Språket i Bibeln förändras med tiden

I nyöversättningen av Nya testamentet ska svenskan vara modern. Men varje översättning återspeglar tidens värderingar. Den här gången ska språket också vara ­inkluderande.

En bibelöversättning duger i trettio år, säger en tumregel; sedan behöver den revideras eller ersättas av en ny med ett mer tidsenligt språk.

Men att enbart modernisera språket räcker inte. Bibeln är en brukstext som ska kunna användas i praktiska sammanhang, som ritualtext vid gudstjänster, men också för enskild läsning, andakt och begrundan. Översättaren måste beakta de krav som textens framtida brukare ställer på sin Bibel. Vidare finns en tolknings- och översättningstradition som inte får behandlas alltför ovarsamt. För den troende är bibeltexten en förbindelselänk till en utomvärldslig verklighet, och kring själva språkformen finns en aura av helighet. Översättningen behöver anpassas till brukarnas förväntningar, och även dessa förändras över tid, liksom språket.

Den senaste allmänt använda svenska bibelöversättningen, Bibel 2000, utkom i december 1999 och faller alltså ännu inte för 30-årsstrecket. Men Bibelkommissionen hade arbetat på den sedan 1972, och översättningen av Nya testamentet, NT, publicerades redan 1981, det vill säga för över 40 år sedan.

Bibelns grundspråk hade många verbformer som uttryckte den talandes vilja”

Detta är en anledning till att Svenska Bibelsällskapet, SBS, nu har startat arbetet på en nyöversättning av NT. Den planeras vara färdig 2026 – 500 år efter att Olaus Petri utgav Thet Nyia Testamentit på swensko. Smakprov på hur den kan komma att se ut får man i två provöversättningar med preliminära versioner av cirka en femtedel av NT-texten som SBS gav ut 2015 respektive 2021, som jag här kallar SBS 2015 och SBS 2021. En jämförelse av dessa med Bibel 2000 och den äldre kyrkobibeln från 1917, här kallad KB 1917, visar hur svenska språket har förändrats och illustrerar också de speciella problem som en bibelöversättare måste handskas med för att resultatet ska bli brukbart i de sammanhang där Bibeln hör hemma. Här följer några exempel på detta.

Vi börjar med en känd text, Herrens bön, från Matteusevangeliet 6:9–13, där Jesus instruerar sina lärjungar om hur de bör be till Gud. Bönen ingår i ritualen för de flesta gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar. I KB 1917 inleds bönen så här:

Fader vår, som är i himmelen!
Helgat varde ditt namn;
tillkomme ditt rike;
ske din vilja,
såsom i himmelen, så ock på jorden.

I Bibel 2000 heter det:

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.

I KB 1917 eftersträvade man ett ålderdomligt språk för att ge tyngd och värdighet åt den heliga texten. Redan från början kritiserades översättningen för just detta, och de flesta arkaismerna är borta ur Bibel 2000. Verbet varda har ersatts med bli, ordformen himmelen har blivit himlen, och det obsoleta ock för också har utgått ur vokabulären. I stället för såsom står här så som i två ord, annars oftast enbart som. Andra småord som bytts ut är till exempel huru, icke och ned, och en mängd meningsinledande Och är strukna. Verb och substantiv som upplevs som gammalmodiga byts också ut, till exempel afton, fränder, tvaga och begynna mot kväll, släktingar, tvätta och börja (men det teologiskt laddade ordet begynnelsen bibehålls både i Bibel 2000 och i SBS-texterna). SBS går som väntat längre i moderniseringen än Bibel 2000 och närmar sig vardagsspråket genom att till exempel ersätta ty med för, och skall och sade blir ska och sa.

Verbformerna varde, tillkomme och ske i citatet från KB 1917 är konjunktiv, även kallat optativ. Verbformen används här för att uttrycka den talandes vilja; den som ber vill att Herrens namn ska helgas och så vidare och uttrycker en önskan om detta. I det religiösa språket är sådana viljeuttryck vanliga: den bedjande vänder sig till guden med en önskan att något ska hända, guden befaller att något ska ske eller inte ske. Bibelns grundspråk, hebreiska och grekiska, hade en rik uppsättning verbformer som kunde användas för att uttrycka den talandes vilja. I nutida svenska är imperativer praktiskt taget de enda verbformer som ensamma kan ha denna funktion. En svensk imperativ riktas alltid till en eller flera tilltalade – du eller ni – med grammatisk terminologi en ”andra person” – och denna blir imperativens subjekt: Sköt dig själv! Glöm era sorger! Grekiska imperativer kan även ha en tredje person – den eller det omtalade – som subjekt, och de kan dessutom stå i passiv. I Herrens bön är grundtextens motsvarigheter till ske och helgat varde just passiva tredjepersonsimperativer.

För bibelöversättare var det synnerligen bekvämt att kunna använda svenska konjunktiver för att återge dessa olika typer av viljeuttryck i grundspråken, och det har KB 1917 utnyttjat. När arbetet på Bibel 2000 startade på 1970-talet, blev översättarna – efter viss diskussion – klara över att konjunktiv inte kunde användas på detta sätt; den svenska konjunktiven tillhör inte längre det levande språket, menade man. I Bibel 2000 används i stället oftast omskrivningar med hjälpverb. I Herrens bön fungerar låta , och Ske din vilja blir Låt din vilja ske. Som alternativ förekommer må, måtte och skall. När Jesus i Markus 11:14 förbannar fikonträdet heter det i KB 1917 Aldrig någonsin mer äte någon frukt av dig, i Bibel 2000 Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig och i SBS 2021 Måtte ingen längre äta frukt från dig. Originaltexten har här optativ, grekiskans modus för önskningar.

”Efter åtskillig tankemöda stannade man för Herren välsignar och så vidare”

En annan möjlighet är att använda en imperativ riktad till ett du i stället för en konjunktiv i tredje person. I Markus 4:9 har KB 1917 Den som har öron till att höra, han höre, som i Bibel 2000 och SBS 2021 ersatts med Hör, du som har öron att höra med. Detta innebär, liksom när låt används i Herrens bön, att en allmänt formulerad önskan förvandlas till en uppmaning tydligt riktad till en viss du-person, den gudomlige Fadern respektive en mänsklig lyssnare. Översättningen återger inte källtextens exakta innebörd.

Bibel 2000 avviker från originalet även i en annan viktig ritualtext, den så kallade aronitiska välsignelsen i Fjärde Mosebok 6:24–26. I det hebreiska originalet står här modus jussiv, som används liksom imperativ i viljeuttryck. KB 1917 återger det med konjunktiv: Herren välsigne dig och bevare dig. Bibel 2000 har rätt och slätt indikativ: Herren välsignar dig och beskyddar dig. Det som i originalet och den gamla översättningen är en önskan om att Herren skall välsigna sina trogna, blir i Bibel 2000 ett påstående som säger att denna önskan redan är verklighet. Översättarna var fullt medvetna om denna avvikelse från originaltexten, men utan lätthanterliga svenska konjunktiver måste man välja en annan formulering och efter åtskillig tankemöda stannade man för Herren välsignar och så vidare.

Biblar i kortformat

Bibel 2000 – den senaste bibelöversättningen 
KB 1917 – kyrkobibeln 1917 
NT – Nya testamentet
SBS– Svenska Bibelsällskapet
SBS 2015 och 2021 – Svenska Bibelsällskapets provöversättningar av delar av Nya testamentet

De nya formuleringarna har inte helt accepterats inom de kyrkliga samfunden. Särskilt den nya versionen av välsignelsen väckte protester. I Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, som antogs av kyrkomötet 2017 och som anvisar hur kyrkliga förrättningar ska försiggå, står två versioner av välsignelsen i samtliga gudstjänstordningar, och officianten kan välja mellan Herren välsigne oss och Herren välsignar oss. För Herrens bön är valet inte lika fritt. I de enskilda gudstjänstordningarna återfinns enbart den nya versionen, Vår Fader, du som är i himlen, men i de ”övergripande anvisningarna” i handbokens inledning anges att översättningen Fader vår som är i himmelen kan användas som ett alternativ ”utifrån pastorala behov i församlingen”. Sådana behov förefaller föreligga i många församlingar, för vid gudstjänster inom Svenska kyrkan hör man ofta den äldre versionen, och i Sveriges katolska kyrkor används enbart Fader vår. Här har Bibel 2000 inte uppfyllt bibelbrukarnas förväntningar.

I bönens inledning har Bibel 2000 bibehållit en ålderdomlighet, det äldre ordet fader i stället för far. I KB 1917 var fader allenarådande. I de böjda formerna fadern och faderns finns inget alternativ till fader, men för övrigt har Bibel 2000 oftast far. Den äldre formen fader är mera värdig och högtidlig, och kan därför anses passa i tilltalet till Gud i den viktiga Herrens bön. Samma motivering kan ligga bakom valet av fader i hyllningsropet till Jesus vid hans intåg i Jerusalem: Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! I Markus 11:10. SBS 2021 har här samma ordalydelse som KB 1917 och Bibel 2000. Svenska Bibelsällskapets översättare håller sig för övrigt till far och har infört far även i den version av Herrens bön som finns i Lukas 11:2: Far, låt ditt namn hållas heligt. På ett ställe byts föregångarnas far och fader ut mot pappa: Syskon ska utlämna syskon till att dödas, och en pappa sitt barn (Markus 13:12).

Något liknande gäller mor och moder. KB 1917 har enbart moder, i Bibel 2000 dominerar mor, men moder väljs när något särskilt framhävs. I NT står det bildligt om det vördade Jerusalem (Galaterbrevet 4:26: det Jerusalem som finns i himlen är fritt; det är vår moder) och det inte lika aktningsvärda Babylon (Uppenbarelseboken 17:5: det stora Babylon, moder till alla skökor och skändligheter på jorden). I SBS-texterna finns bara mor, inget moder. Någon mamma uppträder dock inte där heller.

”På vissa ställen utbyts man mot ord som saknar motsvarighet i grundtexten”

För formuleringen av en så väsentlig text som Herrens bön spelar översättningstraditionen en roll. Inledningsorden Fader vår med deras onormala ordföljd illustrerar detta. Så stod det redan i översättningen 1526. Där var bönen modellerad efter Martin Luthers Vater unser, och Luthers ordföljd följde den latinska Vulgatans Pater noster och den grekiska originaltexten. De som försvarar KB 1917:s formulering har bland annat anfört att Fader vår återger originalets ordföljd bättre än Vår fader och därför bör bevaras. En professionell översättare i dag är inte beredd att köpa detta argument, utan respekterar målspråkets regler för ordföljd och annat. Bibel 2000 bröt traditionen men fick inte fullt genomslag. Den nedärvda frasen Fader vår hörs fortfarande i kyrkorna och är en allmänt brukad benämning på bönen.

Under de senaste decennierna har det inom kristna samfund världen över förts diskussioner kring användandet av inkluderande språk i bibelöversättningar. De ursprungliga bibeltexterna tillkom i samhällen som var starkt mansdominerade, och maskulina pronomen och substantiv som betecknar män används även när det är tal om människor av båda könen. Äldre översättningar återger utan betänkligheter detta språkbruk. Översättningen av NT, som ingår i Bibel 2000, utkom 1981, och då hade denna diskussion knappast startat i Sverige. I SBS-texterna har däremot kravet på inkluderande språk beaktats. Första Johannesbrevet 3:10–11 är instruktivt. KB 1917 har här Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset ... Men den som hatar sin broder, han är i mörkret. Bibel 2000 behåller ett icke-inkluderande språk, men i SBS 2021 heter det: De som älskar sina syskon förblir i ljuset ... Men de som hatar sina syskon är i mörkret. Här har broder ersatts med syskon, och det enkönade pronomenet han bytts mot de.

De som förespråkar inkluderande former har särskilt vänt sig mot att Paulus, som riktar sina brev till både män och kvinnor och som nämner kvinnor som betrodda medarbetare, får omtala församlingsmedlemmarna enbart som bröder. I SBS-texterna heter det nu bröder och systrar (Galaterbrevet 1:11) eller syskonen i tron (Filipperbrevet 4:21).

I SBS 2021 är dessutom man som generiskt – allmänsyftande – pronomen bortrensat. Pronomenet man är naturligtvis ett annat ord än substantivet man, men eftersom orden ljudmässigt sammanfaller kan båda uppfattas som manifestationer av mansdominans. Den nytestamentliga grekiskan använder ofta verbformer i tredje person pluralis utan utsatt subjekt, och exakt vilka de handlande var anges inte. Bibel 2000 inför i sådana fall gärna ett ospecificerat man som subjekt till verbet. Det heter till exempel att efter solnedgången kom man till honom med alla sjuka och besatta (Markus 1:32). I SBS 2021 byts man här ut mot folk: ... kom folk till honom med alla sjuka och besatta. Andra ersättningsord för man i SBS 2021 är människor eller ett obestämt de. På vissa ställen utbyts man mot ord som saknar motsvarighet i grundtexten: några, många, alla. Man kan också undvikas genom att verbet sätts i passiv. Nej, nytt vin slår man i nya säckar blir då Nej, nytt vin hälls i nya säckar (Markus 2:22). Det en, som ibland används som ersättning för det generiska pronomenet man, saknas i SBS 2021, liksom det könsneutrala pronomenet hen.

Den NT-översättning som utkommer 2026 väcker sannolikt kritik både från dem som menar att moderniseringen gått för långt och från dem som velat gå ännu längre. En bibelöversättare har en rad olikartade krav att ta hänsyn till. Grundläggande för allt översättningsarbete är att korrekt återge källtextens innehåll och att vara följsam mot målspråkets förändringar över tid. Bibelöversättaren måste därutöver beakta den månghundraåriga traditionen, formulera texten för liturgisk och annan användning inom den nutida kristna gemenskapen samt ta hänsyn till det samtida samhällets värderingar. Att rätt balansera dessa krav mot varandra är ingen lätt uppgift, och resultatet kommer knappast att tillfredsställa alla.

Jerker Blomqvist är professor emeritus i grekiska vid Lunds universitet.

Av:

Bild: Istockphoto