Verbets plats säger mer än du tror

”Lämna Adidasbyxorna hemma, tala med omvänd ordföljd och gör lumpen!” Så sammanfattar en recensent Mustafa Panshiris viktigaste tips i Sju råd till Mustafa, alltså råd till invandrade personer som vill framstå som svenskare.

Adidasbyxorna och den ”omvända” ordföljden – Igår sprang han (i stället för Igår han sprang) – har något gemensamt: de är symboler som väcker starka känslor. Kläder och språk fyller dubbla funktioner; de är både praktiska och symboliska. Kläder skyddar och värmer, språk förmedlar information. Det är de praktiska funktionerna. Men utöver det ger språk och kläder också upphov till associationer.

Vi associerar människors sätt att tala och klä sig med vissa grupper och egenskaper, så vi tolkar sådana uttryck som tecken på var personer kommer ifrån och vilken grupp de tillhör. Vi kan ibland höra på språket eller se på kläderna om någon hör till betongförorten eller de centrala delarna av Hufvudstaden.

För det mesta har vi också ganska schablonartade bilder av hur människor från dessa platser är. Associationerna kan vara felaktiga, men de finns där. De är tolkningar av symbolvärden. Och det är symbolvärdet som ger Adidasbyxorna och ordföljden likartade funktioner i integrationsdebatten.

Många blev arga när elever på en friskola i Göteborg häromåret ombads att inte bära kläder som ”associeras med machokultur, utanförskap och kriminalitet”, som just Adidasbyxor och så kallade becknarväskor, alltså magväskor som bärs diagonalt över bröstet. Skulle eleverna inte få ha vilka kläder de ville? Kunde inte rektorn ändra attityd?

Även i språket finns alltså drag som tillskrivs extra stor symbolisk integrationskraft och blir lingvistiska becknarväskor. Det är framför allt uttal och brott mot det ordföljdsfenomen som språkvetare kallar V2.

V2 är ett grammatiskt mönster som är vanligt i många germanska språk, och svenskan är ett av de språk som har detta mönster. Det innebär att verbet (V) står på andra plats (2) i huvudsatser, oavsett vad som står först i satsen:

A. Han (subjekt 1) äter (verb 2) päron.
B. Nu (adverbial 1) äter (verb 2) han päron.
C. Innan vi gick ut (adverbial 1, format som en sats) åt (verb 2) han ett päron.

I meningar som B och C måste vi stuva om: subjektet, som vanligen står på första plats, får flytta sig till platsen efter verbet när det kommer ett adverbial före, eftersom verbet måste ha den andra positionen i huvudsatsen. Det är alltså inte så enkelt som att bara räkna orden, utan det är satsdelarnas ordning och positioner det handlar om, och en satsdel kan bestå av ett eller flera ord.

Satsdelen adverbial innehåller ofta många ord: sent i går kväll och innan vi gick ut är exempel på adverbial som omfattar flera ord. I bisatser och frågor ser reglerna för verbets placering annorlunda ut, men i just huvudsatser följer vi det här mönstret med verbet som andra satsdel.

För inlärare av svenska är V2-ordföljden ett mönster som ofta är svårt att lära sig. Det är visserligen inte så svårt att förstå hur regeln ser ut, men att automatisera den så att man alltid placerar verbet på andra plats – i synnerhet vid långa inledande adverbial som innan vi gick ut – är svårare.

Många nya talare av svenska gör heller inte det, utan placerar verbet på tredje plats: V3. Svenskan får då samma struktur som engelskans ordföljd:

D. Nu (adverbial 1) han (subjekt 2) äter (verb 3) ett päron.

För förståelsen spelar det liten roll, men det uppfattas som en avvikelse från inföddas språknorm när andraspråkstalare gör det. Men intressant nog finns det flera exempel på att V2-regeln sätts ur spel även i förstaspråkstalares svenska, så vi är knappast ovana vid att höra V3-meningar:

E. Han (subjekt 1) kanske (adverbial 2) åt (verb 3) ett päron.
F. Han (subjekt 1) nästan (adverbial 2) hoppade (verb 3) av förtjusning.

Den typ av V3-satser som förstaspråkstalare använder uppfattas inte som symboliskt problematiska, men andra typer av V3-satser har alltså ett starkt symbolvärde. Och få saker signalerar inlärarsvenska så tydligt som V3. Ordföljden har en närmast ikonisk status som markör för svenska under uppbyggnad.

Inom språksociologin talar man ofta om att infödda talare, modersmålstalare eller förstaspråkstalare – eller vad man nu kallar dem – ”äger språket”, medan inlärare eller andraspråkstalare, inte kan göra anspråk på att deras sätt att tala är rätt på samma sätt. Deras sätt att tala utvärderas alltid utifrån hur väl det stämmer överens med de inföddas. V2-ordföljden (I går åt han ett päron) fungerar som en stark symbol för ”god”, infödd svenska.

I andra språk kan det fungera på lite andra sätt. På Island är man relativt ovan vid nya talare av isländska, och vid variation över huvud taget, eftersom språkgemenskapen är så liten och isolerad. Likhetstecknet mellan infödda talares språk och ”rätt” språk är därför ännu starkare i isländska än i svenska.

Ett språk som spanska talas däremot på olika sätt i många olika nationer, och av oerhört många inlärare. I den stora spansktalande världen är den språkliga variationen enorm, och normerna för rätt och fel är inte lika fokuserade på skillnaden mellan modersmålstalare och nya talare. Snarare är det utbildning och närheten till det spanska höglandets sätt att tala och skriva som uppfattas som den mest korrekta spanskan. Den spanska språknormen utgår från den historiska koloniala maktens centrum i Spanien.

Det skiljer sig från den svenska idén om att alla infödda svenskar ”äger” den rätta svenskan, inklusive V2. Något generaliserat kan man alltså säga att alla islänningar äger isländskan och kan göra anspråk på att tala den på ett bra sätt, medan endast ett fåtal spansktalande från rätt område och med rätt utbildning anses tala riktigt bra spanska. Någonstans däremellan placerar sig svenskan.

Många nya talare av svenska tillägnar sig aldrig en automatiserad V2-struktur. Det beror kanske på att det är oerhört svårt att identifiera en satsdel som kan bestå av vad nästan som helst: en nominalfras, som ett substantiv (Inspektören …) eller ett ensamt pronomen (Jag …), en lång bisats med andra bisatser inuti sig (Medan han, som förresten var utsvulten efter gårdagens maraton, åt en stadig frukost …) eller ett adverbial (I morse …).

Det är inte lätt att automatiskt placera verbet direkt efter en sådan satsdel, samtidigt som man måste fokusera på den information som man vill förmedla i samtalet.

Kanske beror svårigheten också delvis på att det här V2-möstret knappast behövs av praktiska skäl; det brukar inte uppstå missförstånd om det inte följs, och därför händer det inget om regeln frångås – annat än något symboliskt intressant.

Språkvetenskapliga teorier bygger ofta på att man skiljer mellan infödda talare och inlärare, vilket leder till att språkforskningen hanterar V3 på olika sätt beroende på om det är infödda talare eller inlärare som använder den ordföljden.

När infödda talare sätter verbet på tredje plats i satsen ställer sig grammatikforskarna frågan hur satsen kan bli rätt, trots att den avviker från V2-regeln. De utgår då från att det infödda talare säger är en nyckel till språksystemet.

Forskarna beskriver gärna infödda talares V3-variationer som en intressant men konstig grej, som egentligen stämmer överens med V2-mönstret, på ett abstrakt, djupare plan.

När inlärare sätter verbet på tredje plats så ställer man däremot aldrig forskningsfrågan på det sättet, utan analyserar det som bristande kunskaper i svensk ordföljd. Frågan blir då i stället varför andraspråkstalare gör fel.

Men under de senaste decennierna har språkvetare varit uppmärksamma på att V3 förekommer i förortssvenska, och att talarna av förortssvenska faktiskt är infödda talare – eller i alla fall har lärt sig svenska som små barn. V3-ordföljden kan därför betraktas som ett inhemskt fenomen.

När språkvetenskapen började upptäcka och beskriva detta, blev det inte längre möjligt att framställa förortssvenskans ordföljd som ”fel”. På samma sätt accepterar man att dialektala uttryck – som knappen är oi, byxorna är blöt och var är nyckelen? – är svenska, eftersom de ingår i norrländska och skånska. Det betyder inte att sådana uttryck passar i en formell text,men de har en plats i svenskan.

V3 passar alltså heller inte alltid, oavsett graden av ”inföddhet” – om vi nu inte talar om satser av typen Han nästan hoppade av förtjusning, som få invänder emot.

För vissa talare är dock valet mellan en standardnära V2-ordföljd och en V3-ordföljd knappast just ett val. Vanligen kräver en ”automatisk V2-förmåga” att man börjar tala svenska i låg ålder eller att man lägger oerhört stor möda på språkinlärningen under lång tid.

Att lära sig att tala ett språk som vuxen och låta som att man lärt sig språket som barn är nästintill omöjligt. Men det är på det praktiska planet oproblematiskt. Vi hör att människor kommer från olika delar av landet; vi kan också höra att de kommer från olika delar av världen.

Om verbet står på plats två eller tre spelar inte så stor roll för informationsöverföringen, men har desto större symbolisk roll. Vissa uppfattar V3-ordföljden som problematisk – och ger den en roll i integrationsdebatten.

Oavsett talarens ambition, känslomässiga tillhörighet eller medborgarskap, kan V3-ordföljden vara betydligt svårare att skaka av sig än ett par Adidasbrallor – som också de ger en dålig fingervisning om en persons allmänna duglighet.

Maria Bylin är doktor i svenska och språkvårdare på Språkrådet.
Sofia Tingsell är doktor i svenska och språkvårdare på Språkrådet.