Extrajobbet blev genväg till språk

Ett av mina första extrajobb var som tidningsbud. Allra bäst var de ljumma sommarmorgnarna. Medan solens strålar stretade mot horisonten kryssade jag mellan brevlådorna i villakvarteren och småsprang i trapporna i flervåningshusen. I mina hörlurar hade jag musik med texter på engelska eller svenska.

För att göra rundan lite roligare, roade jag mig med att sjunga med – men på tyska. Efter tre år på högstadiet och ett år på gymnasiet var det knappast ett språk jag behärskade till fullo. Men jag var tillräckligt intresserad och fascinerad för att översätta texterna rad för rad.

”The queen is dead” blev ”Die Königin ist tot”, ”Fåglar av is” blev ”Vögel aus Eis”, ”Nine while nine” blev ”Von neun bis neun”. Och så vidare.

De underliga omskrivningarna och de grammatiska missarna var många. Ändå njöt jag av att pröva mig fram på ett nytt språk med morgonpigga fåglar och nattrumlande harar som enda publik.

Då var det bara ett tidsfördriv. Så här i efterhand tror jag ändå att det gjorde mig både bättre och modigare. Jag övade mitt uttal, min formuleringsförmåga och min talhastighet. När jag några år senare började resa till Tyskland var jag inte rädd för att använda språket. Min tyska var förstås inte perfekt, men jag lärde mig också – möjligen till vissa utbildares förtret – att om jag bara talade tillräckligt snabbt så verkade de flesta ha överseende med enstaka grammatiska grodor.

Samma taktik har jag använt när jag har lärt mig andra språk. I början handlar det mesta om att öppna munnen utan att vara rädd för att göra fel. Så småningom kommer övningen att göra att de språkliga pusselbitarna faller på plats.

Men det finns personer som är betydligt modigare. De sjunger på språk de inte själva talar. Och de gör det på scener inför tusentals åskådare.

Schlagerlegendaren Siw Malmkvist, sopranen Malin Byström och punkaren Shivalium är några av dem som har tagit steget. På sidan 16 berättar de om hur de tänker, gör och vågar.

Trevlig läsning!