Så blir känslorna svinstarka i språket

När känslorna svallar vill vi gärna berätta det för omvärlden. Då räcker de enkla adjektiven ofta inte till, så vi förstärker dem – med gamla eller nya påhäng.

Mamma, det här är ösgott!” De flesta föräldrar ler nog tacksamt när barnet uppskattar den mat som sätts på bordet. Men i detta fall blir jag mer intresserad av formuleringen än av berömmet. Om sonen hade sagt asgott, supergott eller till och med skitgott, skulle jag nog inte ha reagerat något vidare. Men ösgott? Det var nytt för mig.

Kanske hade ungen plockat upp och överfört öset från det vanligare ösregn? Den som bara säger det regnar specificerar inte vilken typ av regn det rör sig om; det skulle kunna vara ett duggregn, ett ihållande regn – eller något helt annat regn. Ös- i ösregn snävar in och förklarar regnets karaktär. Det förstärker, intensifierar, dessutom regnet. Samma sak sker med smaken på den ösgoda maten.

Ofta känner vi också ett behov av att förstärka våra känslor i språket. Men när vi erfar en stark känsla är den i regel så komplex och överväldigande att det befintliga språket blir en alltför snäv dräkt. Därför är vi också ovanligt kreativa när det gäller att hitta nya språkliga förstärkningar, så att lyssnaren förstår precis hur gott, skönt, bra – eller för den delen jobbigt, tråkigt och dåligt – något är: überskönt, tokbra, fistråkigt

Just adjektiv – som skön, god, bra, jobbig och tråkig – är ju känslornas ordklass. Lingvisten Matilda Carlberg har studerat de förled som vi tenderar att hänga på adjektiv av olika sorter för att ytterligare förstärka dem. Hon kallar dem ibland intensifierare.

Matilda Carlberg har undersökt adjektiv inom något som hon benämner sinnelag och sinnesstämning. Sinnelag står här för stabila egenskaper medan sinnesstämning står för temporära, mer tillfälliga, egenskaper. Vidare har hon plockat ut positiva och negativa adjektiv inom dessa två kategorier. Adjektivet intelligent är till exempel ett positivt sinnelag, medan adjektivet besviken är en negativ sinnesstämning.

Totalt 40 adjektiv har hon vaskat fram:

Källa: Att förstärka sinnelag och sinnesstämning av Matilda Carlberg (2015)

I nästa steg har Matilda Carlberg bland annat utforskat vilka förled vi brukar använda för att förstärka dessa adjektiv.

Fynden har gjort i två stora databaser med text ur bloggar. Och bloggarna har hon valt för att texterna ska vara så spontana som möjligt, för troligen skriver vi hellre att vi är superduperglada eller skitnervösa i en blogg än i ett officiellt mejl eller i en myndighetstext.

Matilda Carlberg konstaterar att adjektiv är olika förstärkningsbenägna: vi förstärker helst temporära, negativa, korta och vanliga adjektiv. Asdålig är alltså vanligare än hyperförväntansfull.

I topp bland de förstärkande förleden – alla kategorier – ligger förledet jätte-. Det har blivit ett slags allround-förled när vi inte riktigt nöjer oss med ett enkelt adjektiv i känslosvallet. Glad, pigg, nöjd, sjuk, arg, trött, lycklig, lugn, vänlig, dum och deprimerad är bara några av de adjektiv i Matilda Carlbergs studie där jätte- var det i särklass vanligaste förstärkande förledet.

Substantivet jätte, för en ’övernaturligt stor, människoliknande mytologisk varelse’, är belagt sedan 800-talet. Det har länge också kunnat användas bildligt, till exempel om en ovanligt storväxt person, om ett stort föremål eller om något som sker i stor omfattning.

Som ett sådant förstärkande förled har jätte- använts åtminstone sedan 1800-talet. I den historiska Svenska Akademiens ordbok finns exemplet ”En ny väldig arbetare har lagt sin hand på verket och påskyndar det med jettefart” ur Viktor Rydbergs Singoalla från 1857.

Språket förändras ju genom tiderna, och då händer det också att vissa uttryck förlorar en del av sin ursprungliga betydelse. De försvagas, bleknar eller slits ner i och med att de blir vanligare. Det innebär att uttrycken grammatikaliseras – och detta är vad som har skett med jätte-; det signalerar rent allmänt att det handlar om något som uppfattas i högre (eller ibland lägre) grad.

Det är nog också anledningen till att få numera reagerar på sammansättningen jätteliten, som vissa lärare (och andra) förr i tiden inte accepterade, eftersom den innehåller en oxymoron – en hopslagning av två till synes oförenliga element. Men att säga jätteliten är egentligen inte konstigare än att säga till exempel väldigt liten eller mycket liten. Jätte- befäster sin topplacering i och med att det också kan användas elliptiskt, det vill säga utan sitt huvudord: ”Hade du roligt i går?” ”Ja, jätte!”

I Matilda Carlbergs undersökning är det tydligt vilka förstärkande förled, förutom jätte-, som är populärast: super-, över-, skit-, as-, hel-, små-, svin-, ur- och tok- finns med i alla topplistor för enskilda adjektiv i hennes urval, oavsett om det gäller sinnelag eller sinnesstämning.

Och liksom jätte- har dessa förled i någon mån dränerats på sin originalbetydelse. Deras uppgift i förledsform är nu främst att specificera adjektivets innebörd. Språkvetaren Bengt Sigurd har kallat dem för generella förstärkningsprefix, just för att de fungerar ihop med i princip alla adjektiv. De har då blivit mer lika prefix, förstavelser, än förled.

Förledet skit- är kanske det som fortfarande osar lite för mycket av sin ursprungsbetydelse. Vissa studsar fortfarande på uttryck som skitgott och skitbra. Men det finns också ett syfte med att få folk att studsa.

Ulla-Britt Kotsinas var under sin långa språkforskargärning speciellt inriktad på ungdomsspråk och slang. Hon konstaterade att anledningen till att vi hela tiden finner nya – och i en del öron oförenliga – uttryck är att vi vill uppnå en viss effekt, och ibland chocka åhörarna. En stark känsla förtjänar sin språkliga starka motsvarighet – och varför förstärka med ett uttryck vars styrka redan har avtagit?

Längre ner på listorna över populära förled finns de som däremot inte verkar gå ihop med alla sorters adjektiv. Ett exempel är ko-, som i princip bara återfinns i kolugn och kodum. En festlig iakttagelse i det fallet är att det ljudliknande engelska lånordet cool förekommer som förstärkande förled i samma sammanhang: coollugn. ”I kolugn är ju inte ko obegripligt, bara udda i dagens urbana värld, där cool skjuter mitt i prick”, skriver språkforskaren Per Ledin i Språktidningen 5/2013.

Andra exempel på förled som är knutna till vissa adjektiv är storm-, som främst hittas i kombinationerna stormrik och stormförtjust, och tvär-, som man oftast hittar i uttryck som tvärarg och tvärsur. Förledet vrål- kan göra den arga vrålarg – men också den hungriga vrålhungrig. Snus- hör man vanligen tillsammans med torr eller förnuftig: snustorr, snusförnuftig.

En del förled förekommer nästan bara i kombination med ett enda speciellt adjektiv. Språkforskaren och ordboksredaktören Carl-Erik Lundbladh beskriver dessa förled som ”äldre och inte längre produktiva”. Själa- förstärker i princip bara glad, kärn- bara frisk och bränn- bara het: själaglad, kärnfrisk, brännhet.

Men trots sin stagnation i den sammansatta formen är de fortfarande vanliga.

Pytte- är ju också starkt bundet till adjektivet liten, vilket väl är en anledning till att vi säger pytteliten men sällan pyttestor (jätteliten funkar som sagt på grund av multifunktionaliteten hos jätteförledet).

Carl-Erik Lundbladh har listat många ”prefixlika förleder”, både sådana som vi hänger på alla möjliga ord och sådana som inte längre är produktiva. Hans lista innefattar även andra ordklasser än adjektiv, även om adjektiven dominerar stort. För vi intensifierar ju också verb, som i fethaja, asgarva och vrålsupa, och substantiv, som i blixthalka, helkväll, toppenväder och – förstås – ösregn.

Den som är intresserad kan hitta otaliga förstärkande förled som kanske bara förekommer någon enstaka gång, eller som har lokal eller dialektal prägel. Ett exempel på det senare är götamålets gôr-, ’skit’. Det kan sättas ihop med allehanda adjektiv, som gôrbra och gôrgôtt. Här är originalbetydelsen troligen mer grammatikaliserad än i skit-fallet.

Varje generation verkar dessutom ha sitt eget favoritsätt att intensifiera känslor med hjälp av förled. ”Kittlar dödsskönt i kistan” utbrister björnen Baloo med Beppe Wolgers röst i Djungelboken från slutet av 1960-
talet, och det låter avgjort gammaldags Ekensnack. Förledet (ds)- förekommer ju fortfarande, men numera nästan bara i negativa sammansättningar, som i dödssjuk och dötrött.

Men dödsskönt känns en aning passé, och förstärkande förled är definitivt trendkänsliga. När jag gick på högstadiet på 1980-talet hade förledet bauta- sin storhetstid. Mycket var bautafult, bautastort och bautakul. En bautasten är en fornnordisk minnessten, och förledet bauta- har onekligen en stenålders klang i dag.

Förledens karaktär varierar alltså, och kan i sig vara både negativt och positivt laddade. Den som samlar på förstärkande förled ser att de går att dela upp i (mer eller mindre godtyckliga) kategorier.

Till de mer laddade, negativa kategorierna hör till exempel kroppsvätskorna och könsorden i förledstappning: skit-, piss-, bajs-, snor-, fis-, gôr-, kuk- och så vidare.

(ds)- och as(a)- har också negativ ton, liksom (för vissa) också djurförleden ap(a)- och svin-.

Lite mindre laddade förled är till exempel fet-, över-, -, hel-, spritt- och hög-. Positivare är dunder-, kanon-, kalas-, toppen-, guld-, jubel-…

Vi har också lånat in en del förled från andra språk, främst från grekiska och latin: hyper-, kvasi-, mega, semi-, super-, ultra-. Från tyskan kommer über-, som i übersmart och übersnygg, en motsvarighet till svenskans över-, men lite tuffare och trendigare.

Intressant nog kan även de mest negativt laddade förleden kombineras med de mest positiva adjektiven – och tvärtom. Och det verkar i dag särskilt populärt, kanske speciellt bland yngre, att skapa kontraster mellan förledet och det ord som det ska förstärka. Något kan till exempel vara äckelgott, snorgulligt eller pissvackert. Uttrycket betonas gärna extra mycket för att vi ska inse känslostyrkan: Jag har städat och det är BAJSFINT!

Detta är förstås för att skapa den chockverkan som Ulla-Britt Kotsinas beskrev. För mig krävs dock inte så mycket chock för att jag ska studsa inför en oväntad förstärkning – det räcker med en ösgod middag.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.

Läs mer: Matilda Carlberg: Att förstärka sinnelag och sinnesstämning – en korpusstudie av förstärkande förled hos svenska adjektiv (2015)
Carl-Erik Lundbladh: Prefixlika förleder (2002)

Av:

Bild: Emma Hanquist