Bild: 
Mats Jansson/www.gotland.info
Gotlänningarnas starka självkänsla kombinerad med isolerade gårdar tros vara anledningen till att gutamålet inte påverkades så mycket av åren under danskt och tyskt styre.

Gutamål

Några klunkar gutamål

Gotlands mjuka r-ljud, lena diftonger och triftonger skiftar och tänjer sig över ön. Vilka andra språkdrag som ska räknas in i gutamålet är inte lätt att avgöra.

Gotlands nationaldryck, gotlandsdrickan, smakar som flytande prickig korv eller böckling, lite beroende på vem som ligger bakom brygden. Men i en del fall har den en märklig bismak som man måste vänja sig vid. Olika socknar har sina egna ideal och traditioner - Fårö har sin dricka, Hablingbo har sin och Gammelgarn sin.

De gamla folkmålen på Gotland varierar på samma sätt i strävhet, grötighet och eftersmak. För enkelhetens skull brukar man ändå tala om ett enda mål - gutamålet. Drickan och målet har också det gemensamt att de mest genuina varianterna finns på landsbygden, gärna i kombination med varandra.

Den språkintresserade turisten gör alltså klokt i att söka sig bort från  Visby. Åker man öster- eller söderut har man störst chans att stöta på gutamålstalare. Fårö i norr kan också vara värt att lyssna in, men där är målet ganska säreget.

Vad ska man då ställa in hörseln på? En lämplig mjukstart kan vara gotländskan, alltså den fullt begripliga svenska med gotländsk accent som man hör i medier, och som de flesta gotlänningar talar till vardags. Den har fortfarande vissa drag gemensamt med gutamålet - till exempel de speciella, lite engelska r-ljuden, diftongerna (en vokal som ändrar klang, till exempel /au/ i augusti) och tendensen att byta ut a mot e i slutet av rikssvenska verb (hoppa blir hoppe).

Har man väl identifierat de gotländska elementen blir språnget över till gutamålet mindre besvärligt. Det kan annars lätt uppfattas som ett helt annat språk. Faktum är att Gutamålsgillet, som arbetar för att främja, vårda och göra målet tillgängligt, själva kallar det för ett språk. Fast valet av beteckning är egentligen inte någon stor fråga för gillet. Sekreteraren Bosse Carlgren menar att det framför allt känns som det mest korrekta sättet att benämna ett kulturarv som man är rädd om:

- Att använda termen språk handlar om att visa respekt för arvet. Vi vill markera att gutamålet är något helt annat för oss än bara att tala svenska med en lite annorlunda dialekt.

Kristina Hagren var en av lärarna på Sveriges första högskolekurs i gutamål som hölls 2009 i Visby. Hon har en lite annorlunda syn på språkfrågan. Visserligen har gutamålet utvecklats ur forngutniskan, som var ett eget språk vid sidan av de andra fornnordiska språken, men sedan dess har det förändrats mycket. Vad som i dag ska räknas in i termen gutamål är oklart.

- Det är så oerhört luddigt vad som är gutamål, och saken blir inte klarare av att man kallar det för ett språk. Jag vill i stället kalla de gotländska dialekterna för svenska dialekter, även om de är mycket eller tämligen särpräglade och har flera unika drag.

R-ljudet är till exempel helt klart utmärkande för gutamålet, menar Kristina Hagren:

- Fast jag har märkt att många gotlänningar inte alls anser att de har ett särskilt r-ljud. Uttalet tycks ha utvecklats internt på Gotland, men ingen forskare har hittills undersökt det närmare, så det är svårt att säga något mer exakt.

Gutamålets diftonger är i så fall bättre kartlagda. I urnordiskan fanns gott om diftonger, som under de senaste tusen åren gradvis har förändrats till enkla vokaler i svenskan. Den processen är inte helt avslutad i Sverige, och en av de allra sista utposterna är gutamålet. Ben uttalas /bain/, röd blir /raud/ och höra /håire/. Även nya diftonger har bildats. Från medeltiden och kanske ända fram till 1700-talet uppstod nya uttal som /häus/, hus; /väik/, vik; och /gröin/, gryn.

Som om inte det är nog kan gutamålet dessutom stoltsera med en unik triftong:

- Gotlänningarna är ensamma om utvecklingen av den forntida eu-diftongen till en triftong i ord som /biaude/, bjuda och /skiaute/, skjuta.

Har man turen att stöta på uttalet /skiaute/ kommer man också att få höra fler konsonanter än man är van vid. I stället för det sje-ljud som de flesta varianter av svenskan i stort sett hade gått över till vid början av 1700-talet, uttalas fortfarande både s och k i gutamålet. Samma sak gäller g och k framför de främre vokalerna (e, i, y, ä, ö). I ordet /gikk/ hörs ett tydligt /g/, och /kiste/, kista, uttalas med /k/.

Över huvud taget skulle man kunna säga att gutamålet föredrar ett ålderdomligt uttal av konsonanter och konsonantkombinationer. Gotländska skolbarn har förmodligen haft lättare för att rent pedagogiskt ta till sig stavningen av svenska ord som djup, gjuta och arg, eftersom varje konsonant i dj, gj och g uttalas tydligt på gutamål.

Hur kan det då komma sig att så mycket av de urnordiska och urgermanska dragen har bevarats? Gotland har ju varit både tyskt, danskt och svenskt, och inte alls fått ligga i fred därute i Östersjön. Kristina Hagren hänvisar till gutamålskännaren Herbert Gustavsons förklaring att gotlänningarna från första början verkar ha haft en stark självkänsla - det avspeglas i arkeologiska fynd från tiden fram till 1300-talet. Valdemar Atterdags invasion 1361 ledde till fattigdom och isolering på landsbygden, och när allmogen levde för sig själv utan större kontakt med Visby blev påverkan från tyska och danska inte så omfattande. Resultatet blev faktiskt i stort sett bara ett mindre antal inlånade ord.

Likheter med danskan eller tyskan kan alltså ibland snarare förklaras genom de gemensamma rötterna. Men det gäller att inte heller göra misstaget att betrakta allt i gutamålet som uråldrigt. När gotlänningarna säger Ställ stövlar i hallen (i stället för stövlarna) eller Hundar har rymt (i stället för hundarna) är det enligt Kristina Hagren ett ganska nytt fenomen med språkhistoriska mått mätt - även om det är känt åtminstone sedan 1800-talet.

Hur vet man då vad som är gammalt och nytt? Så länge man kan belägga något i gamla runinskrifter eller i Gutalagen och Gutasagan från 1200-1300-talet är det förstås inga problem, men det finns ganska få skriftliga källor från modernare tid. Ändå finns ett slags standardrecept på gutamål, som främst bygger på hur man talade i Lau socken i slutet av 1800-talet. Orsaken till varför just Lau har upphöjts till norm är egentligen ganska slumpmässig. Här bodde bonden Jakob Karlsson (Fäi-Jakå) som för ovanlighetens skull inte bara talade utan också skrev på gutamål. Hans 262 brev till läroverkslektorn Mathias Klintberg i Visby blev så småningom grunden till en ordbok över Lau-målet.

Vid ungefär samma tid ägnade sig bröderna Carl och Pehr Arvid Säve åt att samla in språkligt material på ön. Men gotlänningarna lät sig inte alltid insamlas utan motstånd. Åtminstone en av Sävebrödernas informanter har uppenbarligen varit "full i rev", alltså haft en räv bakom örat. I den ordbok som blev resultatet av efterforskningarna kan man hitta ordet mumseduppe med förklaringen: "sås av smör, vilken påstås hava gjorts på Fårö och i Bunge, därigenom att mor mumsade smöret i munnen och så sprutade ut det på en tallrik".

En fåröbo i Gutamålsgillet har numera dementerat att den seden ska ha varit utbredd. Kanske är det så att ursprunget till ordet inte finns att söka i någon urgermansk rot, utan snarare i en kreativ hjärna i slutet av 1800-talet. Det är lurigt med dialekter. Och språk.

Publicerad i nummer: 
3/2010