”Författare är det enda jag är”

När Alex Schulman började skriva fiktion blev han fri. Men hans romaner handlar fortfarande om honom själv.

författaren och mediepersonligheten Alex Schulman är aktuell med sin nya roman Malma station – en komplicerad berättelse om kärlek, övergivenhet och vrede som skildras ur flera personers perspektiv i olika tidsplan. Budskapet? Alex Schulman har ingen aning.

– Jag blir alltid så imponerad av kreativa människor som kan förklara vad deras verk handlar om. Efter ett antal intervjuer brukar jag hitta ett svar som låter bra, men jag har aldrig känt att det har varit sant. Jag bara öser ur mig själv – alla karaktärer handlar på ett eller annat sätt om mig, säger han.

I början skrev Alex Schulman bokstavligt talat om sig själv. I sina tidiga romaner betade han i tur och ordning av sitt förhållande till sin pappa, sin fru, sin mamma och sin morfar, den hyllade författaren Sven Stolpe – ämnesval som fick en kritiker att undra om inte författarskapet skulle ta slut i samma stund som det saknades fler familjemedlemmar att skriva om.

Från och med den uppmärksammade romanen Överlevarna från 2020 skriver han däremot i fiktiv form. Men de självbiografiska temana finns kvar: avståndstagande mammor med alkoholproblem, välvilliga men usla pappor och vuxna män som försöker hantera sin vrede.

– Det är där jag kommer att vara i författarskapet, känns det som. Flickan i Malma station som hela tiden vill passa in och är livrädd för att bli bortvald är historien om hela min barndom: att sitta och lyssna och försöka förstå hur man ska bära sig åt för att ens mamma ska gilla en.

Självupptaget och navelskådande, har han tidvis fått höra. Själv tror han att den sortens kritik beror på att han – den tidigare Stureplansbloggaren och programledaren – inte kommer från en finlitterär tradition. För vem skulle våga säga så om Karl Ove Knausgårds självbiografiska utgjutelser eller P. O. Enquists självbiografi Ett annat liv?

– Riktigt skrivande handlar väl alltid om en själv, och om det inte gör det så blir det i alla fall sällan bra. Eftersom botten i mig också är botten i andra så kommer det ändå att handla om alla – tricket är att få texten att handla om fler människor än en själv.

Det självbiografiska stoffet finns alltså redan där från början. Det som Alex Schulman behöver för att kunna göra litteratur av det är en form. I Överlevarna använde han två parallella historier – den ena berättad baklänges och den andra framlänges – som strålade samman i slutet.

Kort om Alex Schulman

  • Fullständigt namn: Carl Magnus Alexander Schulman.
  • Född: 1976 i Hemmesdynge i Skåne.
  • Familj: Hustrun Amanda och barnen Charlie, Frances och Louie.
  • Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.
  • Bakgrund: Filmrecensent, kolumnist, bloggare och programledare. Driver Alex & Sigges podcast tillsammans med Sigge Eklund. Författare till romanerna Skynda att älska (2009), Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (2011 ), Glöm mig (2016), Bränn alla mina brev (2018) och Överlevarna (2020).
  • Aktuell med: Nya romanen Malma station. En filmatisering av Bränn alla mina brev, som handlar om relationen mellan morföräldrarna Sven och Karin Stolpe, har premiär i höst. Monologen Tröstrapporter, som framförs av Gustaf Skarsgård, har haft premiär på Dramaten i Stockholm.
  • Favoritord: Digital. Det är så fint med ord som har d och g i sig.

Malma station är ännu mer komplicerad med sina växlingar mellan gestalter som åker tåg mot samma station i tre olika tidsplan. Historierna går ut och in i varandra, och berättartempot skruvas obönhörligt upp i takt med att resan närmar sig den gåtfulla slutdestinationen.

– Jag satte upp en regel om att varje kapitel skulle vara kortare än det föregående och blev besviken på mig själv när jag inte kunde hålla den. Formen har blivit allt viktigare för mig. Ibland vill jag nästan sparka sönder den, för formen får inte bli så viktig att den tar över berättelsen.

Hans besatthet av form har att göra med att han skriver om tunga ämnen som i sig inte är särskilt bladvändarvänliga – inte om hemliga agenter eller poliser som ska lösa ett mord. Då blir berättelsens struktur ett viktigt verktyg för att behålla greppet om läsarna.

Själv kallar han sina romaner för pusseldeckare i relationsform. Som läsare måste man fundera över hur de parallella historierna hänger ihop och följa spåren bakåt mot traumatiska upplevelser i det förflutna. Allt kretsar kring den brännande frågan: Vad var det egentligen som hände?

– I motsats till mina gestalter har jag inget urtrauma som jag ständigt återkommer till, men jag har alltid ställt mig frågan mer generellt: Vad fan var det som hände när jag var barn? I böckerna stöper jag om det och adderar en traumatisk punkt som kanske rymmer förklaringen.

På så sätt blir skrivandet ett slags terapi där Alex Schulman tvingar sig själv att gå till botten med känsliga frågor som han annars gärna viftar bort.

Inte undra på att hans romaner är fulla av scener som är hämtade ur hans eget liv. Han inte bara använder dem – han återanvänder dem i bok efter bok tills han känner sig färdig med dem. Och paradoxalt nog har han upptäckt att han kan bli ännu mer privat när han skriver i fiktiv form.

Nyligen hade Alex Schulmans monolog Tröstrapporter premiär på Dramaten. Han har både skrivit manus och regisserat.

– Nu får ingen längre veta vad som verkligen har hänt eller inte har hänt mig, och därför kan jag skriva helt fritt. Förut kunde jag vara rädd för vad andra skulle säga och skickade alltid manuskripten till de personer som var berörda. Nu skickar jag inte till någon.

Även känslan av overklighet som ansätter flera av gestalterna är hans egen – en otäck upplevelse som han led mycket av under uppväxten. Det är heller inte någon slump att hans romaner befolkas av djur, som ofta är avgörande för handlingen och går ett ohyggligt öde till mötes.

– Jag är rädd för alla djur utom hundar: deras ögon är släckta, och när man tittar in i dem hittar man ingenting. Scenen i Malma station där en av personerna måste bära bort döda duvor är för mig den värsta av mardrömmar. Och allt som är skräckinjagande går att göra litteratur av!

Outtröttligt mejslar han ut scenerna tills alla detaljer – dofterna, smakerna, klangerna, replikerna, liknelserna – känns verkliga för honom. Det leder till att han skriver om varje sida ungefär 150 gånger.

När berättelsen är komplett går han igenom alltsammans en gång till och rensar bort det som inte känns relevant. Då brukar en tredjedel av texten försvinna, vilket han upplever som en enorm befrielse.

– Det är som när jag var barn och nystade upp fiskenäten med pappa på torpet. Trasslet såg helt kört ut, men så vände pappa på en maska så att det rasslade till och nätet blev helt rent. Så skönt! Det är en av de få gånger jag kan känna ren eufori som skribent.

Och då är han ändå, enligt egen utsago, en av de svenska skribenter som förmodligen har producerat mest textmassa. Själv menar han att det idoga bloggandet har varit ovärderligt för hans litterära skrivande, eftersom varje blogginlägg är som ett litet berättartekniskt experiment där läsarnas kommentarer ger omedelbar respons.

”Vissa perioder tänker jag att jag bara häcklade kändisar, och det måste man få lov att göra”

Men ibland gick jakten på slagkraftiga inlägg för långt – inte minst i karaktärsmordet på en annan skribent, som bidrog till att en av hans bloggar lades ner 2007. I dag är han kluven till sina tidigare verbala attacker, som han fortfarande får äta upp trots att det är femton år sedan.

– Vissa perioder tänker jag att jag bara häcklade kändisar, och det måste man få lov att göra. Andra perioder tänker jag att det inte spelar någon roll vilka de var, för när bloggen blev stor och uppbackad av Aftonbladet hade de inte samma plattform som jag att försvara sig från.

Nuförtiden reserverar han sina elakheter för politiker och trender som krönikör i Dagens Nyheter och i den populära Alex och Sigges podcast. Samtidigt säger han att behovet att få bekräftelse genom att synas och höras, som drev honom under nästan hela 00-talet, har försvunnit. Helst skulle han inte vilja synas alls förrän han verkligen har något att berätta.

– När jag skrev min debutbok kände jag inte att jag var författare, utan höll på med en massa andra grejer. Nu känner jag att det är det enda jag är.

Staffan Eng är frilansjournalist.

Av:

Bild: Pernilla Sjöholm