”Större mångfald i norskan”
Arne Saupstad är ordförande för Det norske samfund i Sverige. Han menar att det är svårare än man tror att växla mellan norska och svenska.
– När jag flyttade till Sverige på 1990-talet hade jag väldiga problem med e och ä, som ju kan uttalas likadant i svenskan, bokstavskombinationen ck och med pluraländelserna. Jag tror att norskan skrivs mer som den låter.
Det händer fortfarande att han blandar ihop en och ett – norskans genus överensstämmer ofta inte med svenskans – eller betonar svenska ord på norskt sätt, till exempel förbud med betoning på första stavelsen.
– Då har jag ändå vuxit upp med svensk tv, som var en gudagåva för oss som bodde nära gränsen till Sverige. Det har gjort att vi norrmän kanske är mer bekanta med svenskan än vad svenskar är med norskan.
Arne Saupstad har även märkt att hans svenska fru har svårt att förstå norskans dialekter, som är mer livaktiga än i andra nordiska språk. Variationen förstärks av att norskan har två olika skriftspråk: bokmål och nynorska.
I skolan i Oslo tvingades Arne Saupstad överge sin vestländska dialekt, vilket inte var ovanligt i hans generation. Den obligatoriska undervisningen i nynorska föll inte heller alltid i god jord hos eleverna.
– I dag tror jag att den språkliga variationen är mer accepterad även i Oslo. Det är härligt att se hur statsminister Erna Solberg, från Bergen, och andra ministrar sätter färg på norskan med sina dialekter, säger han.
6 fakta om norska
Norskan har två skriftspråk och har bevarat flera drag från fornnordiskan.
Antal talare: 5,3 miljoner människor har norska som modersmål, varav ungefär 55 000 i Sverige. Det gör Sverige till det land som har flest norsktalande utanför Norge. Trots att norskan av språkhistoriska skäl räknas till de västnordiska språken, medan svenskan räknas till de östnordiska, så är norskan det språk som är mest likt svenskan i fråga om såväl ordförråd som uttal och grammatik.
Två skriftspråk: Efter frigörelsen från Danmark 1814 ville norrmännen, som dittills hade skrivit på danska, skapa ett eget skriftspråk. Två vägar förespråkades: å ena sidan en förnorskning av det danska skriftspråk som redan användes, å andra sidan ett nytt skriftspråk som grundade sig på norska talspråkliga dialekter. Resultaten blev det som i dag kallas för bokmål och nynorska.
Nynorskans ställning: Sedan andra världskriget har bokmål fått en allt större dominans både som skol- och publiceringsspråk, men en fjärdedel av Norges kommuner använder fortfarande nynorska som huvudspråk, och statliga organ måste ge information på båda språken. Nynorskan används främst på Vestlandet i sydvästra Norge, men har även en viss status som litteraturspråk.
Grammatik: Norska substantiv kan ha tre genus: förutom maskulinum och neutrum, som i en båt/båten och et hus/huset, förekommer även en femininform: ei sol/sola, ’en sol/solen’. I nynorskan har presensformerna av vissa verb omljud och saknar ändelse, vilket gör dem svårbegripliga för svensktalande: taka, ’ta’, och kome, ’komma’, blir då tek och kjem.
Uttal: Norskan bevarar flera fornnordiska diftonger, till exempel i bein, ’ben’, och røyk, ’rök’. Ljudkvaliteten hos långt och kort a skiljer sig inte som i svenskan, utan ligger mittemellan svenskans mat och matt. Ordmelodin är också annorlunda: verb som drømmer, ’drömmer’, uttalas inte med akut accent som drömmer, utan med grav accent som i svenskans drömmar.
Liten ordlista:
- hei!/ha det! = ’hej!’/’hej då!’
- forsynt = ’mätt’ – se upp för lömska likheter!
- løvetann = ’maskros’ – många växt- och djurnamn skiljer sig från svenskan
- sjåfør = ’chaufför’ – lånord skrivs ofta med anpassad stavning
- kjendis = ’kändis’ – slangord på -is är lån från svenskan
- å være på bærtur = ’att vara ute och plocka bär’, motsvarar svenskans ’att vara ute och cykla’, alltså ’missta sig helt’.
