog gått så långt att kompisen blir misstänksam. Bästa utsikten till flytthjälp har troligen ett mellanläge med påståendeform, du-tilltal och mycket modalitet: Du tror väl inte att du kanske skulle kunna hjälpa till att flytta på lördag.

Det lämpliga valet bland artighetsgrammatikens resurser beror alltså av situationen och tidsandan. Karin Helgessons arbetsgivare var snåla med modalitet och personreferens på 1950-talet, och föredrog påståendeformen: Kunskaper i tyska är önskvärda. Ansökan skickas till ... Från och med 1970-talet blev det mycket modalitet och personreferens, men fortfarande påståendeform: Vi ser gärna att du har kunskaper i tyska. Din ansökan kan du skicka till ... På 2000-talet består du-tilltalet, men modaliteten försvinner och uppmaningsformen blir vanlig. Du har kunskaper i tyska. Skicka ansökan till ... Karin Helgesson tolkar det som att arbetsgivaren går från en hierarkisk och distanserad hållning på 1950-talet, över en relativt jämlik och intim på 1970-, 80- och 90-talen, till en fortfarande intim, men åter hierarkisk, artighet i dag.

Kanske är det en bra idé att granska artighetsgrammatiken när man letar jobb? Du, tänk på saken!

Publicerad i nummer: 
5/2011