En skrift – två språk

Text:

Foto: Staffan Eng

Yanjuan Zeng är grundskollärare och modersmålslärare i kantonesiska.

När Yanjuan Zeng läser en text med kinesiska tecken, tänker hon inte på om den är på mandarin eller kantonesiska.
– Jag bara förstår den. Men om jag läser högt gör jag det på mandarin för mandarintalande och på kantonesiska för kantonesisktalande.
Trots att kantonesiskan använder samma skriftspråk som mandarin är uttalet så annorlunda att språken inte är inbördes begripliga.
Själv behärskar Yanjuan Zeng, som kommer från staden Guangzhou i södra Kina, båda språken lika bra. Kantonesiskan är hennes modersmål, mandarin har hon lärt sig i skolan.
– Där är det bara mandarin som gäller, oavsett skolnivå. Men om man redan talar kantonesiska lär man sig det ganska snabbt.

Mellan de talade varianterna finns det också vissa grammatiska skillnader. För en del kantonesiska ord som förekommer i talspråket saknas dessutom kinesiska tecken. Det gör, enligt Yanjuan Zeng, att avståndet mellan tal- och skriftspråk är större för kantonesisktalande – något som hennes modersmålselever får kämpa med när de lär sig skriva.
Även språkmelodin är annorlunda. Yanjuan Zeng beskriver det som att kantonesiskan är lägre och mindre varierad i tonen.
– Min chef brukar säga att det låter som att vi sjunger och är glada när vi pratar mandarin. När vi pratar kantonesiska låter det i stället som att vi bråkar och är arga.

Staffan Eng är frilansjournalist.

6 fakta om kantonesiska

I Hongkong skrivs kantonesiska med traditionella och komplicerade tecken.

Antal talare: Med 85 miljoner modersmålstalare är kantonesiskan ett av världens tjugo största språk. Den fungerar som officiellt språk i Hongkong och Macao, men majoriteten av talarna finns i provinsen Guangdong i södra Kina. Språket är vanligare än mandarin i många kinesiska emigrantgrupper i Asien, Nordamerika och Europa. I Sverige finns omkring 20 000 talare.

Historia: Kantonesiskan uppstod ur de dialekter som kinesiska migranter förde med sig till området runt Pärlflodens delta från 200-talet f.Kr. Hamnstaden Guangzhous ekonomiska och kulturella betydelse gav kantonesiskan en hög status. På 1800-talet spred utflyttande köpmän och arbetare därifrån sin dialekt vidare till Hongkong, som då var en brittisk koloni. Mandarin och kantonesiska beskrivs fortfarande ofta som två kinesiska dialekter, trots olikheterna.

Uttal: Till skillnad från mandarin bevarar kantonesiskan många stavelser som slutar på konsonant, som ”sap”, ”yet” och ”dak”. Stavelserna har också sex toner i stället för mandarins fyra. Beroende på om vokalljudet uttalas ljust eller mörkt samt stigande, jämnt eller fallande kan stavelsen ”si” därför betyda ’poesi’, ’historia’, ’att försöka’, ’tid’, ’marknad’ eller ’att vara’.

Grammatik: Liksom i andra kinesiska språk framgår ordens grammatiska funktion av ordföljden, bestämningsord eller sammanhanget – inte av böjningar. Skillnaderna mot mandarin är relativt små och gäller bland annat pronomen, partiklar och ordföljd (eller stavelseföljd). I talspråket placeras till exempel attribut ofta efter sitt huvudord: ordföljden i mandarins 客人, ”kèrén”, ’gäst’ (som är bildat av tecknen för gäst+människa), kastas då om, vilket på kantonesiska blir”jan hak”.

Hongkong: Hongkongs inflytelserika filmer, popmusik och medier har gjort att dess kantonesiska dialekt har utmanat Guangzhou-dialekten som språklig norm. I motsats till resten av Kina har Hongkong behållit de traditionella, mer komplicerade kinesiska tecknen. Det förekommer också ett informellt skriftsystem som är mer anpassat till det kantonesiska talspråket.

Liten ordlista:

  • 你好/再见(再見 med traditionella tecken), ”nei hou”/”zoj gin” = ’hej’/’hej då’
  • 物, ”mat” på kantonesiska, ”wu” på mandarin = ’sak’ – samma tecken uttalas ofta helt olika på de båda språken
  • 士多啤梨, ”si do be lei” = ’jordgubbe’, av engelskans strawberry – engelska lånord är vanliga
  • ”hum pang laung” = ’allting’ – vissa kantonesiska ord saknar tecken
  • 煲电话粥 (煲電話粥 med traditionella tecken), ”bou din waa juk” = ’långt telefonsamtal’, bokstavligen ’koka telefongröt’ – när ris kokar väldigt länge blir det gröt