Bild: 

Grammatik som förändrar världen - funktion före form

 
av: Anna-Malin Karlsson

Språk som ger bättre betyg och högre ­månadspeng, hur ser det ut? Den funktionella grammatiken försöker beskriva vad det är i språket som fungerar.

Det är tidigt 1970-tal och lille Neil kryper omkring på golvet i familjens vardagsrum. Hans pappa sitter i en fåtölj en bit därifrån och bollar lite tankspritt med ett äpple. Neil kravlar fram till honom, tar ett fast tag i den arm som håller i äpplet och jollrar: ”Äähh!” Pappan kastar upp äpplet i luften igen och Neil skrattar förtjust. Pappan ler och gör en anteckning i blocket som han alltid har med sig. Sonen har just gett uttryck för ytterligare en kommunikativ funktion: den att be någon annan göra något en gång till.
Mannen i fåtöljen är Michael Halliday, från början utbildad i kinesiska, senare doktor och professor i allmän språkvetenskap, född och under ännu några år boende i Storbritannien. 1976 ska han flytta till Australien och så småningom bli känd som skapare av den så kallade systemisk-funktionella grammatiken – eller,  kort och gott, den funktionella grammatiken.
I dag gör hans grammatikmodell succé i klassrum världen över. Lärare tycker att de äntligen har fått verktyg för att arbeta med elevernas språk- och kunskapsutveckling i ett helhetsperspektiv. De slipper prata om formella normer och tomma språkregler, och kan i stället utgå från vad eleverna behöver kunna ge uttryck för. Även eleverna verkar förstå hur språket kan bli ett kraftfullt verktyg för dem, både i skolan och i livet utanför. Med grammatiken kan de, om inte förändra världen, så i alla fall förändra sin egen position i den.

Tillbaka till vardagsrumsgolvet och anteckningsblocket. År 1975 gav Michael Halliday ut boken Learning how to mean som till stora delar bygger på detaljerade studier av Neils väg till en språklig grammatik. Men boken handlar också om vad ett språk egentligen är, och varför det är uppbyggt som det är. För Michael gav Neils språkutveckling upphov till frågor som dessa.
Det som skilde Michael Hallidays beskrivning från flertalet andra barnspråksstudier var att han inte i första hand lyssnade efter ord och ordkombinationer eller letade efter mönster som kunde matchas mot vuxet språk. I stället började han med att identifiera de grundläggande funktioner som kommunikationen med omvärlden föreföll fylla för barnet.

Medan formellt orienterade språk­­teoretiker, med den amerikanske lingvisten Noam Chomsky i spetsen, såg språket som ett mentalt fenomen styrt av interna, grammatiska regler, betonade Michael Halliday den sociala sidan och menade att språket utvecklas utifrån de funktioner som det har för människan. Sammanhanget får därför en avgörande betydelse, så avgörande att den faktiskt byggs in i själva språkmodellen.
Efter hand kunde Michael Halliday se hur funktionerna fick alltmer regelmässiga uttryck hos Neil, även om det fortfarande var långt kvar till ord och till vad vi kallar syntax eller satsstruktur.
Det avgörande steget på vägen mot ett språk är enligt Michael Halliday när barnet skiljer mellan betydelser och uttrycker dem någorlunda konsekvent genom ljud, gester eller både och.
Den systemisk-funktionella gram­matiken beskriver språket som ett stort antal val som vi människor gör. Ska jag påstå eller fråga? Ska jag beskriva handlingen i sig eller dess resultat? Varje val leder till nya val, och varje betydelse som väljs har ett ”typiskt” uttryck.
I det utvecklade språket är det grammatiken tillsammans med orden – kallat lexikogrammatiken – som ger material för att uttrycka betydelserna. Mellan betydelserna och de lexikogrammatiska uttrycken råder en ständig spänning, och alltså inte ett ett-till-ett-förhållande. En betydelse kan uttryckas med olika lexikogrammatik, och valet bidrar i sig med ny betydelse. Om du till exempel i stället för glada väljer att använda ordet glädje kan du använda dig av det faktum att glädje är ett abstrakt fenomen, som exempelvis kan sprida sig rumsligt, och säga: ”Glädjen spred sig i hela huset.” Och det ger ju en lite annan bild av verkligheten än ”alla var glada”, eller hur?
Michael Hallidays språkmodell beskriver alltså grammatiken som något vi språkbrukare kan använda oss av för att ”göra” betydelser – inte bara sätta ord på ett givet innehåll.
Ofta är glidningen mellan betydelsen och lexikogrammatiken inte så stor, och det handlar mest om att skapa nyanser och skiftningar, men ibland är det desto mer som händer i och med valet av uttryck, och då talar funktionella grammatiker om grammatiska metaforer.

Precis som när det gäller lexikala metaforer, eller bildspråk, handlar det om att skapa vad man kan kalla överförd betydelse. Vi kan säga att någon ”släpar på en säck full med sorger”. Då gör vi sorgen till något konkret och ganska tungt som kan läggas i en säck, som då måste släpas. Det abstrakta blir synligt men får också en massa egenskaper som hänger ihop med den bild vi valt. Sett med funktionellt grammatiska ögon skulle man säga att redan sorg är en metafor, skapad av sörja. Det som egentligen är en process (han sörjer) har vi gjort om till en sak, ett ting, och det har vi gjort med hjälp av grammatiken.
Jämför till exempel de här två sätten att beskriva vad som händer när ett växtblad studeras i mikroskop:
Först la jag bladet på mikroskopet. Jag droppade en vätska på. Det var lite svårt.
Sedan tittade jag och då såg jag en massa trådar.
Vid förstoring avtecknar sig tydligt nerv­trådarnas förgrening i ett finmaskigt nätverk.

Det första exemplet handlar om vad någon, jag, gör. Olika handlingar sätts i relation till varandra tidsmässigt. Dessutom är det klart subjektivt, vilket märks genom uttryck som lite svårt och såg. I det andra exemp­let får vi inte veta så mycket om vilka handlingar som har lett fram till beskrivningen av bladet. Men vi får veta att förutsättningarna för att det ska se ut som det gör är förstoring. Fokus ligger på en detalj­beskrivning av bladet. Fortfarande handlar det sannolikt om vad någon ser, men detta uttrycks objektivt med avtecknar sig som beskriver hur något ser ut snarare än vad någon gör.
De två exemplen beskriver olika verkligheter, även om det mycket väl kan vara samma situation som ligger till grund för dem. Samma situation – någon tittar på ett blad genom ett mikroskop – kan alltså rymma ganska olika betydelser och kommunikationsbehov, eller snarare: olika betydelser kan vara centrala för olika personer i deras respektive sammanhang.

Vi kan tänka oss betydelser i termer av processer, ting och egenskaper. Alla dessa har sina motsvarigheter i lexikogrammatiken. Det första exemplet ovan uttrycker processer med matchande lexikogrammatiska processer (la och tittade), medan det andra exemplet uttrycker processer som lexiko­grammatiska ting (förstoring). Det gör att man i princip kan behandla förstoringen som andra föremål, och beskriva denna som exempelvis snabb, noggrann eller kraftig. Genom att processen, med hjälp av språket, görs till ett ting, smittar formen av sig på betydelsen.
Inom traditionell gram­matik kallar vi ord som förstoring för substantiv, och inom stilistiken kallas ett språkbruk med många substantiv (särskilt om de är bildade av verb) för nominalt. Det som Halliday kallar grammatiskt meta­foriskt språk är egentligen ofta detsamma som det man traditionellt kallar nominal stil. Att det nominala språket hänger ihop med framgång i skolan vet vi sedan länge.

Flera stora undersökningar på 1970- och 80-talen visade att elever vars texter hade hög andel nominala ord fick högre betyg. Man kunde också visa att långa ord var en tydlig fingervisning om att eleven var ”duktig”. Men eftersom man inte riktigt visste varför nominala, och därmed ofta långa, ord gav höga betyg, var det svårt att använda dessa resultat pedagogiskt. Rådet ”skriv långa ord” klingar liksom lite tomt, och förmodligen var det många lärare som inte riktigt sympatiserade med tanken heller. Den krångliga byråkratsvenskan, som också kännetecknas av nominala och långa ord, är knappast något att eftersträva.
Stilistiken ger alltså ingen bra förklaring till varför det nominala språket fungerar i skolan. Är det för att det låter fint? Eller vuxet? Ett slags fernissa? För Michael Halliday är det mer än så – det handlar om att skapa nya och andra erfarenheter, ny kunskap och en ny position i förhållande till den kunskapen, och det kan språket alltså hjälpa till med.
Grammatiska metaforer har också visat sig vara användbart när det gäller språkpedagogik. Det grammatiskt metaforiska språkbruket hänger ihop med komplicerade sammanhang – ämnesmässigt eller socialt – där språkets alla resurser behöver tas till för att man ska kunna klara kommunikationen. Av detta följer att det är detta språk som skolan bör ägna sig åt att utveckla hos eleverna. Det är dessutom viktigt att komma ihåg att alla kunskapsämnen också är språkämnen. Språket används inom alla vetenskapliga områden.
Det är just i utbildningssammanhang som den systemisk-funktionella grammatiken har kommit att bli känd och använd på olika håll i världen, även i Sverige på senare tid. Inte minst har många blivit intresserade av den speciella skrivpedagogik som har utvecklats utifrån teorin, där man utgår från relativt strikta definitioner av olika genrer, bland annat för att lära elever uttrycka sig mer grammatiskt metaforiskt.
Det man gör när man tar process- och kvalitetsbetydelser och förpackar dem som ting är att man skaffar sig ett verktyg för att karakterisera och jämföra komplicerade skeenden och sammanhang, resonera kring orsak och verkan, likheter och olikheter eller följder och påverkan. Det inpackade språket är på så sätt ett analytiskt språk: ett kunskapsspråk. Eller annorlunda uttryckt: ett ämnesspecialiserat språk kännetecknas ofta av så kallade ideationella grammatiska metaforer.

Den ideationella funktionen är en av språkets tre huvudfunktioner enligt Halliday, och den hjälper oss att förstå och ge uttryck för våra erfarenheter av världen. Den funktionella grammatiken söker hela tiden förklaringar och regler i användning och funktion. Och den bygger på att det finns en konsekvent relation mellan sammanhang, betydelse och lexikogrammatik. Den räknar med det finns ett slags elasticitet som vi kan använda oss av.
Neil Halliday har, där han kryper omkring och lär sig ”mena”, några år kvar till skolans ämnesindelade kunskapsvärld, men han är redan på väg mot att kunna använda grammatiken som ett sätt att förändra världen.
Kanske inser han så småningom att det är lättare att få högre veckopeng om han uttrycker sig så här: ”Är det kanske en bra tid nu för höjningen av veckopengen?” Då konstruerar han en sats där han listigt packat in själva höjandet till ett faktum, ett ting: en ideationell grammatisk metafor.

Publicerad i nummer: 
1/2007