”Italienskan är bättre”
Bild: Staffan Eng
Med sin farmor brukar kommunikatören Luca Milanesi tala bergamasco, en lombardisk dialekt som används omkring staden Bergamo i norra Italien.
– Äldre människor har dialekten som modersmål. Jag kan förstå och tala den, men inte tillräckligt bra för att kunna föra den vidare till mina barn.
Situationen är typisk för Norditalien, vars dialekter – den mångfald av romanska varianter som ursprungligen talades på hela den italienska halvön – helt håller på att trängas bort av standarditalienskan.
– Jag tror att det beror på ökad rörlighet och att vi inte identifierar oss lika mycket med dialekterna som de gör i södra Italien. Det har ansetts artigare och mer bildat att tala italienska, eftersom inte alla kan förstå dialekt.
I söder har intresset för dialekterna däremot snarare ökat. Många unga människor använder i första hand napolitanska eller sicilianska, och det finns en livaktig tradition av rock- och rapmusik på språken.
Men på sikt tror Luca Milanesi ändå att de flesta dialekter är dömda att dö ut, liksom hans egen bergamasco. Det gör honom lite sorgsen, eftersom språken bär vittnesbörd om den lokala historien.
– Samtidigt inser jag att italienska är ett bättre kommunikationsmedel. Det finns inte någon större nytta med språk som inte kan förstås av andra delar av befolkningen och ibland inte ens i grannstäderna.
6 fakta om italienska
Det dröjde ända till 1900-talets urbanisering innan italienskan blev majoritetsspråk i Italien
Antal talare: Italienskan har 65 miljoner modersmålstalare, varav drygt 10 000 i Sverige. Förutom i Italien är italienskan officiellt språk i Schweiz, San Marino och Vatikanstaten. Språket talas också av grupper i Libyen och Somalia, som tidigare koloniserades av Italien, och är Argentinas näst största språk. Det används dessutom i den romersk-katolska kyrkan.
Historia: Italienskan utvecklades ur det romanska folkspråk som talades i Toscana på medeltiden. På 1500-talet föreslogs att dialekten, som förknippades med Dante och Boccaccio, skulle användas som skriftspråk på hela den italienska halvön. Men det skulle dröja ända till 1900-talets urbanisering och massmediernas genombrott innan italienskan blev majoritetsspråk i Italien.
Uttal: Dubbelskrivna konsonanter uttalas längre än enkla och föregås av kort vokal, som i mamma, ’mamma’, och fanno, ’de gör’. Bokstäverna c och g betecknar tje- respektive tonande dje-ljud framför e och i, som i cioccolato, ’choklad’, och gelato, ’glass’. Vokalerna e och o kan uttalas på två olika sätt, medan konsonanten h inte uttalas över huvud taget.
Grammatik: Italienskans substantiv slutar på vokal även i plural: ragazzo, ’pojke’, och ragazza, ’flicka’, blir ragazzi, ’pojkar’, och ragazze, ’flickor’. Prepositionerna di, ’av’, och in, ’i’, skrivs ihop med den bestämda artikeln, och den bestämda artikeln il blir lo framför ord som börjar på s + konsonant. Därför heter den dagliga idrottstidningen Gazzetta dello Sport, ’sportens tidning’.
Dialekter: Det finns ett trettiotal italienska dialekter, som egentligen snarare bör betraktas som systerspråk till italienskan, eftersom de har utvecklats från latinet parallellt med denna. Flera av dem är inte inbördes begripliga. Dialekterna har i sin tur bidragit till uppkomsten av regionala varianter av standarditalienska, vilka har tagit färg av dialekternas uttal och ordförråd.
Liten ordlista:
- ciao!/buongiorno! = ’hej!’ – informell respektive formell hälsningsfras
- guadagnare = ’vinna’, från latinets guadaniare – italienskan har bevarat formen hos många latinska ord
- allegro = ’glad’ – italienskan är alltjämt den klassiska musikens språk
- giornale = ’dagstidning’, från franskans journal – på 1700- och 1800-talet översvämmades italienskan av franska lånord
- In bocca al lupo! = ’Lycka till!’, ordagrant ’In i vargens mun!’ – ursprungligen vidskepligt jägarspråk
