Bild: 

Zebran

Grammatikens grundfärg är som zebrans

Kan ett språk se ut precis hur som helst? Eller finns det en gemensam kärna i alla språks grammatik? Att det skulle vara så är en gammal tanke. 1200-talsfilosofen Roger Bacon sa en gång att ”grammatiken är en och densamma till sin substans i alla språk men kan variera tillfälligt”.

I modern tid har föreställningen om en ”universell grammatik”, det vill säga en grammatik som i grunden är en och samma i alla språk, i första hand kommit att förknippas med lingvisten Noam Chomsky.

För att förstå hur barn tillägnar sig språk måste man anta att en stor del av den grammatiska kunskapen är medfödd, och därmed universell, säger Noam Chomsky. Att lära sig grammatik skulle då vara som att fylla i luckorna i en delvis förtryckt blankett. Barnet vet till exempel redan från början att ett verb kan ha ett objekt, som i kasta bollen (verb + objekt). Men barnet vet inte om verbet ska stå före objektet, som det gör i svenska, eller efter, som det gör i turkiska.

Den kunskapen måste barnet fylla i, allteftersom det hör och använder sitt modersmål.

Under det senaste decenniet har dock Chomskys syn på den universella grammatiken förändrats. Tidigare menade han att grammatiken innehöll en rad olika saker som var speciella för just språkförmågan. Något som inte kunde härledas till hur våra sinnen och vår omvärld var beskaffade, utan var frikopplat från detta, och unikt för människan.

Men i en artikel från 2000, som Chomsky skrev tillsammans med två biologer, framfördes idén att det enda som verkligen är speciellt för det mänskliga språket är det som kallas rekursion. Man kan likna detta rätt abstrakta begrepp vid en kinesisk ask. En sats kan innehålla en annan sats, som i sin tur innehåller en tredje sats och så vidare:

Jag undrar (när jag får boken (som jag beställde)).

Rekursion saknas i enkla kommunikationssystem, som trafikljus. Där finns det bara ett begränsat antal signaler. Och detta gäller nog också kommunikationen hos andra djur än människan. Men frågan är hur pass väsentlig rekursionen är i talat språk. Man lär inte hitta någon i verkligheten som uttrycker sig som Albert Engströms skollärare:

”Om dig, min käre Andersson, än vilken ingen lärjunge hittills uppfört sig anständigare, har jag, då du, då jag, därtill föranledd av en hastigt påkommen förkylning, nös, skrattade, ändrat uppfattning.”

Vanligare i talspråket är långa kedjor av satser som hakar i varandra – alltså snarare som parkerade kundvagnar utanför en stormarknad än som en kinesisk ask:

Pelle får jobbet, tror han, hade han sagt, fick jag höra av Kalle.

Många språkvetare ställer sig därför skeptiska till att ge rekursionen en så central roll som Chomsky vill, och det har också påståtts att vissa språk helt saknar rekursion. Nyligen väckte till exempel den amerikanske lingvisten Dan Everett uppseende genom att påstå att det finns åtminstone ett språk som inte har någon rekursiv struktur i den här betydelsen. Det språk det handlar om är pirahã som talas av ett par hundra personer i brasilianska Amazonas, och såvitt man vet inte är besläktat med något annat levande språk. Everett menar att pirahã förutom rekursion också saknar en hel del andra saker som andra förväntar sig att språk ska ha, som räkneord och färgnamn. Att pirahã saknar rekursion bygger Everett framför allt på att det saknas bisatser av den typ vi är vana vid från europeiska språk. Vi ska titta lite på detta längre fram.

Chomskys idéer om den medfödda universella grammatiken har aldrig varit allmänt accepterade. Man är oenig både om hur mycket som verkligen är gemensamt hos mänskliga språk och om hur eventuella gemensamma saker – ”språkliga universalia” – ska förklaras. Det är ju inte självklart att något som är gemensamt för alla språk måste vara medfött. En annan möjlig förklaring till språkens inbördes likhet är att mänskliga språk fyller samma uttrycksbehov hos alla människor, och att det är därför språken har vissa gemensamma drag.

Oenigheten om vad som faktiskt är universellt beror på flera olika faktorer. Till att börja med finns det stora luckor i vår kunskap om världens språk. Vi vet faktiskt inte hur stor variationen är. Men även i de fall då vi har kunskap om hur språken ser ut finns det utrymme för olika tolkningar.

Det är som med frågan om zebrans ränder. Är en zebra vit med svarta ränder eller svart med vita ränder? Kan vi säga att en av zebrans färger är mer grundläggande än den andra? Några säger att eftersom zebror är vita om magen och delvis på benen så är vitt grundfärgen. Andra påpekar att det finns genetiska variationer som gör att vissa zebror föds med vita fläckar på svart botten, vilket skulle tyda på att zebror egentligen är svarta. Var och en kan välja det argument som verkar mest övertygande.

En språklig parallell till zebraproblematiken är frågan om språks grundordföljd. Finns det en grundläggande ordning som orden har i en mening? Vad kommer först: subjekt, verb eller objekt? Genast uppstår det ett problem med svenskan. I ett typiskt påstående hon dricker mjölk, är ordningen subjekt–verb–objekt (SVO), men i en fråga, dricker hon mjölk?, blir det verb–subjekt–objekt (VSO). Så vilken är den grundläggande ordföljden? Ja, vanligtvis ser man påståendeordföljden som den grundläggande, men det är inte alldeles självklart.

I tyska har vi en ytterligare komplikation: bisatser har ordföljden  subjekt–objekt–verb (SOV). Här tycker man kanske att huvudsatser borde vara mest grundläggande, men faktum är att många forskare menar att tyska är ett SOV-språk – man ser alltså bisatsordföljden som den viktigaste. Så även här finns det flera möjligheter att välja på, och det får förstås konsekvenser för vad som kan betraktas som universellt.

Ett vanligt sätt att argumentera går ut på att visa att en viss egenskap i ett språks struktur bara är skenbar och att språket ”egentligen” har en helt annan struktur – ja, i själva verket är den senare strukturen universell, menar man. Någon skulle till exempel kunna hävda att alla språk egentligen har samma grundordföljd. En alltför frikostig tillämpning av sådana resonemang leder förstås till att man får väldigt många universalia samtidigt som man hamnar en bra bit från hur språk ser ut i praktiken.

Det visar sig att det finns rätt gott om saker som gäller för många, eller till och med de flesta, av världens språk, men det är påfallande svårt att hitta något påstående som faktiskt gäller för samtliga. För att ta ytterligare ett exempel som handlar om grundordföljd, så har de allra flesta språk en ordföljd där subjektet kommer före objektet, som i svenska hon dricker mjölk. Detta stämmer för över nittiofem procent av alla språk, om man räknar bort dem som inte har någon klar ordföljd alls. Men det finns alltså några få procent som har verb–objekt–subjekt (som malagassiska, huvudspråket på Madagaskar), objekt–verb–subjekt (som selknam, ett nästan utdött språk på Eldslandet) eller objekt–subjekt–verb (som warao, ett inhemskt språk i Venezuela). Och så är det ofta. Det verkar alltid finnas några förargliga språk som inte stämmer med forskarens vackra generaliseringar. Det krånglar till saker, eftersom man då inte bara måste förklara varför språk tenderar att uppträda på ett visst sätt, utan också varför det finns undantag.

Det gör det också svårt att hitta den gemensamma kärnan för alla språks grammatik. Men man kan ju tänka sig att ett barn är utrustat med vissa förväntningar om hur ett språk är beskaffat, och att det utgår från att de här förväntningarna uppfylls, så länge inte motsatsen visar sig gälla. Men då återstår ändå att förklara varför förväntningarna ser ut som de gör.

Även om det nu är svårt att identifiera den gemensamma kärnan för alla språk, tycker jag att man som språkvetare har en klar känsla av att mänskliga språk på något plan är uppbyggda enligt gemensamma principer. När jag stöter på ett språk som jag inte har sett förut, har jag rätt bestämda förväntningar, och för det mesta blir de uppfyllda (även om det alltid finns överraskningar).

I många fall kan man se att även om språk skiljer sig mycket från varandra finns det rätt klara begränsningar. Om man till exempel tittar på ordklasser så kan man se att det finns språk som inte gör klar skillnad mellan ordklasserna substantiv, adjektiv och verb eller till exempel slår ihop adjektiv och verb till en ordklass (båda möjligheterna är vanliga i inhemska språk i Nordamerika). Men det går inte att hitta språk som har en totalt annorlunda indelning av orden, där till exempel hälften av alla våra substantiv och hälften av alla våra verb motsvaras av en för oss helt okänd ordklass.

För att visa begränsningarna i mänskliga språk vill man gärna ha exempel på vad som är omöjligt. Ofta blir det kanske en aning ansträngt, som när man säger att inget språk bildar frågor genom att ställa alla orden i en sats i helt omvänd ordning. Men i vissa fall går det att hitta exempel. Man säger ibland att pronomen (som han, hon, de och dom) motsvarar matematikens variabler (som x, y, z). Precis som x egentligen står för ett tal, står han för en bestämd manlig person. Och det går att byta ut x mot talet och han mot den manlige personens namn. Men det finns en intressant skillnad i användningen. Om en matematiker skriver x+x måste båda förekomsterna av x syfta på samma sak, samma tal. Om man talar om olika saker måste man välja olika variabler som i x+y. Men i vardagssvenska är det i princip tvärtom. Om jag säger dom försvarar dom (jag väljer talspråksformen dom för att få ett pronomen som heter likadant som subjekt och objekt), kan det inte vara samma personer som åsyftas med dom båda gångerna. För att markera identitet mellan subjektet och objektet använder vi i stället ett särskilt, reflexivt, pronomen: sig, som i dom försvarar sig. Det finns en del språk som saknar reflexiva pronomen, men det verkar inte finnas något där ett upprepat pronomen signalerar identitet.

Ett lämpligt sätt att illustrera vad som faktiskt är gemensamt mellan olika språk är att jämföra svenska och pirahã, eftersom det senare har framställts som ett språk som saknar det mesta av det man väntar sig. Det räcker med att titta i Handbook of Amazonian languages, och Dan Everetts beskrivning av pirahã i den, för att inse hur mycket som ändå överensstämmer med svenska och andra europeiska språk.

Så här säger man till exempel jag ger dig pennan på pirahã:

ti / gí / kapiigaxiítooi / hoa-í

jag / dig / penna / ge-r

Liksom i svenska finns det två pronomen, ett för ’jag’ och ett för ’dig’, ett substantiv med betydelsen ’penna’, och ett verb som består av en stam med betydelsen ’ge’ och en ändelse. På så sätt kan vi säga att pusselbitarna åtminstone ytligt sett är desamma i båda språken. Fast detaljerna för hur man fogar samman dem är olika, och likaså orden, förstås. Till skillnad från svenska har pirahã SOV-ordföljd. Pirahã har inte någon bestämd artikel – man skiljer inte på ’penna’ och ’pennan’ – och på så sätt liknar det till exempel finska och ryska. Tittar man närmare på pusselbitarna syns fler olikheter. Pronomen i pirahã skiljer inte på singular och plural – ti kan alltså betyda både ’jag’ och ’vi’, något som är relativt ovanligt i världens språk. Och ändelsen -í på verbet ser visserligen ut att motsvara svenskans ändelse, -r, som markerar nutid. Men den verkar ha en annan funktion. Verbets böjning hör till de mer komplicerade och delvis gåtfulla delarna av pirahã-grammatiken. I många av Everetts exempel har verben fyra eller fem ändelser, och hans utredningar av vad de betyder är sällan enkla. För att översätta den engelska meningen I was eating meat behövs till exempel fyra ändelser:

ti / xi / koho / -áo- / p- / iig- /á

jag / djur / äta / avgränsad / ej avslutad / pågående / avlägsen

Den som till äventyrs trodde att pirahã var ett enkelt språk blir alltså besviken.

Men hur var det nu med rekursionen? Åter till Noam Chomsky och vad som kan vara det enda som är gemensamt för alla mänskliga språk, men som saknas i annan kommunikation. Det mest uppenbara sättet att få rekursion i ett språk är att använda bisatser. Finns det bisatser i pirahã? Ja, i pirahã-grammatiken i Handbook of Amazonian languages går Everett igenom ett antal typer av bisatser. Så säger han att om-satser markeras genom ändelsen -sai på verbet, som i meningen om det regnar går jag inte:

pii / -boi / -sai

vatten / röra sig vertikalt / villkorsmarkör    

ti / kahapi / -hiab / -a    

jag / gå / inte / påståendemarkör    

Men i en nyligen skriven artikel menar Dan Everett att det här inte är fråga om en bisats utan något som kallas nominaliseringskonstruktion. Kanske kan det återges som ’regnande: jag går inte’. Här finns en betydelsemässig koppling mellan den första och den andra delen, men ingen relation syns i språket, enligt Everett. Någon struktur som liknar den kinesiska asken kan det under alla förhållanden inte ge upphov till.

Men en sådan diskussion om vad som är en bisats och inte börjar likna den om zebrans ränder. Vad vi kan se är att pirahã ändå har sätt att uttrycka villkor som åtminstone ytligt liknar motsvarande på svenska.

Hade Roger Bacon rätt när han sa att alla språk i grunden har samma grammatik? Kanske, om vi tolkar det generöst: det verkar finnas en gemensam grundplan, men med mycket  stor frihet i detaljerna.

Man skulle kunna likna mänskliga språk vid olika filmatiseringar av en och samma roman: det är svårt att precisera exakt vad som måste vara med, men det hindrar inte att vi kan se att grunden är densamma.

Östen Dahl är professor i allmän språkvetenskap vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
3/2008