Bild: 
Mikael Karlin/Scanpix
jaha (paus) okej (paus) hja (paus) näh hja (paus) hja (paus) (paus) hjaa (paus) hja hja (paus) hm (paus) hnn (paus) hu- jobbar du full fart nu?

Samtidigt snack

Låt lyssnaren tala

 
av: Susanna Karlsson

I samtal skyr vi tystnaden. Den som lyssnar ska humma och låta. Och går det riktigt bra talar vi faktiskt i munnen på varandra.

Hallå, är du där? säger någon i telefonluren. Trots att du bara lyssnar måste du komma med små hummanden och andra ljud som visar att du hänger med. När samtalet flyter går det helt automatiskt. Bara när någon bryter mot reglerna blir du medveten om att samtalets grammatik inte har följts.

Det finns förstås också regler för hur talaren lämnar över ordet, ifall han eller hon inte vill fortsätta prata. Det mest uppenbara sättet är att talaren helt enkelt ger dig ordet: Vad tror du? Och så säger du något. Om ni inte talar i telefon kan du skaka på huvudet eller på något annat sätt bidra till samspelet.

Men om du inte gör det - inte ens markerar att du inte har något att säga - säger ofta den som ställt frågan något i stil med: Hallå? Hörde du vad jag sa? Vi är så inställda på att folk svarar på tilltal, och i synnerhet att den som är utvald att säga något ska göra det, att vi utgår från att avvikelser från mönstret beror på att den andra inte har hört eller förstått. Den som talar har makten, och om du väljer att inte ta ordet på en direkt uppmaning uppfattas det som ett brott mot samtalsgrammatiken.

Men man måste förstås inte uttryckligen välja ut nästa talare. Titta på det här exemplet:

Martin:    alla kan ju lyssna på sån här musik

Fredrik: jaa, man behöver inte tänka speciellt mycke för å sitta å lyssna på den. (paus) egentligen. (paus) tycker ja (paus) faktist

Anna: väldit lättlyssnat

Fredrik: mm

Det är ett autentiskt samtal om musikgruppen Kent. Martin börjar med att göra en bedömning av vem som kan lyssna på den sorts musik som Kent representerar. Fredrik instämmer i Martins bedömning och gör sin egen tolkning av Fredriks påstående. När Fredrik har kommit så långt som till "lyssna på den" så hörs det tydligt att här skulle någon ny talare kunna komma in.

Inte bara Martin, Fredrik och Anna är i rummet. Här finns ytterligare två personer. Men de är uppenbarligen inte villiga att delta i konversationen. Betoningen, tonfallet och till slut pausen, alla är de inbjudningar till en ny talare. Men ingen av de andra deltagarna erbjuder sig.

Fredrik lägger till ett "egentligen". Här skulle någon annan också kunna stiga in, men ingen gör det. Efter ytterligare en liten paus lägger Fredrik till "tycker jag". Återigen skulle någon annan kunna ta ordet, och återigen får Fredrik fortsätta prata. Efter en ganska lång paus lägger han till ett ganska tyst "faktiskt".

Först här stiger Anna barmhärtigt in och säger något; Fredrik har äntligen lyckats lämna ifrån sig turen. Här kan man se att så länge ingen erbjuder sig, så är samtalsrätten Fredriks. Han har inte uttryckligen valt ut någon annan talare, och så länge ingen annan erbjuder sig är ordet hans.

en om man inte får ordet? Hur signalerar lyssnaren att den vill yttra sig? En möjlighet är att använda kroppen. Tittar man på människor som pratar med varandra, så ser man att de ändrar riktningen på kroppen beroende på vem de talar med. Ett sätt att se att en person har något att säga är att denne lutar sig lite framåt, ett tecken på intresse och engagemang.

Men det är ju inte alltid man kan se det. I telefon, till exempel, får man förlita sig på sådant som hörs. Skarpa inandningar är ett sätt att visa att man är på väg att ta sats för att ge sig in i samtalet. Man ser dessutom till att ha tillräckligt med luft i lungorna för att kunna göra sig hörd. En ljudlig inandning vid rätt tidpunkt kan räcka för att den man talar med ska säga håller du inte med? eller tystna och lämna ifrån sig ordet.

När Sia svarar på Kajsas fråga är inandningen som kommer före själva svaret inte slump­mässig. Den är en del av hur hennes yttrande är uppbyggt:

Kajsa: har vi nån (paus) titel?

Sia: (inandning) nä de va de du frågade mig om ja har inte kommit så långt

De här signalerna är väldigt viktiga i samtal. Vi väntar inte på att den vi talar med ska bli tyst innan vi drar slutsatsen att det finns en möjlighet att ta ordet. Redan någon sekund innan den andra tystnar hör vi vartåt det barkar och gör oss redo att ta över ordet, med kroppshållning, inandningar, blickar.

Ett lyckat övertagande av ordet är vanligen ett där det inte uppstår någon paus. I många samtal är tystnad ett tecken på något problematiskt. Man har inte lyckas signalera att man inte vill behålla ordet. Tänk på Fredriks ansträngningar att lämna ifrån sig turen ovan.

I själva verket pratar de flesta av oss dagligen i munnen på våra medmänniskor. Det är mycket vanligt att vi kan förutse de sista orden som den andra är på väg att säga, och så börjar vi prata precis, precis innan den andra är klar. Det ses sällan som ett problem; det är egentligen inte detta vi kallar att tala i munnen på varandra, även om det är prat från två personer samtidigt. Talar i munnen på varandra gör vi bara om den ena talaren försöker ta över ordet utan att den andra är beredd att lämna det ifrån sig än.

Det finns även en regelbundenhet i lyssnarens samtalsbeteende, i form av hummanden och nickanden. Detta är i synnerhet viktigt i telefon, där man inte kan se att den man talar med lyssnar.

Här är ett telefonsamtal där de gamla vännerna Sia och Bea pratar om vad de ska hitta på till helgen. Klamrar - [näh] - betyder att Sia och Bea pratar samtidigt.

Bea: vart ska ni gå på släktkalas?

Sia: de e i Skog (paus) hos eh Lennarts systerson Kalle

Bea: jaha

Sia: å hans familj

Bea: okej    

Sia: så har dom bjudit hem oss

Bea: hja    

Sia: å hela släkten (paus) ja vet inte riktit hur många som kommer [så] men eh (paus)

Bea: [näh]

Sia: satte (paus) vi får väl se

Bea: hja    

Sia: dom har ju byggt till å [(paus)] så

Bea: [hja]    

Sia: så de blir no bra. trevlit Roslide e de i Skog e de de e inte Roslinge

Bea: hjaa

Sia: en bit utanför Skog mot Roslinge till [på] de hål[let] .hja

Bea: [hja] [hja]

Sia: satte vi ska sticka dit frammåt femtiden nångång sådär fem halv sex

Bea: hm

Sia ja de e om en timme ungefär

Bea: hn[n

Sia: [mm (paus) ja såatte [annars så e här lungt å stilla]

Bea: [hu-        jobbar        du       full] fart nu?

Sia: jadå

Tänker man sig att man befinner sig i samma rum som Bea, så hör man "jaha (paus) okej (paus) hja (paus) näh (paus) hja (paus) hja (paus) hjaa (paus) hja hja (paus) hm (paus) hnn (paus) hu- jobbar du full fart nu?", och man drar antagligen slutsatsen att den som Bea pratar med har berättat något för henne. Den som lyssnar är alltså också en sorts talare, men med begränsad repertoar.

Det finns många, mer eller mindre välgrundade, uppfattningar om att man i vissa gemenskaper eller kulturer tolererar väldigt långa pauser i samtal, eller ständigt "talar i munnen på varandra". En mellansvensk kan tycka att norrlänningar och skåningar talar långsamt och gör olidligt långa pauser, föräldrar tycker att deras tonåringar pratar i kulsprutehastighet, och skandinaver tycker att det är svårt att få en syl i vädret i ett sällskap av italienare.

Deborah Tannen, som har skrivit ett flertal populärvetenskapliga böcker om samtal, beskriver i sin bok Analyzing talk among friends hur några personer som är avlägset bekanta träffas för att äta middag. Några har en snabb, intensiv och engagerad samtalsstil, medan andra talar lugnare och förväntar sig att en person talar åt gången. I mötet mellan de två stilarna får de lugnare talarna svårt att ta ordet.

Vad som kan kallas en normal, vanlig eller behaglig pauslängd handlar i själva verket inte så mycket om tid som om tempo och rytm. Att en paus är en halv sekund eller fem sekunder lång säger inget om pausen i sig. En femsekunders­paus i ett långsamt, sömnigt midnattssamtal, där varje ord uttalas långsamt och tyst, är något helt annat än en lika lång paus i ett uppsluppet, snabbt och intensivt samtal.

Även om många samtal kan låta kaotiska för en utomstående, med snabba talarbyten, högt tempo och kvicka vändningar, är det sällan lika kaotiskt för samtalsdeltagarna själva. De manövrerar skickligt mellan att vara talare och lyssnare, mellan att driva samtalet och att vara stödjande lyssnare, mellan att ha ordet och att ta ordet. Men att vara deltagare i samtal kan också innebära att man deltar i tystnad. Det är egentligen först när någon som förväntas ta ansvar för talturen inte gör det som en tystnad blir pinsam. Som för Fredrik.

Publicerad i nummer: 
3/2009