Bild: 
Graham Samuels

Latinet  lever post mortem

I Finland sänds radio på latin, medan latinska ord är satta  på undantag i Norge. I Sverige går vi den gyllene medelvägen, eller aurea mediocritas, som  romarna skulle ha sagt.

Vad fyller en svensk korsordslösare i vid ledordet "okänd", två bokstäver? Utan att tveka skriver nog de flesta in N.N. Och en brevskrivare som har något mer på hjärtat, efter sina vänliga hälsningar, lägger troligen lätt och ledigt till ett P.S., med tillhörande D.S.

Sedan är det kanske av mindre vikt att veta att N.N. är en förkortning av latinets nomen nescio, som betyder 'jag vet inte namnet', att P.S. står för post scriptum, 'efter det skrivna', och att D.S. står för deinde scriptum, 'det därefter skrivna'.

Latinet har lämnat många spår i svenskan. De är ofta lätt maskerade, som i lånord som vandrat genom andra språk. Men de kan också vara tydliga, som i förkortningarna och i uttryck från litterära och historiska sammanhang: alea iacta est, 'tärningen är kastad' (Caesar), carpe diem, 'fånga dagen' (Horatius), cogito ergo sum, 'jag tänker, alltså finns jag (Décartes) med flera.

Men inställningen till latinska uttryck varierar kraftigt mellan olika länder i Europa. Inom Norden skulle man kunna säga att Sverige hamnar mitt emellan Norge och Finland i fråga om hur man ser på det språkliga arvet efter romarna.

I Sverige anses det fint med latin, men i grannlandet Finland är språket möjligen ännu mer respekterat. Där är latinet fortfarande ytterst levande i vardagen. Det finns till exempel ett radioprogram, Nuntii latini, som sänder nyheter på latin. Och i Helsingfors erbjuds stadsrundvandringar på latin, parallellt med de vanliga turistguidningarna på engelska, franska och andra världsspråk.

I Norge, däremot, kan man ana rakt motsatt tendens. Där vill man snarast avlatinifiera sitt språk. Magnus Eriksson, latinist i Trondheim, berättar att en kollega fick kritik för att ha använt ordet navigere (av latinets navigare, 'navigera') vid översättningen av en text till norska.

- Navigere är ett nog så vanligt ord i norskan även om det i grunden är ett latinskt ord, men man föredrar i stället ofta att skriva det genomnorska  å styre, säger han.

Magnus Eriksson knyter det hela till det norska identitetsbygget. Under de knappa hundra åren som självständig stat har mycket handlat om språket, och motsättningarna mellan de två skriftspråken bokmål och nynorsk (se Språktidningen 3/09). Det har därför uppstått en vilja att använda så helnorska ord som möjligt i de flesta sammanhang. Ord som på svenska skulle anses fullt acceptabla väljs alltså bort.

Men latinet, i ord, ordkombinationer och förkortad form, tar hur som helst en ganska begränsad plats i de nordiska ordförråden om man jämför med hur det ser ut i andra moderna europeiska språk.

Juristen Kristina Wollter är född i Sverige men bosatt i London. När hon talar engelska använder hon latinska uttryck på ett helt annat sätt än vad hon gör på svenska.

- Mitt intryck är att latinet på det hela taget spelar en större roll i vardagsspråket här än hemma, säger hon.

På ett plan handlar det om att hon som jurist använder många latinska uttryck i sitt arbete generellt, till exempel status quo, som används för att beskriva ett oförändrat läge. Det kompletta uttrycket är status quo ante bellum, 'det läge i vilket saker och ting förhöll sig före kriget/krigsutbrottet'. Andra uttryck är conditio sine qua, 'villkor förutan vilket inte' samt quid pro quo, 'detta för detta', i fråga om tjänster och gentjänster.

Men Kristina Wollter nämner också ett flertal vanliga latinska lånord som används i det engelska allmänspråket: bonafide, 'i god tro; med ärligt uppsåt', quorum om det minsta antal närvarande medlemmar som ett möte måste ha för att kunna rösta om nya beslut (quorum är en genitivform, 'av vilka') och verbatim, 'ord för ord', som används när man redogör för vad någon har sagt. Här är det latinska ursprunget mindre tydligt, eftersom orden länge har varit en naturlig del av engelskan, men många vet ändå instinktivt att det inte är engelska i grunden.

Dessutom förekommer de latinska förkortningar som används på svenska även på engelska, men i ett större antal. De engelska orden för 'förmiddag' och 'eftermiddag', a.m. och p.m., är tagna direkt från latinets ante meridiem, 'före dagens mitt', och post meridiem, 'efter dagens mitt', och används i både tal och skrift. Mindre vanliga i tal men väl förekommande i det skrivna språket är e.g. för exempli gratia, 'till exempel', i.e. för id est, 'det vill säga', liksom N.B. för nota bene, som motsvarar det svenska 'obs!'.

På många håll förekommer också översättningar av moderna böcker till latin. Hester Schadee, från Rotterdam i Nederländerna, har pluggat i Oxford och berättar om den anrika bokhandeln Blackwell's. Där är latinöversättningarna av Asterixalbum, Nalle Puh och Harry Potter stående storsäljare.

I många länder i Europa är det också vanligt att man börjar läsa latin väldigt tidigt i skolan, till skillnad från i Sverige, där man kan läsa det först på gymnasiet. I Storbritannien finns skolböcker på latin för sjuåringar, och pek- och ritböcker på latin för ännu mindre barn. Med en sådan skolgång blir det vanligare med en bredare kunskap om språket även i vardagligt tal, utöver i bildat skriftspråk.

I Nederländerna börjar skolbarn läsa latin i sjätte klass, och språket har en helt annan status än i Sverige. Kanske är det en av förklaringarna till att visdiktaren Cornelis Vreeswijk ofta refererade till latinska författare i sina alster. Han kom ursprungligen från Nederländerna, och trots sin svidande kritik mot kapitalet och borgerskapet besatt han en gedigen kunskap om något så synbart överklassmässigt som latin och den romerska litteraturen.

I visan Lillsysters undulat är död parafraserade han den romerske poeten Catullus dikt Carmina 2, om den lilla flickan som gråter eftersom hennes tama fågel har dött. Som visdiktare i 1960- och 70-talens Sverige fann Vreeswijk dock att det inte fanns något vidare raggningsvärde i att snacka latin. Han förklarade därför sällan var hans undulatvisa kom ifrån, utan sade hellre att han hittat på allt själv.

Cornelis Vreeswijk hade även en vana att foga in små sentenser i sina texter, som i visan om den prostituerade Sportiga Marie:

"... Kärleken är fri men inte hos Marie / quantum satis / eller mer ändå kan du hos henne få / men inte gratis ..."

Quantum satis betyder 'den mängd som behövs'. Frasen myntades som mängdangivelse i fråga om tillverkning av läkemedel, och används med den utvidgade betydelsen 'använd den mängd av ingrediensen som behövs för att uppnå det önskade resultatet, men inte mer'.

Men allra störst plats tar förstås latinet i de länder där man talar romanska språk - de moderna ättlingarna till latinet - som i Frankrike, Spanien och Italien.

I Italien är latinet så klart lite extra påtagligt, eftersom det var där romarriket hade sitt fäste, i staden Rom. Alla skolbarn läser minst sju år latin i skolan, och ofta dyker spridda ord upp här och var - i tidningar, på tv och i samtal - utan att någon höjer så värst mycket på ögonbrynen.

I Vatikanen, där latin används som kommunikationsspråk, finns en instans som har till uppgift att ta fram latinska ord för moderna och nya koncept, som telephonum gestabile, 'mobil', libellus persciptionum, 'checkhäfte' och autoraeda illegitime collocata, 'felparkering'. Detta för att göra det möjligt att beskriva vår nutid med hjälp av det gamla språket. Det är tack vare den instansen som Finland kan bedriva sin radio och sina guidningar. Även de som översätter modern litteratur till latin kan vända sig hit.

I många av länderna på kontinenten finns romerska lämningar, ibland med inskrifter på latin. Språket utgör på så vis en del av den egna nationella historien, med ingångar till litteratur. Det skapar en annan form av förbindelse till latin, och utvecklingen under medeltiden, renässansen och upplysningstiden byggde på detta band.

Det finns dock en uppsjö ord och uttryck som väl i dag kan sägas utgöra en del av det internationella allmängodset. Ta bara deckargenren. Vare sig man läser böcker eller föredrar film hittar man åtskilliga uttryck från latinet. När en person har blivit mördad talas ibland om rigor mortis, 'dödens stelhet', det vill säga 'likstelhet'. Obducenten kan få i uppgift att utföra en post mortem, 'efter döden', en medicinsk undersökning för att utreda tidpunkt för och orsaken till att personen gått hädan. När sedan mordet har konstaterats och man börjar leta efter misstänkta, gäller det för de utpekade att skaffa sig ett bra alibi, något som kan bevisa att man befann sig på annan ort när brottet ägde rum. Alibi är latin för 'någon annanstans'. Alla tre uttrycken förekommer i svenska och engelska såväl som i till exempel franska, tyska och italienska deckare.

I deckargenren är latinet uppenbarligen tätt förknippat med döden, och latin brukar ju också definieras som ett dött språk. Men entusiastiska hobbylatinister tycker att den dödförklaringen är överdriven. De brukar hävda att latinet långt ifrån är dött - det har bara upphört att vara levande.

Publicerad i nummer: 
4/2011