Debatt: Svenska – hur svårt kan det va?

Text: Sandra Vilppala

I debatten är det många som tycker att det tar för lång tid för nya svenskar att lära sig språket. Men svenska är allt annat än enkelt. Och att behärska svenskan efter bara två års studier blir därför ett nästan omöjligt krav. Det skriver Sandra Vilppala, språkkonsultstudent vid Stockholms universitet.

– Dibidi piadiåuäoo bido bide schobiwipp in di mikroväiiöuvve! Svenska kocken förklarar hur popcorn ska poppas i mikrovågsugnen. Mupparna – du har väl inte missat mupparna?

Om svenskan låter som en muppig vokalgröt med märklig prosodi i andras öron då är svaret på frågan i rubriken givet: svenska är svårt, eller i alla fall delar av den. Men att döma av samhällsdebatten verkar detta ha visslat förbi vissa falanger som klagar på att det tar för lång tid för vuxna nya svenskar att lära sig svenska. Det verkar råda konsensus om att en lämplig inlärningstid är cirka två år, den tid det tar att genomföra sfi:s steg A-D, där den senare motsvarar nivån hos en sjätteklassare. Då ska det hela vara klappat och klart, då ska språket flyta på. Det är mycket märkligt. Jämför det med hur barn i Sverige lär sig engelska under cirka nio år och lägg även till att vi doppar oss i ett engelskt språkbad dagligen. Engelskan finns överallt (en tillgång och resurs, liksom all flerspråkighet, om du frågar mig). För en ny svensk är svenskan förmodligen en nyhet och för vuxna är det betydligt svårare att lära sig ett nytt språk.

Men kan de ha rätt, åsiktspatrullen? Finns det belägg för deras idéer? För att kunna svara på frågorna måste vi också ställa en fråga – vad är egentligen utmärkande för svenskan? Om vi utgår ifrån att det som är utmärkande är svårt – går det att hitta argument för att svenskan inte kan automatiseras på bara ett par år? Låt oss ta en närmare titt på den svenska grammatikens förunderliga värld, och det kommer att bli vackert! Hör bara Horace Engdahl dikta i inledningen av Svenska Akademiens språklära (SAG): ”När vi frambringar yttranden, skapar vi ett slags varelser med egen existens. Det är genom dessa varelser vi lär känna oss själva som människor, och språkläran är dess anatomi.”

Vi tar och börjar med vår minsta betydelseskiljande språkliga organism: fonemet, ljudet av våra kära vokaler (konsonanterna hoppar vi över här). Fonem är alltså inte detsamma som bokstäver, fonembegreppet handlar om hur bokstäverna låter i tal – bokstäverna i exempelvis kol och kål är olika men de har samma fonem. Svenskan stoltserar med nio vokaler, men om vi ska räkna in alla ljud som kommer med språkets korta och långa vokaler blir det hela arton stycken! Vokalen ö kan till exempel uttalas på tre olika sätt, testa kött, dörr och dör. Tillsammans utgör de korta och långa vokalerna (och konsonanterna) det svenska ljudsystemet och det kan betraktas som ganska exotiskt: en majoritet av världens språk har endast tre vokaler, spanskan har fem (a, e, i, o, u) och inga korta eller långa. För att få till de olika vokala språkljuden krävs det en avancerad muncirkus; vi måste slänga in svärdslukare, clowner på enhjulingar, bolltrixande sälar och trapetskonstnärer samtidigt. Våra stämband vibrerar i struphuvudet, luften svirvlar runt som lindansare i svalget, vokalerna klingar när vi rundar våra läppar och vispar vår tunga i höjdled och sidled.

Och så har vi förstås det här med prosodin som svenska kocken också gör parodi av. Prosodin består av tre delar: längd, betoning och tonaccent, och det är skillnaden inom dessa som påverkar betydelsen. Längden handlar om att svenskans betonade stavelser är långa; lång vokal eller lång efterföljande konsonant: tal/tall. Betoningen flyttar runt i enstaviga och flerstaviga ord och så tonaccenten – det är här vi börjar att musicera! Tonaccenten har två varianter, accent 1: and-en (fågeln) och accent 2: ande-n (blå varelse som är inspärrad i en flaska) och detta fenomen är typiskt för bland annat svenska och norska. Spana in följande mening och fundera på hur omöjlig den måste vara att uttala för någon som inte har fått kläm på accenterna:

Tennisbollarna viner i luften när jag står på banan och äter banan (jaja, kanske inte den mest rimliga meningen men den fungerar som exempel).

Vi krånglar till det ännu mer med det gamla goa platshållartvånget, den så kallade V2-regeln. Den går ut på att det finita verbet måste stå på andra plats i huvudsatsen, vilket i praktiken innebär att vi ibland har så kallad rak ordföljd (subjekt+verb) och ibland omvänd ordföljd (verb+subjekt), beroende på hur satsen inleds. Förutom i engelska finns V2-regeln i alla germanska språk; de nordiska språken, tyska, nederländska och så vidare, och dessa kallas för platshållarspråk. Regeln ställer till ordföljden för många andraspråksinlärare (L2-talare) från andra språkfamiljer eftersom den saknar motsvarighet i många språk.

När det kärvar blir det såhär: I går åkte jag pulkai går jag åkte pulka.  

Den tjeckiska språkforskaren Vilém Mathesius försvårar det ännu mer. Hans teori om det funktionella satsperspektivet är att ordföljden kan ha olika uppgifter i olika platshållarspråk, där olika grammatiska funktioner dominerar. Lars-Johan Ekerot, docent i nordiska språk vid Lunds universitet, vrider det ytterligare ett snäpp; svenskans ordföljdsregler är speciella även i jämförelse med de andra platshållarspråken. Detta betyder att L2-talare, oavsett vilket språk de har som modersmål, har likartade problem med svenskans ordföljd.

Vi måste också hålla koll på tiden. Grammatiken tvingar på oss ett ständigt tidsperspektiv på allt vi säger. Vi har böjt, böjde, ska/kommer att böja, hade böjt, skulle böja och böjer våra verb för glatta livet. Många språk har betydligt färre tempus; turkiskan har ett, finskan två. Enligt Ekerot går det att hävda att svenskan bara har två tempus: presens (nu-tempus) och preteritum (då-tempus). Men alldeles oavsett hur en väljer att se på saken måste de två tempussystemen behärskas och de sex tempusformerna användas. Det är fullt förståeligt att tempusbonanzat sätter eld på kopplingarna i hjärnan.

Svenskan är ett mycket bestämt språk. Bestämdheten är i högsta grad central och väldigt detaljerad; vi måste välja bestämd eller obestämd form i praktiskt taget varje mening. Enligt Språkriktighetsboken, som ges ut av Språkrådet, saknar många språk den här typen av markering och svenskan har ett ”ovanligt invecklat sätt att markera bestämdhet”. Vi står inför fem val när vi ska bestämma form. Den princip vi kanske tänker på först är att vi i böjer både artikeln och substantivet (dubbel bestämdhet) i bestämd form, vilket bestäms av substantivets genus: den bilen, det snöret. Men hör och häpna – förutom de fem grundläggande artikelprinciperna – så finns det undantag! Det finns nämligen mer eller mindre tillfälliga regler för artiklar, och när det kommer till artikellösa substantiv i verbfraser börjar det bli riktigt intressant; olika bud gäller vid fasta verbfraser (ingen artikel) och fasta uttryck, så kallade idiomatiska uttryck eller idiomer (artikel kan användas). L2-inlärare kan missa att det är just idiomer de har framför sig, de som är subtila. Det finns andra som är fullständigt ogenomskinliga och de ställer till andra problem.

Oj oj oj. Jag har nu ett smash-läge som inte går att motstå. Det är möjligt att jag halkar av banan en aning, idiomer är inte typiska för svenskan, men ett språk är ju inte bara uppbyggt av grammatik. För att hantera ett språk måste även semantiken tas itu med. Därför ska vi nu njuta en stund av språkets absolut mustigaste krydda, och förfasa oss över hur den färska L2-inläraren ska kunna tolka detta:

L1-talaren: – Någon har lagt rabarber på min mobil!

L2-talaren: – …?

Jag bestämde mig för att göra en liten undersökning på hur utbrett fenomenet idiomatiska uttryck är i svenskan och postade en tråd i sociala medier. På nolltid hade över 150 rasslat in! Och på Wikipedia är listan milslång! Undrar om andra språk har lika många? Hur som helst, det får bli en annan undersökning. När jag sorterade idiomerna upptäckte jag en klar vinnare: djurkategorin.

Svenskar anar ugglor i mossen, kastar pärlor åt svin, gör en björntjänst, öppnar korpgluggarna, får gåshud, har en räv bakom örat, kastar ett getöga, har inte alla hästar hemma, häller vatten på en gås och tycker att det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen.

Tätt därefter kommer matkategorin:

Bita i det sura äpplet, klart som korvspad, lugn som en filbunke, gå som katten runt het gröt, grädde på moset, kaffe på maten, sätta sin sista potatis, ju fler kockar desto sämre soppa.

Och jag kan inte låta bli att slänga åt dig lite kroppsdelar:

Det var på håret, ta en i andra benet också, nära ögat, sitta med skägget i brevlådan, även små grytor har öron, ha is i magen, ögon i nacken, få tummen ur, ta bladet från munnen.

Jag älskar det svenska språket. Dynamiken svänger mer avancerat än jazzens blå toner och synkoper; undantag och undantag på undantagen pekar dubbla långfingrar åt de grammatiska reglerna. Vad får vi då? Jazzpunk? Och då har jag inte ens nämnt stavelsevikt, deklinationer och svenskans kreativa sammansättningsproduktivitet!

Svaret på frågan då, svenska – hur svårt kan det va? Well, hyfsat svårt men ingen fara på taket, alla är vi barn i början. Men nog behövs det mer än två års studier för att lära sig att lira jazzpunk.

Sandra Vilppala

Student på språkkonsultprogrammet vid Stockholms universitet

Foto: Privat