”Patriotism och mångfald”

Text: Staffan Eng

Som modersmålslärare förundras Gunta Eneroth ofta över det intresse hon möter hos andra och tredje generationens letter i Sverige.

– Trots att de som flydde hit efter andra världskriget har integrerats väldigt bra, så finns det fortfarande en stark vilja att behålla språket.

Hon tror att den viljan är ett resultat av att lettiskan har varit hotad under hundratals år – av tysk, polsk, svensk och rysk påverkan.

– I Sverige har patriotism en negativ klang, men i Lettland handlar det om att värna en identitet och en kultur så att den inte försvinner.

Under sovjettiden hämtades många rysktalande arbetare till Lettland som en del av en medveten förryskningspolitik. Många lärde sig aldrig lettiska, medan alla letter måste lära sig ryska i skolan.

I dag är däremot all högre utbildning på lettiska, och många serviceyrken kräver kunskaper i såväl lettiska och engelska som ryska.

Men Gunta Eneroth menar ändå att det finns en stor tolerans gentemot andra språk, eftersom letterna är vana att leva i en mångkulturell miljö.

– När jag växte upp växlade jag mellan ryska och lettiska. Det var inga problem. I dag är det färre ungdomar som lär sig ryska, och det tycker jag är lite synd, eftersom kunskaper i flera språk ger fler möjligheter.

6 fakta om lettiska

Ett nästan perfekt alfabet – men komplicerad grammatik.

Antal talare: 1,4 miljoner modersmålstalare, varav 5 000 i Sverige. Lettiskan tillhör de baltiska språken i den indoeuropeiska språkfamiljen. Dess närmaste släkting är litauiskan, som förhåller sig till lettiska ungefär som danska till svenska. Dialekten lettgalliska räknas ibland som ett eget språk.

Alfabet: Det lettiska alfabetet har en nästan perfekt överensstämmelse mellan språkljud och bokstäver. Ett streck över en vokal, som i ā och ē, visar att vokalen är lång. Tecken över eller under en konsonant gör att den uttalas ”mjukare”: ņ uttalas som ”nj-” i champagne och š som sje-ljudet i engelskans she. Betoningen ligger normalt på ordets första stavelse.

Grammatik: Ordböjningen är komplicerad. Substantiven har sju kasus, och verben har ett särskilt modus, debitiv, som uttrycker nödvändighet med prefixet jā-, som i jādara, ’måste göra’. Adjektiv böjs i bestämd form: augsts, ’hög’, blir augstais, ’den höga’. Däremot saknas både artiklar och verbet har, som i stället uttrycks med dativ + ’vara’ enligt mönstret ’åt henne är’.

Personnamn: Maskulina personnamn slutar på -s för att passa in i kasusböjningen, medan feminina namn slutar på -a eller -e. Det gäller även utländska namn, som dessutom skrivs om så att de ska kunna uttalas som de låter. Astrid Lindgren heter alltså Astrida Lindgrēne på lettiska, medan skådespelaren Joaquin Phoenix heter Hoakins Fīnikss.

Sånger: I Riga finns ett arkiv med texter till uppemot 218 000 lettiska folkvisor, som är en viktig del av den nationella identiteten. Några av dem framförs på en stor sång- och dansfestival, som är utsedd till immateriellt världsarv av Unesco. Inte undra på att kampen som ledde fram till självständigheten 1991 kom att kallas Den sjungande revolutionen.

Liten ordlista:

sveiki = ’hej’ – av sveiks, ’säker’, i betydelsen ’må ni leva i säkerhet’.
balts = ’vit’ – därav förmodligen ordet ’balt’.
rati = ’vagn’, besläktat med sanskrits रथ , ”rháta”, ’vagn’ – lettiskan bevarar ett flertal gamla indoeuropeiska ord.
siļķe = ’sill’ – från svenskans sill.
ne bū, ne bē! – ’varken bu eller bä’ – oväntat många lettiska idiom finns även i svenskan.