Mamma står pall för tidens tand

Språket består av en stor mängd ord för olika ting och händelser – kort sagt allting som omger oss och som vi behöver använda språket för att prata om. Ett språk har många ord. Hur många är omöjligt att räkna, men en enkel tumregel är att varje språk har minst ett ord för varje företeelse som alla dess talare kommer i kontakt med.

Barn som lär sig språk utökar snabbt sitt ordförråd. En ettåring känner igen cirka 50 ord, en treåring omkring 1 000 ord och en femåring runt 10 000 ord. Sedan fortsätter ordförrådet att växa under hela livet.

Det finns ungefär 7 000 språk i världen, och många av dem är väldigt små. Men små språk har faktiskt inte färre ord än stora språk: små språk med få talare är mestadels väldigt komplexa – med många ord för olika företeelser i talarnas vardag.

Oxford English dictionary är världens mest omfattande engelska ordbok, och den innehåller en halv miljon ord. Om man hypotetiskt räknar att ett språk sammantaget har omkring en kvarts miljon ord, så blir den samlade mängden ord i världens nu talade språk ofattbara 1,75 miljarder!

Och då har man så klart inte räknat alla de ord som har försvunnit sedan Homo sapiens började använda språket för ungefär en halv miljon år sedan.

Talade ord är den mest grundläggande formen av ord i vår kommunikation (det finns också tecknade, visslade, skrivna och knackade ord). De talade orden består av kombinationer av språkljud i stavelser, där språket varvar konsonanter och vokaler i en bekväm ström. Det samlade antalet möjliga språkljud i världens språk är runt 3 000 och antalet möjliga kombinationer av språkljud i de olika orden därmed oändligt.

En av språkvetenskapens grundsatser är att kopplingen mellan en betydelse och en ljudform är godtycklig. Betydelsen ”träd” har egentligen ingenting att göra med den ljudform som vi använder för att referera till den. Förutom träd kan ljudformen till exempel vara Baum (på tyska) och arbre (på franska). Principen kallas Saussures dogma, efter lingvistikens pionjär Ferdinand de Saussure, och innebär att vilken ljudkombination som helst kan kopplas till en betydelse – ungefär som fåglars kvitter eller knölvalars visslingar, som också är en sorts ord med en betydelse kopplad till ett mönster.

Här skulle språkhistorikern protestera. Helt godtycklig är ett ords struktur inte, eftersom den beror på hur ordet uttalades av de urmödrar eller förfäder som vi ärvde ordet av, och hur ordet sedan har förändrats med tidens gång. Att formen blir godtycklig beror på att de förändringar som ändrar språkljuden inte tar hänsyn till vad orden betyder: om alla k-ljud blir till tje-ljud i ett språk tar inte förändringen hänsyn till ordens betydelse. Tänk till exempel på danska kirke – med all sannolikhet har svenskans kyrka också uttalats med ett inledande k-ljud tidigare.

Men, som inom många vetenskapsgrenar, så förändras äldre teorier genom modern teknologi och stora datamängder. Nya, storskaliga studier av många språk visar att vissa ord – med samma betydelse – också har liknande språkljud i de flesta språk.

Hit hör inte bara släktskapsord som mamma och pappa, utan även kroppsdelar som näsa och knä; basala kroppsfunktioner som blåsa och snarka; grundläggande ”pekord” som jag, vi och den här; viktiga adjektiv som stor och liten, samt vissa grundläggande färger (se lista på nästa sida).

Hur dessa kopplingar mellan ljud och betydelse en gång har uppstått och hur de har kunnat bevaras över så långa tidsrymder är dock ett mysterium – som vi ville undersöka närmare.

Vi formulerade olika hypoteser och misstänkte redan från början att barns språkinlärning kunde vara involverad.

Vi samlade 344 basala ord i 245 språk spridda över hela världen, där vi valde att använda ett språk från varje språkfamilj. I 40 av dessa ord fann vi sammantaget 125 universella kopplingar mellan ljud och betydelse. Därefter skapade vi en modell som kunde analysera språkljuds evolution över tid genom att analysera besläktade ord i en datamängd med 1 016 basala ord i 107 språk i Europa och Asien.

Först antog vi att dessa universellt likalydande ord ”justerades” för varje generation genom att talarna anpassade orden så att de kom att få någon sorts naturlig koppling till betydelsen ändå. Betydelsen ”knä” skulle då få ett knäckande k-ljud, oavsett hur ordet knä kommit att låta genom tidernas ljudförändring. På det sättet skulle dessa likalydande ord visa större växling inom orden över tid.

Detta stämde inte alls, så vi fick formulera om hela hypotesen. Kunde det vara så att dessa ord i stället innehöll ljud som aldrig ändrar sig? Och kunde detta ha något att göra med de språkljud som barn kan uttala tidigast?

Vi gjorde om modellen och fastställde i stället språkljuds stabilitet över tid. Till detta samlade vi också en datamängd med de språkljud som barn lär sig allra först och en datamängd med de språkljud som de lär sig senare när de börjar prata.

Då dessa två datamängder jämfördes med den mängd basala ord som vi samlat in från världen språk, så visade det sig att de ljud som förekom i de universella kopplingarna var överrepresenterade både bland de ljud som var mest stabila över tid och de ljud som barn lärde sig tidigast. Sambandet var tydligt förenat med artikulation eftersom konsonanterna visade ett tydligt mönster, men inte vokalerna. De konsonanter som uttalas längre fram i ”talapparaten” – med läpparna eller tungspetsen – var stabila och tydliga i resultaten, medan vokalerna, som formas längre bak – med bakre delen av tungan – gav ett otydligare resultat.

Det visade sig alltså att den senare modellen var riktig. De ultrakonservativa orden, mamma, pappa, blåsa, snarka och den här, innehåller de språkljud som är mest stabila över tid och även de ljud som barn lär sig tidigast.

Detta visar flera saker. Först att Ferdinand de Saussure mestadels hade rätt, eftersom den övervägande delen av jordens miljardtals ord har en ljudstruktur som är godtycklig.

Men studien visar också att Saussure delvis hade fel. De vanligaste och viktigaste orden – de vi lär oss först och aldrig glömmer – formas genom barns språkinlärning och deras sätt att artikulera orden. De innehåller också de mest stabila ljuden och ändras inte över tid. Mamma har alltså sannolikt hetat ungefär likadant sedan stenåldern. 

Gerd Carling är docent i lingvistik vid Lunds universitet.
Niklas Erben Johansson är forskare i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet.