”Naturen är ett språkskafferi”

Tjoff, tjoff, tjoff, tjoff, tjoff-tjoff-tjoff! Oh vad det låter bra! Det är o-et i tjoffet som gör’et.”

Aldrig har väl en vokal förärats en lika svängig och livsbejakande kärleksförklaring som den o:et får i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter.

Det är heller ingen slump att författaren Tomas Bannerhed citerar just ”O-låten” i sin nya bok En vacker dag. Rent konkret gör han det för att han under sin dag på Lovön utanför Stockholm bland annat besöker Eva Remaeus grav, och minns hur han såg henne och de andra i programmet på tv:n i det småländska föräldrahemmet.

Men citatet har en djupare mening. När Tomas Bannerhed citerar O-låten blir den faktiskt ett slags poetik, en förklaring till hur han arbetar då han skriver. För det är vokalerna det hänger på.

– Jag sitter och knådar mina meningar länge. Ofta skriver jag om dem 10–15 gånger innan de blir bra. Det är framför allt vokalerna jag arbetar med för att få till rytm och musikalitet. Jag är nog nästan bisarrt upptagen av vokaler och sliter ut mina synonymordböcker för att hitta ord som exempelvis har ett e i tredje stavelsen. Möjligen är mitt sätt att arbeta mer likt en poets arbetssätt. Det är slitsamt men lustfyllt, säger Tomas Bannerhed.

Vi sitter på en parkbänk i Tantolunden på Södermalm. Tomas Bannerhed bläddrar i sin nya bok, hittar en sida och börjar läsa för att förtydliga vad han menar: ”Några halvrisiga enbuskar och två granar i heltäckande långklänning, en avsågad aspklyka stor nog att tjäna som slangbella för jättar.” Han betonar varje å och ä med eftertryck, så att jag ska förstå hur han velat att det ska låta, och så tittar han upp och ser mig i ögonen:

– Slangbella stavas det ju, men jag säger det med ä.

Vokalerna är alltså mycket viktiga. Men det är inte bara vokalernas rytm han sitter och funderar på när han skriver. Tomas Bannerhed är en författare som vänder och vrider på språket för att få till den prosa han eftersträvar. Så var det redan med debutromanen Korparna – som också lovordades för sitt nerviga språk. Det tog honom flera år att nå fram till just det språket, berättar han. Först när han upptäckte Harry Martinsons naturprosa, som han tycker ”svämmar över av språklycklighet och påhittighet”, och Tarjei Vesaas roman Fåglarna, med sitt direkta och karga språk, visste han hur han ville skriva.

– Av Vesaas lärde jag mig att man kan hoppa över subjektet för att få en direkthet. Det använde jag mig mycket av i Korparna, till exempel i en mening som ”Sitta på stenmuren och sortera fågelröster.”

För att få en direkt och nära känsla hoppade Tomas Bannerhed också över tidsadverbial i början av meningar och stycken:

– Jag skalade bort ord och uttryck som när, sedan, dagen därpå och i kväll, eftersom de sänder en signal om att författaren vet så mycket mer om texten än vad läsaren vet. Jag ville inte ha det så, jag ville få med läsaren och skildra ett nu som vi kunde uppleva gemensamt.

I första meningen i En vacker dag utelämnar han predikatet: ”Ett rådjur där ute.”

– Det ger samma känsla – pang på rödbetan! Här och nu. Det har blivit en del av min metod. Jag är dålig på att berätta historier, men jag kan ladda ett nu för läsaren att bli delaktig i.

Det var när han började göra research för Korparna som Tomas Bannerhed lärde känna Lovön. Här har han, med kikare och anteckningsbok, tillbringat många dagar och några nätter. När han gjorde sina naturiakttagelser för debutromanen blev han hobbyornitolog på kuppen.

Som barn var han ointresserad av naturen, trots att han växte upp i ett lantligt Småland. Det tar han igen nu. I samband med Korparna började han verkligen studera naturen för att lära sig så mycket som möjligt om den. Han nyper av blommor och blad som han tar med hem och artbestämmer. Han läser på om gräs och andra växter. I nya boken frågar han sig varför han är så besatt av att lära mer, och kommer fram till att hans upplevelser av naturen blir så mycket större om han vet vad det är han betraktar.

– Naturen är ett språkskafferi, brukar jag säga. Jag blir faktiskt lycklig av alla termer.

Och det märks att det är en lycklig författare som har skrivit En vacker dag. Boken speglar en dag i det gröna på Lovön och är indelad i fyra delar: morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Den är en detaljerad kärleksförklaring till djur och natur. Rent språkligt märks det att Tomas Bannerhed njuter av att vara precis och konkret i alla detaljer. Och lite av Harry Martinsons ”språklycklighet” finns även hos Tomas Bannerhed.

– Det är roligt att skapa verb utifrån fåglar och deras läten, för att precis återge hur de låter.

Ja, i Tomas Bannerheds böcker kvittrar inga fåglar. Det vore alltför oprecist. Stararna har ett ”zerrande” ljud, taltrasten ”bjubbar” och svarthättan ”juppar”.

– Detaljer ger liv och språkligt finner jag en skönhet i att variera mig och att vara precis. De ord jag hittar på bär med sig ett kunskapsinnehåll eftersom jag försöker beskriva exakt hur de låter. Det är roligt att uppfinna ord, men man får akta sig så det inte blir till ett självändamål.

– Men värre vore förstås att vara oprecis. Jag läste nyligen en roman där det stod att en duva ”kvittrade”. En duva. Kvittrade. Då betyder ju inte språket någonting längre.

Han ser irriterad ut. Som om det var en personlig skymf att en författare skriver att duvor kvittrar.

Jag säger något om att vår relation till naturen har blivit mer distanserad och att det troligen märks på just avsaknaden av konkreta ord för naturfenomen. Tomas Bannerhed ser ännu mer besvärad ut.

– Tänk om man hade vuxit upp i en digital konsultvärld och omgivits av ord som incitamentsstruktur och användarvirtualisering när man var ung. Vad hade det varit för incitament för att skriva litteratur? Eller techjätte – det måste vara ett av de fulaste ord som finns.

På de ställen i En vacker dag där berättarjaget möter människor stör de honom nästan alltid. De svischar fram på snabba cyklar, kommer ridande i galopp eller kör en vrålande vattenskoter – ”en leksak från helvetet för män som mognar långsamt”. När jag påpekar detta skrattar han.

– Ja, det har du nog rätt i. Det har jag inte tänkt på, men nu när du säger det så är det nog så att jag brukar känna – att de jag möter har så bråttom. Jag vill uppmana dem att kliva av cykeln och lyssna på tranan.

En vacker dag är alltså inte bara en hyllning till naturen och språket. Boken är också en uppmaning till oss alla att ta det lite långsammare och njuta av det som finns runt omkring.

Mats Almegård är journalist.