Namnen som kan fara och flyga

Beställ Språktidningen!
Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

Till synes oskyldiga fågelbeteckningar har plötsligt blivit kontroversiella. American ornithological society har ändrat namn på McCown’s longspur, namngiven efter sydstatsgeneralen John P. McCown (1815–79), som försvarade slaveriet och stred mot urbefolkningen. Fågeln heter nu i stället thick-billed longspur – en mer neutral beteckning. På svenska kallas den lite kufiskt för prärielappsparv.

Eponym betyder ’namngivare’, och innebär att ett fenomen får sitt namn efter en person. Det kan till exempel vara den som ligger bakom upptäckten av en fågelart, men det kan också vara andra, historiskt framträdande eller på annat sätt kända personer. Men en del eponymer i djurbeteckningar är knepiga. Det finns bland annat flera etiskt dubiösa namngivare i amerikansk zoologihistoria.

Ett exempel är Townsend’s warbler, på svenska townsendskogssångare, som är en vanlig fågelart i västra Nordamerika. Namnet finns även i det vetenskapliga så kallade artepitetet: Setophaga townsendi. Fågeln har fått sitt namn för att hedra ornitologen John Kirk Townsend (1809–51).

Townsendskogssångaren häckar i västra Nordamerika. Foto: Istockphoto

Men nu förtjänar denne Townsend knappast att äras för allt han gjorde. Samtidigt som han samlade in en rad nya djurarter – han har flera uppkallade efter sig – plundrade han urbefolkningens gravar och skickade kranierna österut för att understödja läkaren Samuel G. Mortons bisarra rasistiska teorier. Dessa teorier gick ut på att de amerikanska urfolken i själva verket tillhör en separat art, skild från Homo sapiens. Nu lobbas det för att townsendskogssångaren ska byta namn. Det gäller även townsendchipmunken och townsends hare.

Både de engelska namnen och deras svenska översättningar låter sig förmodligen enkelt ändras. På svenska kallas den senare redan för vitsvanshare. Men hur ska man göra med det latinska artepitetet, där internationella prioritetsregler gäller? En ändring här strider mot det regelverk som finns i det allmänt accepterade International code of zoological nomenclature.

Det kan nämnas att skogs- och jordbruksministeriet i Turkiet av nationalistiska skäl åsidosatte reglerna 2005, genom att helt sonika ändra artepitet för de namn som motsvaras av ’kurdistanska räven’ och ’armeniska rådjuret’, eftersom de anspelar på Kurdistan respektive Armenien.

Portalfiguren inom nordamerikansk ornitologi, James Audubon, har fått ge namn åt inte mindre än 25 fågelarter. Men även detta grumlas av att han i ”vetenskapens namn” tog skelettdelar efter stupade mexikanska soldater. Här talar vi alltså om nordamerikansk ornitologis främsta person, så det kan bli kinkigt att ändra.

I USA finns en rad andra ornitologer som har gjort föga smickrande insatser, men som ändå har fått ge namn åt olika fågelarter. Några av dem var prästen John Bachman, som var för slaveriet, militärläkaren William A. Hammond, som bad soldater att skicka honom lik från urfolken, och majoren Charles Bendire, som deltog i strider mot shoshoner, apacher och andra folk. De var alla verksamma under 1800-talet.

Fågelskådarnas glädje över att ha fått sätta ett kryss för att ha sett en sällsynt art fördunklas när fåglarna bär namn efter personer som inte förtjänar det. Tvärtom ses de nu som skamfläckar i vetenskapshistorien. Bachmansparv, hammondempid och bendirehärmtrast är i dag knappast hedervärda namn på annars intressanta fåglar. Listan över tvivelaktiga amerikanska eponymer kan göras ännu längre.

I Sverige har man undvikit eponymer för fågelarter i handböcker. En som ändå finns med är wilsonsimsnäppa, som har observerats vid enstaka tillfällen. Den är uppkallad efter den – troligtvis – helt okontroversiella skolläraren och poeten Alexander Wilson (1766–1813).

Det finns i själva verket få svenska fågelnamn på inhemska arter som väcker anstöt. Förleden lapp- på lappmes, lappsparv, lappuggla med mera torde syfta på landskapet Lappland. Men det är inte självklart – och sameföreningar har redan påpekat det olämpliga med dessa förled.

Bohuslän-Dals svarthöna fick sitt neutrala, beskrivande namn när den utsågs till lantras och blev föremål för genbank.

Hoatzin hette tidigare zigenarfågel. Foto: Istockphoto

Bland utländska arter har Sveriges ornitologiska förenings namnkommitté bytt ut zigenarfågel mot hoatzin. Detta finns det troligen inget att invända mot; det är väl bara trevligt med ett lånord från nauhatl, ett uto-aztekiskt språk som länge tjänade som gemensamt språk i Mellanamerika.

Ett trivialnamn är ett icke-systematiskt namn, alltså ett mer vardagligt och folkligt namn på till exempel en växt- eller djurart. Hoatzin är ett sådant trivialnamn, och kan ses som ett led i avkolonialiseringen vid namngivning av fåglar, en rörelse som har påbörjats världen över.

Ögruppen Nya Kaledonien har en unik djurvärld med många arter som endast förekommer där. Men inga djurnamn återspeglar något av de många språk som talas på öarna. En djurart i Nya Kaledonien är Rhacodactylus leachianus, med trivalnamnet Leachs jättegecko. Den är uppkallad efter britten William Elford Leach, som aldrig ens besökte Nya Kaledonien. Åtminstone trivialnamnet borde i stället kunna återspegla något av de inhemska folkens språk. På Nya Zeeland anges numera namn på maori – det språk som talas av ursprungsbefolkningen maorier – på alla fåglar i handböckerna.

Det svenska namnet garfågel är bildat efter färöiskans gorfuglur. Kanske lappmes, lappsparv och lappuggla kunde få samiska trivialnamn? Lappuggla skulle då heta ránesskuolfi. Skulle ett sådant namn kunna bli vedertaget?

Under året som gått har jag bistått Nationalencyklopedin med att rensa ut ordet indian ur de olika uppslagsorden. Det var inga problem att ersätta indian med urfolk, urbefolkning eller helt enkelt folk, när apacher, kickapoo, navajo med flera avhandlades.

Men det finns även fiskar som på svenska har förledet indian-, exempelvis indianlax, som är inplanterad i Jämtland.

Ordet indianlax är inte särskilt gammalt i svenskan. En Google-sökning visar att det förekommer i böcker för första gången under tidigt 1960-tal. En förklaring till namnet återfinns i en sportfiskehandbok från 1966: ”färgas [under lektiden] tegelröd eller violettröd (bl. a. därav namnet indianlax).” Det kan i dag tolkas som ett rasistiskt namngivningsskäl; ordet rödskinn är definitivt förlegat. Till exempel bytte Washington redskins under 2020 namn till Washington football team – i black lives matter-rörelsens kölvatten.

Eftersom indianlax finns i Sverige, menar jag att vi bör kalla den något annat. Det visar sig att någon motsvarighet till indianlax inte förekommer i något annat språk. I stället kallas den i allmänhet ’rödlax’: på tyska Rotlachs, på engelska red salmon, på isländska rauðlax och på finska punalohi ... Tillfrågade fiskexperter på Naturhistoriska riksmuseet hade inget att erinra mot att fisken med den vetenskapliga referensen Oncorhynchus nerka döps om till rödlax på svenska. Nu gäller det att Sveriges lantbruksuniversitets Artdatabank hakar på.

Det finns emellertid fler ”indian”-fiskar för språkvårdare att ta itu med, exempelvis indianplaty och det besynnerliga indianbarb – märkligt eftersom den kommer från Asien. Kanske är det bara en slapp översättning av att den kommer från Indien. Båda är vanliga akvariefiskar.

Djuren – oavsett om de finns på land eller i vatten – är ju själva lyckligt ovetande om vad vi kallar dem. Det minsta vi kan göra är att ge dem namn som inte väcker anstöt.

Ingvar Svanberg är etnobiolog och forskare vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet.