”Det finns ingen röd tråd”

Språkstörning är en ganska ny diagnos. För att förklara sin språkstörning liknar Albert Telon, 23 år, sin skolgång vid att ha kämpat med ett främmande språk. Hela tiden. Som om all undervisning hade skett på franska. Eller till och med japanska. Han satt på helspänn för att förstå, fick inte fatt i orden, saknade röda tråden, behövde mycket tid för inlärning. Mamma Hanna Telon säger att specialklassen från fem års ålder var hans räddning.

Själv säger Albert att det aldrig hade gått utan mamma Hanna.

I dag har Albert Telon paus från studierna på Tekniska högskolan vid Linköpings universitet. Han nämner sällan sin språkstörning när han söker jobb – inte för att han skäms, tvärtom, utan för att diagnosen fortfarande är så okänd. Många blandar ihop problemen med läs- och skrivsvårigheter.

– Jag brukar fråga om folk känner till någon funktionsnedsättning inom tal och språk förutom dyslexi. Då blir det nästan alltid helt tyst.

Språkstörning är en diagnos som först på senare år har börjat uppmärksammas också hos ungdomar och vuxna, inte bara hos förskolebarn. Problemen fortsätter på olika sätt genom skolgången, och det typiska är att ha svårigheter med grammatik, ordförråd och komplexa meningar, vilket i sin tur påverkar inlärning och socialt samspel.

– Hos de flesta finns inga andra orsaker, som intellektuell funktionsnedsättning eller dyslexi, förklarar logopeden Anna Eva Hallin, som forskar om språkstörning i skolåldern på Karolinska institutet.

– Det är lätt att missbedöma barn. Man tror att de har dyslexi eller lägre intelligens. Nej, det här är något annat.

Dessutom är det vanligt. Enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten har 6 till 8 procent av eleverna i grundskolan en språkstörning. Det är i snitt en till två i varje klass, dubbelt så många som har adhd. Men forskningen ligger långt efter övriga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kunskapen bland lärarna är låg. Och att föräldrarna behöver ta ett stort ansvar bekräftas i ett nytt forskningsprojekt vid Linköpings universitet.

– Många föräldrar blir drivande för att barnen ska få stöd, först hos logoped och senare under skolgången, säger Anna Ekström, kognitionsforskare och projektledare för studien.

– Men de får ofta också själva hjälpa sina barn med språkträningen redan när de är små.

Som Alberts mamma, Hanna Telon. Hon är låg- och mellanstadielärare, och stöttade Albert från det att han fick sin diagnos som treåring ända till sista året på gymnasiet. Hon övade bokstavsspel på datorn med honom. Då kunde hon efteråt fråga: ”Vad har vi nu tränat på?”

Albert hade ingen aning.

– Jag sa bara ”va?” Jag kände mig som en ost med stora hål i, förklarar han om hur det var att ha problem med arbetsminnet.

Han kunde artikulera ord som ”bil, åka, farmor” men inte ”Nu ska vi åka till farmor i Motala”. Ibland fick han inte fram namnen på sina egna bröder Alex och Sebastian, utan sa bara ”pojkarna”. En bild på en apa – och det blev ”tiger”.

Och så var han arg. Ofta och mycket.

– Det blir så när man är barn och inte kan säga exakt det man vill få fram, förklarar Albert. Man vet ju inne i sig vad man tänker. När man väl får ut det finns ingen röd tråd. Folk omkring en förstår en inte riktigt.

Den som har en språkstörning har i första hand svårigheter med språkets form, som till exempel handlar om att fånga upp grammatiska mönster, sätta ihop ord, böja rätt i plural och dåtid, komma ihåg vilka ord som är en-ord och ett-ord och bygga upp ett ordförråd.

– Dessa svårigheter får sedan följder också för språkets innehåll. Kan man inte riktigt uttrycka tankar, åsikter och känslor blir det svårt att delta i socialt samspel, förklarar Anna Eva Hallin.

I den nyutkomna boken Värt att veta om språkstörning beskriver hon att språkutvecklingen börjar med indirekt, implicit, inlärning. Hjärnan har en fenomenal förmåga att uppfatta mönster, och registrerar regelbundenheter, dels i hur språket används – som turtagning i kommunikationen – dels i språkets form. Orden böjs för att representera förfluten tid och får ändelser i plural. Denna omedvetna inlärning av innehåll, användning respektive form ”drivs framåt av samspel”, förklarar hon.

I nästa fas lär vi oss språket mer medvetet, explicit: Barnet pekar och vill veta vad lampa heter. I skolarbetet handlar det om förståelse för språket som system, inte minst i förmågan att uttrycka sig skriftligt. Det är då många barns språkstörning blir upptäckt.

För Wilma Dahlgren, 22 år, dröjde det till årskurs 8. I takt med skolans allt högre krav på läs- och skrivförmåga hade det blivit tydligt att hennes svårighet att plugga och ta till sig ord var en medfödd funktionsnedsättning.

– Jag hade inget problem med talet, utan det var mest när det kom till långa texter som jag märkte att det var trögare och trögare att hänga med.

Wilma Dahlgren gick i vanliga grundskolan i Örebro innan hon fick individanpassad undervisning på Virginska gymnasiet. Alla i den integrerade specialklassen hade någon funktionsnedsättning.

– Det är aldrig lätt att plugga när man har en språkstörning, men det blev betydligt lättare på gymnasiet. Vi förstod varandra genom att alla var likadana.

Efter det att Albert Telon hade fått pendla sju mil till specialklassen i Linköping de första skolåren fick han i stället hoppa till vanliga skolan, från och med sjuan, hemma i Ödeshög. Hanna Telon förklarade för lärarna vilket stöd han behövde, beställde hem dubbla uppsättningar av läroböckerna och såg till att han fick göra alla prov också muntligt.

– Många går inte med på det, säger hon. Då är det ju kört, för barnen får inte visa vad de kan.

Tillsammans använde Hanna och Albert en beprövad studieteknik, som går ut på att skaffa förkunskaper om ämnet. Varje dag gick Hanna igenom rubriker, sammanfattningar och svåra ord i det som skulle komma på lektionerna dagen därpå.

– Man öppnar boken, bläddrar till kapitlet och kollar – vad betyder det där? Mamma läste allt rakt igenom och även om jag bara lyssnade så var det till hjälp, säger Albert Telon.

Det gav resultat direkt. Efter att ha brukat få ett D på kemiproven fick han ett A.

– Sedan gick vi hand i hand genom årskurs 8, årskurs 9 och gymnasiets första och andra ring. Inför tredje året i gymnasiet sa Albert: ”Nu fixar jag det själv.”

Resultatet sammanfattar Albert så här:

– I lågstadiet kunde jag inte säga ”apa” till rätt bild. Till sist skrev jag och en kompis teknikprogrammets bästa gymnasiearbete.

Han fick B i snittbetyg och gick direkt till maskiningenjörsprogrammet på Tekniska högskolan.

– Men han borde ha sjukskrivit sig redan vid jul, så slut var han, säger Hanna, som också kört slut på sig. Hon beskriver sin insats under Alberts skolgång som mycket krävande:

– Jag umgicks inte med några andra. Men nu kan vi återhämta oss.

Hur föräldrar och barn upplever skolgången är vad studien vid Linköpings universitet ska försöka kartlägga. I Sverige finns ännu ingen heltäckande genomgång av hur elever med språkstörning klarar skolans mål.

– Vi vill förstå vilka konsekvenser språkstörningen har för skolgången, säger Anna Ekström. Internationella studier visar att de här eleverna inte når lärandemålen i samma utsträckning som andra.

Orsaken till språkstörning är inte klarlagd, men ärftligheten är stark. Forskare har också hittat stöd för att hjärnan har svårare att uppfatta mönster omedvetet, alltså det sätt som det lilla barnet lär sig språket på. Ett annat fynd handlar om kopplingar till förmågan att minnas och bearbeta information. Många med språkstörning upplever att de glömmer väldigt lätt.

– Det är skolan som har varit det största hindret för de allra flesta, förklarar Anna Eva Hallin. Hos vuxna ser man ofta att det fungerar ganska bra, att man har hittat sitt sätt att leva.

Både Albert Telon och Wilma Dahlgren bor numera i Linköping och deras språkstörning märks knappt längre. Albert gör en paus från pluggandet för att ta reda på vad han vill i livet och har två vikariat på halvtid – ett som personlig assistent och ett på Biltema. Wilma vikarierar som undersköterska på ett demensboende.

Bägge sitter också i styrelsen för det nystartade riksförbundet Unga med språkstörning, UMS. Förbundet är till för 13–30 åringar, men även anhöriga och föräldrar kan ta kontakt. På kort tid har UMS fått 130 medlemmar.

– Vi hoppas att vi ska kunna ge konkret hjälp och en känsla av tillhörighet, säger Anna Gabrielsson på Riksförbundet DHB, paraplyorganisation för UMS.

– Många har det jättesvårt och får kanske inte det stöd som Albert och Wilma har fått. När det finns en funktionsnedsättning oroar sig också föräldrar väldigt tidigt för sina barn. Vi förstår och vet det, och hoppas att förbundet ska kunna möta den oron.

Wilma tror att UMS kommer att bli ett lyft för unga med språkstörning.

– Det är sällan vi i vår ålder hörs – vi som är ute i yrkeslivet. Nu kan vi visa lite vad som händer med oss när vi ska stå på egna ben.

Som unga vuxna har Wilma och Albert insett att språkstörningen har tränat dem i saker som andra inte kan. Wilma kan till exempel se vad som kommer att hända i ett rum tidigare än andra.

– Inte så att jag är synsk, men jag ser vad som håller på att hända före andra. Vi jobbar ju mycket med bildminne, så jag antar att det har med språkstörningen att göra.

Hon ger ett exempel: De äldre på demensboendet ska äta middag. Innan någon av hennes kolleger reagerar har Wilma uppfattat att ett glas kommer att hamna i golvet. Liknande bilder får hon flera gånger i veckan.

Självförtroendet som Albert Telon har i dag tror han går tillbaka till lågstadiet, där klassen fick vara i en egen bubbla. Det var ”en okej-faktor att vara annorlunda och säga fel”.

– Som barn har man ingen riktig förståelse för att något är onormalt. Vi hade ju svårigheter allihop. Jag blev accepterad som jag var, och det har gjort mig självsäker: Det är så här jag är.

Wilma Dahlgren säger att det är tack vare en bra grund på gymnasiet som hon har ett så bra självförtroende. Och eftersom hon har hittat olika metoder för att utveckla språkförmågan är hon inte lika påverkad av sin funktionsnedsättning längre.

– Till andra vill jag säga: En språkstörning behöver inte gå så djupt. Och den behöver inte påverka en lika mycket hela livet.

Agneta Lagercrantz är författare, journalist och föreläsare.