Jättesuffix med latinska rötter

Beställ Språktidningen!
Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

På en fransk sajt diskuteras en av tidernas mest populära låtar: Last Christmas med Wham! Den hamnar på femte plats på hitlistan: ”En numéro 5 on retrouve, le cultissime et kitschissime Last Christmas de Wham!”

Låten beskrivs med två adjektiv: cultissime, ’jättekultig’, och kitschissime, ’jättekitschig’. Till orden cult, ’kult’, och kitsch har man lagt ändelsen -issime, som ungefär motsvarar det svenska förledet ’jätte-’. Franskan har ju, liksom svenskan och många andra språk, en aldrig sinande ström av ord, ordled, suffix och prefix som kan förstärka betydelsen av andra ord. På svenska kan svår, snygg, ful, snabb och intressant bli jättesvår, toppensnygg, skitful, megasnabb och superintressant. Jag har studerat just ändelsen -issime, som inte bara förekommer på franska, utan som är gemensam för de flesta romanska språk. Den har sitt ursprung i latinets -issimus. Av altum, ’hög’, kunde man till exempel bilda altissimus, som ibland kunde tolkas som ’högst’, alltså superlativ av ’hög’. I andra sammanhang kunde det i stället utläsas som ’mycket hög’, det vill säga som en förstärkning av adjektivet altum, som i följande exempel:

Mons altissimus est,
’Berget är mycket högt’.

Vulgärlatinet var den folkliga varianten av latin, så som den användes i vardagligt tal i romerska riket under senantiken. De romanska språken – som franska, italienska och spanska – utvecklades gradvis ur detta vulgärlatin.

Och de romanska språken fann så småningom ett nytt sätt att uttrycka komparativ och superlativ vid jämförelser. Detta med hjälp av motsvarigheten till ’mer’ och ’mest’: på franska plus, på italienska più och på spanska más.

För att bilda superlativ lade franskan till en bestämd artikel:

Le Mont Blanc est la montagne la plus haute d’Europe, ’Mont Blanc är Europas högsta berg’.

På spanska skulle det bli:

El Mont Blanc es el pico más alto de Europa.

Alltså utan bestämd artikel, liksom på italienska:

Il Monte Bianco è la montagna più alta d’Europa.

Men förstärkningsformerna med ändelsen -issime levde vidare, i varje fall i italienskan. Där är denna ändelse fortfarande väldigt vanlig och har flera användningsområden. Ändelsen anpassades efter respektive språks böjningsregler, och i italienskan kan den sättas på ett adjektiv, som i dolcissimo, ’mycket ljuv’, och på ett adverb, benissimo, ’mycket bra’, men också på ett perfekt particip, vendutissimo, ’mycket såld’. Den kan också läggas till ett pronomen som stesso, ’själv’, och bilda stessissimo, som då ger betydelsen ’självaste’. Italienskan kan till och med sätta ändelsen på ett substantiv. Ett exempel är campionissimo, från campione, ’mästare’, ett substantiv som myntades under 1960-talet för att beteckna den kända cyklisten Angelo Fausto Coppi. Skulle man försöka översätta det skulle det kunna bli ’supermästaren’.

Övriga romanska språk lånade in -issime under renässansen, för Frankrikes del från och med 1450. I den tidens vurm för antiken återupptäckte man denna ändelse i latinet, lånade in den därifrån – och kanske också via italienskan, eftersom Italien betraktades som renässansens födelseland. Italienskan påverkade för övrigt franska språket i mycket hög grad under denna period.

Det finns dock ett undantag bland de romanska språken: rumänskan. Den uppstod som litterärt språk så sent som på 1600-talet, och då var tiden för att låna in -issime redan förbi; renässansen var helt enkelt överspelad.

Beträffande de andra språken känner vi igen många av bildningarna från italienskan. Men i dessa språk rör det sig alltså om inlån. En gammal form är amabilísimo, ’mycket älskvärd’, en modernare är lejísimo, ’mycket avlägsen’, på spanska. Men det finns många andra; former med denna ändelse är mycket vanliga i spanska.

Ett annat språk på den iberiska halvön som har samma typ av ändelse är katalanskan, som också lånade in den under renässansen. I detta språk kan ändelsen ingå i ett adverb som rectíssimament, ’på ett mycket korrekt sätt’. I vissa dialekter på ögruppen Balearerna kan man säga a propíssim, ’mycket nära’. Här är det a prop, ’nära’, från latinets prope, som ligger till grund.

I portugisiskan återfinns samma ändelse, exempelvis i adjektivet pobríssimo, ’mycket fattig’, en form som föredras framför den äldre, lärda paupérrimo, av latinets pauper. Även i detta språk lånades ändelsen in under renässansen, och har sedan dess fått stor spridning.

Bruket av -issime i språken med ursprung på den iberiska halvön har alltså många likheter. Det återspeglas även i Mellan- och Latinamerika, där både spanskan och portugisiskan har majoriteten av sina talare. Där frodas ändelsen och lever vidare i högsta välmåga.

Franskan har dock valt en annan väg än sina systerspråk. Där lånades -issime in under renässansen, antagligen från latinet via italienskan, eller både och – men under stora våndor.

De franska grammatikexperterna var inte sena att kritisera de nya formerna som uppstod, till exempel bellissime, ’mycket vacker’, och bonissime, ’mycket god’. I stället förordade fransmännen adverbet très, ’mycket’, som skulle användas tillsammans med ett adjektiv i grundform:

Ce livre est très rare, ’Denna bok är mycket sällsynt’.

De enda formerna med -issime som man till nöds kunde acceptera var dem som förekom i titlar, i synnerhet dem som användes för kyrkliga dignitärer, som révérendissime, ’mycket högvördig’.

De franska grammatikexperterna hade stor makt, eftersom språket var en viktig del när den franska nationella identiteten och den franska stormakten skulle ta form. Under 1600-talet blev franskan också en nationell angelägenhet – och den tuktades hårt. Franska akademien bildades 1635 med uppgift att övervaka franska språket och rensa ut vad man tyckte var onödiga ord. Användningen av ändelser stannade i princip upp: de sågs helt enkelt som överflödiga i språket.

Det finns kommentarer angående -issime i grammatiska traktater, där man menar att andra former än de som förekommer i titulatur över huvud taget inte ska användas i skrift, särskilt inte offentligt.

I beskrivningar över bruket i italienskan och spanskan kan man bland franska grammatikexperter också skönja en viss nedlåtenhet gentemot systerspråken: formerna motsvarande -issime förekommer visserligen mycket ofta i dessa språk, vilket i och för sig kan vara en fördel när det gäller att uttrycka sig, men det är ändå frågan om överdrifter.

Franskan har därför befunnit sig i en språklig tvångströja under flera sekel, med små möjligheter att skapa nya ändelser – eller låta andra frodas. Detta synsätt har inte förändrats förrän på 2000-talet.

Sedan ett par decennier verkar det alltså ändå som om ord med -issime har blivit allt vanligare och mer spridda i franskans tal och skrift.

Jag började undersöka förekomsterna av ändelsen i franskan i en textdatabas, en korpus, med 10 miljoner ord. Och det visar sig att formerna i titulatur fortfarande håller ställningarna: excellentissime, sérénissime och généralissime har cirka 11 000 förekomster tillsammans. Några motsvarigheter på svenska finns knappast, utan man får tänka sig att de bägge formerna excellentissime och sérénissime betyder något i stil med ’högvördigaste, mycket högvördig’. I titlarna kan man alltså fortfarande tolka -issime som ett sätt att bilda superlativ.

I ett av exemplen kallas USA:s förre överbefälhavare Colin Powell för généralissime, det vill säga ’högste general’ – alltså ett substantiv.

En del av förklaringen till att vissa av dessa former i dag är så populära i franskan står att finna i den ironiska användningen som fransmän verkar vara så förtjusta i. Frankrikes förra president Nicolas Sarkozy kallas på ett ställe för illustrissime, ’mycket berömd, lysande’, nästan som om han vore en dignitär. Presidenten har ibland jämförts med Napoleon. Han framställs ofta i ofördelaktig dager på grund av allehanda skandaler – och epitetet här är alltså inte smickrande.

Det är också här den stora skillnaden mellan franskan och de övriga romanska språken ligger: den ironiska användningen verkar ha brett ut sig bara just i franskan.

Det är i synnerhet tre adjektiv som är väldigt vanliga där: gravissime ’jätteallvarlig’, célébrissime, ’jätteberömd’, och génialissime, ’jättefantastisk’.

I meningen fastoche et simplissime, adoptez donc un ami chien, ’lätt och jätteenkelt, adoptera en hund som vän’ finns en vardaglig användning av ordet simplissime, ’jätteenkelt’.

Men de vanligaste adjektiven i min undersökning är rarissime, ’mycket ovanlig’, och richissime, ’mycket rik’.

Richissime användes för första gången under 1800-talet av författaren Honoré de Balzac, som beskrev det postrevolutionära samhället med en nyrik borgarklass. Dessa två förekommer både i litteratur och i sakprosa – och har en neutral stilnivå. De accepteras dessutom av Franska akademien, vilket är mycket viktigt för att ord ska hitta sin plats i skriftspråket.

Hur har då formerna med -issime kunnat få så stor spridning i franskan just nu? En orsak kan vara att folk i dag ofta skriver på nätet, även de som inte är så vana vid att skriva.

Människor som ska ut och resa litar till exempel mer på andra resenärers omdömen om till exempel krogar än på experternas omdömen.

En recensent skriver om en matupplevelse där det serverades ”un gaspacho à la betterave banalissime”, det vill säga ’en gazpacho med en jättebanal rödbeta’. Det är lätt att gå till överdrift när man skriver, och ibland verkar det också som om orden heller inte räcker till i den officiella akademifranskan. Kanske vill man också synas mer genom dessa överdrifter. Människor kommenterar troligen också vissa fenomen som politik, sport, musik och film i större utsträckning än förr, till exempel i sociala medier.

I följande exempel uppstår en stegring, eftersom adjektivet lourd, ’dumt’, inte verkar räcka till för skribenten: ”Ca c’est du lourd, en effet, du très lourd! C’est lourdissime, issime et ridiculissime à souhait!”, ’Det där är dumt, verkligen mycket dumt! Det är fullkomligt jättedumt, jättevärdelöst och jättelöjligt.’

För att förstärka sina utsagor tar man alltså till -issime, men även andra medel står till buds i kombination med suffixet. Ett sätt är att använda flera stycken utropstecken för att förstärka än mer vad man vill ha sagt: ”elle a été charmantissime!!!!”, ’hon var jättecharmerande!!!!’.

Ett annat exempel är stora bokstäver som givetvis är mycket framträdande: ”il me paraît IMPORTANTISSIME de penser plus large”, ’jag tycker det är JÄTTEVIKTIGT att tänka större’.

Ett tredje sätt att förstärka är att förlänga vokalens längd i skrift, ett sätt som verkar återspegla det man skulle ha sagt. I följande exempel kan man nästan ana hur tonen skulle ha låtit i talspråk. Det rör sig om en person som har en jättestooooor trave böcker att läsa: ”ma PAL (pile à lire, énoooormissime pile à lire en ce qui me concerne)”. Men inte nog med det. Man kan också stapla olika förstavelser, prefix, för att förstärka än mer, som här: ”hyper rarissime, archi-rarissime, super rarissime, ultra rarissime”, bildningar som alltså skulle motsvara ungefär ’superdupersällsynt’.

Men det är förstås inte något som är unikt för franskan att kombinera förstärkande ord, suffix och prefix med andra grafiska uttryck för att ytterligare framhäva ett yttrande i skrift. På nätet närmar sig ju talet och skriften på ett nytt och omvälvande sätt – och resultatet är en hybrid mellan tal och skrift.

En inte oviktig ingrediens i det här sammanhanget är hur de förstärkta orden bildas. Man kanske kan tro att det räcker att lägga till en ändelse på vilket adjektiv som helst, men så är inte fallet. Ibland är adjektivet i sin positivform ganska långt, vilket gör att talarna föredrar en kortare form.

I den textdatabas som jag har studerat finns flera dubbletter. Adjektivet sublime, ’storslagen, makalös’, har två varianter: sublimissime och sublissime. Den första är vanligast, men det andra förekommer också ofta. Och när det gäller vissa ord har den kortare varianten faktiskt blivit vanligare: gigantissime är nästan tio gånger vanligare än gigantesquissime, där grundadjektivet är gigantesque, ’gigantisk’. Jag har också hittat formen géantissime, som även den betecknar något väldigt stort, till exempel i ”Un géantissime MERCI”, ’Ett jättestort TACK’. Alla tre formerna används för att överdriva yttrandet.

Det finns även andra franska varianter – ”lärda” former som går tillbaka på latinet, men de är inte så populära i jämförelse med de kortare orden. Den lärda formen simplicissime, ’extremt enkel’. verkar nästan inte existera alls, medan simplissime är oerhört vanlig. Det är egentligen inte så konstigt att man föredrar den, med tanke på att det enkla adjektivet är just simple, ’enkel’; enkelheten verkar styra i de flesta fall, för ofta är de bildade formerna otympliga.

En del franska talare reagerar mot suffixet -issime, och ofta fäller man metaspråkliga kommentarer om huruvida man egentligen kan säga så. Hur som helst är ändelsen -issime nu förvånansvärt utbredd i informell franska. Och den har säkerligen kommit för att stanna. Från att ha varit en pikant krydda i litterära alster används den i dag i de mest skilda situationer och texter.

Detta föranledde Franska akademien att 2012 medge att det -issime var på modet, men även ”om Bellissime, Richissime, Élégantissime låter som trevliga italianismer, är det en onödig betoning att lägga till den på ord som redan har en stark betydelse. Därför låter Génialissime, Sublissime (eller Sublimissime), Urgentissime helt enkelt ’ridiculissime’.”

Men sedan dess har ändelsen ändå blivit extremt superdupervanlig, trots att den egentligen inte existerar – eller i varje fall inte borde existera – enligt Franska akademien.

Anders Bengtsson är professor i fransk språkvetenskap vid Stockholms universitet.