”Jag vill ge språket en viss prägel”

Steve Sem-Sandbergs roman W, som kom förra året, hade enligt många recensenter ”ett bländande och lätt arkaiskt språk”. Språket och stilen gav liv åt den 1800-talsvärld som skildras i boken.

– Det där med ”lätt” tycker jag är viktigt. Jag vill skriva en begriplig, fungerande svenska men samtidigt ge språket en viss prägel. 1800-talet var förstås ett annorlunda samhälle, men det märks ju inte enbart i enstaka glosor som beskriver dåtida föremål – språket var också ett annat, säger Steve Sem-Sandberg.

I romanen vidareutvecklar han den historiska gestalten Johann Christian Woyzeck, vars levnadsöde tidigare har skildrats av den tyske 1800-talsdramatikern Georg Büchner. Dennes ofullbordade drama Woyzeck är ett av modern teaterhistorias mest spelade verk.

Steve Sem-Sandberg gick till arkiven och läste i rättsdokument om det historiska fallet och Georg Büchners texter för att sätta sig in i sin huvudperson.

– Det var personen Woyzeck som fascinerade mig. Dåtidens samhälle var extremt hierarkiskt, och i Georg Büchners drama utmålas hans öde som en produkt av det. I min roman ville jag också gestalta den klyvnad som går rakt igenom Woyzeck och som gör honom så psykologiskt intressant. Det gamla ståndssamhället med sina stelnade strukturer å ena sidan och ett gryende intresse för individens särart å den andra.

Men, säger Steve Sem-Sandberg, det var inte bara personen Woyzeck som fascinerade honom. Även Georg Büchners språk har varit inspirerande i arbetet med romanen.

– Büchners språk är så drastiskt och levande. För att vara skrivet i början av 1800-talet är det märkligt aktuellt än i dag. Det finns många översättningar av hans verk som tar långa omvägar för att komma fram till vad han uttryckte på bara en rad.

Det har bara gått ett halvår sedan W publicerades. Men redan nu är Steve Sem-Sandberg aktuell med en ny bok: novellsamlingen Jägarna i Armentières – Büchnervariationer. Som undertiteln antyder kan även denna bok läsas i relation till Georg Büchner. I fyra noveller vänder och vrider Steve Sem-Sandberg på personer och motiv ur Büchners drama Woyzeck och hans novell Lenz.

Även denna gång skriver Steve Sem-Sandberg fram sina berättelser på ett ”lätt arkaiskt” språk.

– Språket är inte en genomskinlig fönsterruta, genom vilken man kan betrakta ett ämne eller tid. Det påverkas av miljöer och historiska epoker. För en författare är det något av en balansgång. Skriver man in för få historiska språkliga markörer studsar läsaren lätt till, och tycker kanske det är tramsigt när ett ålderdomligt ord plötsligt dyker upp i texten. Men det får inte heller bli för mycket, för då tippar det över i pastisch.

Steve Sem-Sandberg löser det genom att försöka tränga in i eller djupare ner i ett äldre språkskikt, i den mån det går försöka beskriva händelser och ting som personerna i boken skulle ha sett och beskrivit dem då.

– Det fanns till exempel ett visst mått av vidskepelse på den tiden. Det måste ju färga framställningen, om än inte nödvändigt på något dramatiskt sätt. Ibland räcker det bara med att tydligt visualisera ett skeende, i andra fall måste andra ord till.

Sedan några år tillbaka bor Steve Sem-Sandberg i Stockholm igen, efter först fem år i Prag och sedan elva år i Wien. Vi träffas på ett kafé på Södermalm i Stockholm, inte långt från hans hem på Reimersholme. Det är i hemmet han arbetar. Här har både W och Jägarna i Armentières slutförts. Där skriver han också litteraturkritik för Dagens Nyheter.

– Som recensent har jag läst historiska romaner som ska utspela sig under medeltiden och där författarna inte har reflekterat över hur språket hänger samman med handling och miljö. I stället har de använt någon slags management-prosa av i dag och skrivit att folk ”teamar ihop sig” eller använt uttrycket ”styra upp”. Så talade ingen på 1500-talet.

Nyligen nominerades W till det mycket prestigefyllda Nordiska rådets litteraturpris, som delas ut i Reykjavik i oktober. I nomineringen lyfts också romanens språk fram: ”På en arkaisk men följsam, ordrik men fjäderlätt prosa skildrar Sem-Sandberg en människa som strävar efter värdighet, i en verklighet som saknar all rim och reson”.

– Det är förstås en ära att bli nominerad. Det är både roligt och smickrande och om man vinner får man också en stor prissumma. Det är viktigt, men för mig är det ännu viktigare att romanen finner sina läsare. Att den får ett eget liv. Priser och utmärkelser är bara som ordnar som hängs på kavajen, säger Steve Sem-Sandberg och gör en rörelse med händerna, som om han skulle fästa en medalj på bröstet.

Det är inte första gången Steve Sem-Sandbergs romaner hyllas för deras eleganta språkbehandling. I samband med att han tog emot Augustpriset för De fattiga i Łódź år 2009 kommenterade Språktidningens krönikör Olle Josephson romanens språk och stil. Han konstaterade att Steve Sem-Sandberg behärskar ”det modernistiska romanspråket till fullo”. Bland annat noterade Olle Josephson att Steve Sem-Sandberg gärna uttryckte modalitet i romanen, alltså: ”ord och fraser som markerar graden av (o)säkerhet. ’Kanske’ och ’som om’ är favoritord.”

Jag läser stycket från Olle Josephsons krönika tillsammans med Steve Sem-Sandberg på kaféet där vi sitter. Han ser koncentrerad ut, sedan lutar han sig tillbaka och nickar.

– Det stämmer nog som han skriver. Jag tror att jag använder mig av modalitet både medvetet och omedvetet. De fattiga i Łódź baserade jag på en stor mängd historiska dokument om livet i det av nazisterna inrättade gettot – och i dessa dokument stod skeenden inte sällan i konflikt med varandra. Osäkerheten blev ett sätt för mig att problematisera de här skilda historierna och visa att de inte överensstämde med varandra. Det var också ett sätt att skapa fiktion av det historiska materialet: genom att föreslå att ”så här kunde det kanske ha varit” skapade jag liksom ett större realistiskt siktdjup i romanen.

W inleds med en scen där Woyzeck, som har dödat den kvinna han älskar, förhörs av två poliser. Även här finns det gott om uttryck för osäkerhet, vilket både säger något om personen Woyzeck – var han vid sina ”sinnens fulla bruk” då brottet begicks? – men också om historien i sin helhet.

– Ja, vi kan inte veta exakt med säkerhet. Vi kan aldrig kliva in i en annan person och förstå exakt vad som egentligen hänt.

I nuläget står W i begrepp att översättas till åtta språk. De fattiga i Łódź är översatt till mer än tjugofem språk. Till hösten kommer den som storpocket, i en utgåva som reviderats efter hand som olika nytryck och översättningar kommit, en process som tagit många år.

– Översättarna har verkligen hjälpt mig att göra en fullständig version genom att göra mig uppmärksam på vissa sakförhållanden.

Den polske översättaren Mariusz Kalinowski undrade exempelvis i vilken vagn gettots ordförande Rumkowski klev in då han tog spårvagnen från gettot i romanen.

– Mariusz Kalinowski uppmärksammade mig på att det fanns en vagn för tyskar och en för polacker, vilket jag inte kände till. Som författare kan man förstås inte veta allt och när man skriver en roman på nästan 700 sidor är det klart att något ibland blir otydligt.

Steve Sem-Sandberg säger att det visserligen kan vara mödosamt att fortsätta arbeta på en roman som redan är utgiven, men om översättare eller andra hittar något att anmärka på i W är han beredd att sätta sig vid skrivbordet igen.

– Som författare har jag ett ansvar för min text även efter att den är utgiven.