Bild: 

Ikoniska

Ikoniskan styr oss utan att det märks

Ikoniska är ett språk som de flesta kan, men som vi oftast inte vet hur vi har lärt oss. Och även om vi inte kan skriva vad som helst med ikoner blir användningsområdena bara fler.

När jag sätter på min mobiltelefon kan jag se ett myller av tecken: brev, ringklocka, skiftnycklar, bok och del annat, till exempel en liggande triangel och ett litet i inuti en ring. Ingen har lärt mig vad dessa tecken betyder, men jag hanterar dem lika ledigt och självklart som alla andra ikoner på andra apparater i min närhet.

På datorn finns det ännu mer av samma slag: förstoringsglas, saxar, disketter, penslar, papper med hundöron och andra konstiga tecken:

För tjugo år sedan kunde jag inte ett enda av dessa tecken, men jag kan inte påminna mig hur jag har lärt mig dem.

På flygplatsen finns det skyltar som föreställer rullstolar, väskor, flygplan, bilar, kaffekoppar, och på vissa dörrar avbildas män och kvinnor. Helt självklart styr skyltarna mig dit jag vill gå.

Men ute på gatan igen erinrar jag mig att jag en gång suttit med körkortsboken och pluggat in vartenda trafikmärke, och det är faktiskt fråga om cirka två hundra ikoner.

Utan att vi märker det håller vi på att bli tvåspråkiga. Nästan alla svenskar kan ikoniska, och ikoniskan är lika gångbar över hela världen. På alla flygplatser, apparater och trafikleder finns (ungefär) samma ikoner.

Och det finns mer: tvättmärken som varnar för centrifugering, rekommenderar tvättemperatur, föreslår kemtvätt och så vidare.

Fjärrkontrollen (förresten alla de många fjärrkontroller som tynger soffbordet) har tecken för snabbspolning, returspolning, paus, volymändring, kanalbyte och mycket annat.

Bilen har konstiga tecken för vindrutespolning, signalhorn, oljekontroll, blinkrar, helljus och växellägen.

Väderkartan vimlar av solar, moln, lågtrycksfronter och flingor.

Affären har tecken för återvinning, fettsnåla varor, miljövänlighet och extrapris.

Spisen, mikron, matberedaren och kaffeautomaten, alla talar de ikoniska med mig.

För att inte tala om alla varumärken: GB-glass, McDonald’s, Coca cola och Posten.

Ingen vet hur många ikoner en vanlig svensk kan, men det är garanterat flera hundra, troligen över tusen. Kanske lika många som en kines som lämnar grundskolan, alltså cirka två tusen hanzi för en kines och två tusen ikoner för en svensk.

Ikoner är inga nymodigheter. De har funnits längre än det vanliga skriftspråket: i bomärken, fälttecken och adelsvapen. De har levt vidare under seklen, som märkning på lakan, bordssilver, fåröron och böcker. Men det är under 1900-talet som boomen kommit till offentliga byggnader, allmänna platser och kommunikationer.

Ikonerna har också blivit internationellt standardiserade under denna tid.

En störtskur av ikoner kom med stora internationella varumärken, till exempel en grip för Saab, två vinklar för Citroën, tre stenar för Mitsubishi och fyra ringar för Audi. Och i livsmedelsaffären navigerar vi säkert genom våra favoritmärken av djupfryst mat, schampo och öl. Ikonerna styr oss.

Och slutet av 1900-talet gav oss alla elektroniska prylar som krävde en ultrasnabb ikonutveckling. Och den bara fortsätter.

Det märkliga är att få verkar vara medvetna om hur många dessa tecken är, hur fort utvecklingen har gått och hur stor betydelse tecknen har i vår vardag. Ikonerna är en självklar del av livet, och ingen klagar över att det skulle vara jobbigt att hänga med i den snabba utvecklingen.

Det säger en del om hur väl ikonerna fungerar. De är internationella, de är lättlästa och (tydligen) så lätta att lära in att det (bortsett från körkortsboken) inte tycks behövas någon handledning eller undervisning.

Fariséer och skriftlärda fnyser förstås och menar att ikonerna inte är något riktigt skriftspråk. Kanske inte, men nästan.

Det första kravet på ett skriftspråk är att tecknen ska vara generella, inte bara tillfälliga avbildningar. Så är det ofta. Tecknet för stand by finns på snart sagt alla elektriska apparater. Och den lilla triangeln för att spela upp finns på dvd, mp3- och bandspelare. Ja, på allt som kan spela. Liksom paus- och fast forward-tecknen. Överkorsning betyder ’förbud’, oavsett om det är en cigarett, en hund, en mobiltelefon eller något annat som korsats. Ikoniskan har tagit steget från bild till betydelse.

Det andra kravet på ett skriftspråk är att det ska vara konventionellt, alltså bygga på att alla är överens om betydelsen, snarare än att denna är självklart avläsbar. Så är det. På ett postpaket betyder ett glas ’aktas’, inte ’skål!’. På datorn betyder en sax ’klipp ut’, inte ’akta dig för skarpa föremål’. På trafikskylten betyder ett ånglok ’korsande järnväg’, inte ’leksaksaffär’.

Det tredje kravet på ett skriftspråk är en viss grad av standardisering. Alltså finns det regler för ikoniskan precis som det finns stavningsregler för skriftspråket.

Handikapp-plats får inte stavas hur som helst.

Ett foto på en vanlig rullstol är ett solklart stavfel. Rätt stavning är en stiliserad rullstol som man måste ha sett ett par gånger för att förstå att det faktiskt är en rullstol.

Skylten för nödutgång får inte vara gul eller röd. Den måste vara grön, i alla lokaler i alla länder.

Dessutom: ikoniskan är precis lika nyckfullt ologisk som vanlig stavning. I trafiken är till exempel alla påbudsskyltar runda och blå utom skylten för stopp (STOP), som är åttkantig och röd. Förbud stavas i trafiksammanhang med ett rött överkorsande streck. Detta lutar åt vänster på förbudsmärken, till exempel förbud mot cykling, och åt höger på upplysningsmärken, till exempel motorväg upphör. Å andra sidan är det ju bara Vägverket som måste kunna de stavningsreglerna.  

Men det finns skillnader gentemot det vanliga skriftspråket också. Vi kan inte skriva allting. Och det är ont om ord som stavas likadant, så kallade homonymer. Visserligen kan kors betyda ’sjukhus’, ’kyrka’ och ’vägkorsning’, men korsen måste se olika ut.

Det är också ont om synonymer. Sverige kan dock betecknas med blågul färg, ett stort S i en oval och med tre kronor i blågult. Men eftersom standard är själva poängen med ikoniskan är det svårt att hitta fler exempel.  

Moderna tiders teckentolkar kallar sig semiotiker, och semiotiken lär att det finns tre sorters tecken. Låt oss titta på en bild ur verkliga livet (serierutorna till höger).

På bilden överst är stjärnorna så kallade symboler. De visar att det gör ont att få en smäll på käften. Läsaren översätter. På bilden nederst ser vi ett hus, buskar, en bil, 87:an och 91:an. De är enligt semiotikerna så kallade ikoner. De föreställer nämligen ett hus, buskar, en bil, 87:an och 91:an. Tittaren känner igen. Rökmolnet bakom bilen skulle också kunna vara en ikon, men semiotikerna vill hellre se det som ett index, alltså ett tecken som visar på hög fart. Tittaren drar en slutsats.

I ikoniskan förekommer alla dessa tre typer. Trafikmärket för ’gupp’ är till exempel en ren ikon. Datorns timglas med betydelsen ’vänta’ är ett index och ’stand by’ betecknas med en symbol.

Den vanliga resan, som de flesta av världens skriftspråk har genomgått, är från ikoner till symboler. Så ser det ut att gå för den moderna ikoniskan också, så egentligen är namnet ikoniska redan föråldrat. Ingen kan längre klura ut varför paragraftecknet ser ut som det gör, och bara de lärdaste ikonhistoriker kan härleda etymologin för stand by-tecknet. Jag kan det inte.

Resan från ikon till symbol är lätt att följa. På en dator stavas spara med en diskett-ikon, men det är flera år sedan disketter var vanliga. Ikonen byts ändå inte ut mot en cd eller en usb-pinne. De unga som lär sig hantera en dator kommer aldrig att förstå vad diskettikonen egentligen föreställer, men de kommer att förstå att det betyder just ’spara’. Det är inte den enda föråldrade ikonen. Tänk på alla timglas, ringklockor, telefonlurar, nummerskivor och batterier. Snart är alla dessa nutida ikoner lika patinerade som postens posthorn.

Man kan gnälla över att ikoniskan har en alltför begränsad grammatik. Det mesta är substantiv och verb, och de flesta verben står i imperativ: Spara! Spela! Kopiera! Fyll på olja! Eller ännu värre: Stanna inte! Sväng inte vänster! Gör ingenting! En sådan invändning blir allt mer otidsenlig. Ikoniskan byggs ut hela tiden. Nya möjligheter utvecklas i allt snabbare tempo.

I Kalle Ankas jul kan vi se hur tomten stämplar ett OK i baken på en fungerande docka. Ett tecken på varm uppskattning, så OK-stämpeln är nog någon sorts adjektiv (som betyder ’bra’ eller ’felfri’).

Det är inte bara dockor som är bra: krogar, filmer och restauranger får stjärnor, och Expressen delar ut getingar till allt mellan himmel och jord. I affären finns andra adjektiv: ett för ’fettfri’ (nyckelhål) och ett för ’billig’ (röd lapp). Och under de senaste tio åren har vi översvämmats med smilisar som sätter lite guldkant på den hittills ganska fyrkantiga ikoniskan.

Om dem som anklagar ikoniskan för att inte kunna uttrycka känslor finns bara en sak att säga: XXXXX!

Vi lyfter två fingrar i luften för ikoniskans seger. Gör high five, eller vågen. Det finns många ikoner för uppskattning även utanför skriftspråket.

Lars Melin är docent i nordiska språk och författare till ett flertal böcker om språk.

Publicerad i nummer: 
3/2008