Här lever de hemliga språken

Förr talade skinnare, sotare och handlare hemligspråk. Språken talas inte längre, men kännedomen om dem – och vissa av orden – finns kvar.

Text: Matthias Matsson

Täpp Lars Arnesson sitter i sin verkstad och instruerar två elever i att sy ett förkläde.

– Bara två sömmar i sidorna. Du får tänka på hur du ska klippa bort det. Klipp bort ungefär två millimeter.

Han håller i en kurs i fäbodliv på gården i Arvselen i skogarna utanför Malung. Det är här Täpp Lars bor sommarhalvåret och lever samma liv – och förvaltar samma hantverkstradition – som hans förfäder. Bland dessa fanns de så kallade skinnarna, som under 1800-talet gick i lag och ägnade sig åt skinnberedning. Det hade sitt eget språk: skinnarmålet, som var en förvanskad form av Malungsdialekten.

Täpp Lars har en del kunskaper om skinnarmålet. Det ligger i familjen. I en inspelning gjord 1957–58 talar Täpp Lars mormors farfar Gubb Jonas Jonsson, 84 år vid tillfället, med språkforskaren Niss Hjalmar Matsson. Båda herrarna är från Malung.

– Det var ett språk han talade naturligt, säger Täpp Lars om skinnberedaren Gubb Jonas.

Att återge delar av samtalet är knivigt, då Malungsmålet i sig behöver en översättning. Men männen talar till exempel om en Finn Jonas, som har köpt en skinnbyxa som frun tycker är alldeles för dyr. I episoden nämns Finn Jonas ömsom som ”Niff Nassjo” och ”Niff Snoja”.

Skinnarmålet användes för att bevara yrkeshemligheter, men förbjöds i vissa ”skinnarlag” av respekt för kunderna, berättar Täpp Lars.

Ett hemligspråk är ett språk som är begränsat till särskilda yrkesgrupper i samhället. Till skillnad från slang och jargong är strategierna för att stänga ute omgivningen särskilt omfattande, främst genom ett stort eget ordförråd. Men grammatiken och satsläran är nästan helt baserade på ett annat språk: ett matrisspråk, i detta fall svenska och svenska dialekter.

Det kan ju till exempel vara svårt att förstå läkares eller advokaters språk, men vad sägs då om att man i sotarnas knoparmoj kunde säga byra till sjasan, som i sin tur är en förvanskning av sjara till bysan, som är slang för ’gå till restaurangen’?

Sotaren var en kringvandrande person, liksom personer inom den så kallade gårdfarihandeln, där man gick från dörr till dörr och sålde sitt hantverk. Kringvandrade personer kom att sammanstöta på detta sätt. Även romerna var ju ett vandrande folk, som sotarna ofta mötte på sin väg mellan jobben. Romskan har därför satt särskilt avtryck i knoparmojet – moj i knoparmoj betyder till exempel ’mun’ på romska.

Sotaren Micke Eriksson sitter på en hel del kunskap om knoparmojet och lyser upp när han får frågan om en intervju.

– Din gamla kvanting (’grabb’)! säger han, och fyller glatt på med begrepp som bets, ’idiot’, och untlig, ’noggrann’.

Micke Eriksson har varit verksam i 28 år, och kommer ihåg att generationen före honom kunde språket.

– När jag var lärling hos dem, så fanns de här gubbarna kvar, säger han.

Kollegan Andreas Witteberg har ingen egen relation till språket, men ord från knoparmoj, som dojor för ’skor’ och bast för ’år’, är ju numera vanliga slangord, speciellt i Stockholmstrakten.

Skinnarlagen försvann när Malungsborna gick över till gårdfarihandeln. Men skinnarmålet fick i och med det en större spridning och blev mer än en intern angelägenhet för skinnarna, som alla var män.

I Älvdalen, i samma landskap, var gårdfarihandel ett vanligt inslag på vintrarna kring 1800-talets senare hälft. Delar av befolkningen tog sig till Norrland, Norge och till en början även söderut, mot Uppland, med ett stort lass på kälke och i bögen, ’skinnsäcken’. Gråarna, de älvdalska gårdfarihandlarna, hade sitt gråspråk, en variant av älvdalskan, som redan den var obegriplig för utsocknes.

Till skillnad mot i bördigare delar av landet var man tvungen att komplettera jordbruket och boskapsskötseln med handel. Detsamma gällde södra Västergötland. Från Borås med omnejd gick så kallade knallare med fässing, ’säck’, och skena, ’käpp’. De hade anor från medeltiden, men var som mest livskraftiga i början av 1800-talet. Knallarna hade sitt hemligspråk, månsing, där västgötadialekten till en början var ett inslag, men där många främmande språk kom att sätta avtryck.

Det är genom kopplingen till romska som Gerd Carling, docent i lingvistik, kom i kontakt med svenska hemligspråk. Hon har som forskare intresserat sig för den romska varianten skandoromani, ’resanderomska’, och dess påverkan på svenskan och alla dess språkformer – inte minst slang. Hon har också hållit föreläsningar om hemligspråk.

– De här språken behöver språkmaterial, så de lever lite parasitärt kan man säga, säger Gerd Carling.

Dessa språkmaterial har också varit hämtade från utländska hemligspråk, som rotvälskan, från tyskans Rotwelsch, ’tiggarspråk’.

Grannspråk som danska, tyska och inte minst finska har varit vanliga som matrisspråk, men det finns även exempel på franska och latin. Latinet kan knallarna ha fångat upp av studenter längs vägarna.

Skinnarmålet och gråspråket sticker ut genom att ha mycket få lånord. Gerd Carling tror att det berodde på att Dalarna var mer isolerat från omgivningen i jämförelse med andra delar av landet. Men dessa två hemligspråk innehåller ändå en hel del finska ord, vilket troligtvis beror på att skinnarna och gråarna ofta vandrade i den värmländska Finnmarken, som från 1600-talet och framåt länge hade en stor finsktalande befolkning. Gråarna fångade också upp ord i sin handel med samer.

De använde sig även av metaforer, där tankegångarna kan vara både lätta och svåra att följa. Det är lätt att förstå varför ragel, ’rangligt föremål’, står för brännvin i gråspråket, med tanke på följden av att dricka alkohol. Men kopplingen mellan en kwegel, ’kotte’, och en samekvinna är ett mysterium, även för språkforskarna.

Exempel på när en metafor plockades ur ett hemligspråk till ett annat är månsingens häck, som där betydde ’hus’, men som fick en överförd betydelse för knallarens ’kärra’. Kärran var ju nästan knallens hem!

Riktigt intressant, om än något komplicerat, blir det med de språklekar man använde sig av. I både knoparmoj, skinnarmål och månsing finns så kallad backslang, vilket innebär baklängesläsning eller omkastning av bokstäver och stavelser. Det är härifrån vi har fått ordet fika, där man kastat om stavelserna i kaffe (där e i stavelsen fe också har bytts till i).

Nämnda ”Niff Nassjo” i skinnarmålet är till exempel en omkastning av stavelserna i Finn Jonas. På samma sätt är exemplet med byra till sjasan, en omkastning av ändelserna i sjara till bysan, medan Snoja för ’Jonas’ är en omkastning av bokstäver, liksom lôka, ’flicka’, där man har kastat om bokstäverna i kôlla, ’kulla, dalkulla’.

Rent baklängestal finns i tof, som betyder ’fot’. Att byta ut språkljud var vanligt i både knoparmoj och månsing. I månsing byts till exempel vissa ljud ut mot b, som i billing för ’skilling’ (b-språket). I andra månsingord lägger man i stället till stavelser eller ljud, som när västgötskans ek, ’jag’, blir ekel (el-språket). Enkelt. Mer komplicerat blir det när man lägger till ännu fler stavelser, i så kallad dubbelmånsing. Till exempel blir ’du’ genom processen b + a + de ursprungliga ljuden + ns = bu-a-du-ns, till buaduns!

Skinnarmålet har en liknande strategi genom att bland annat sätta no- framför pronomen, som i nodu för ’du’. Skinnarna lägger också till förled, till exempel i- som i iblo för ’blod’.

Knoparmojet hade sitt j- och ju-språk där ’fågel’ blivit jågel och ’kaffe’ blivit juffe. Vidare fanns u- och u-all-språk där ’piga’ kunde bli uga och ’pumpa’ kunde bli umpapall.

Här hittar man också fikonspråket där utgångspunkten är fikon. Det är grundat på en korsvis omkastning av ett ords stavelser. Originalordet delas av efter första vokalen. Därefter byter man ordning på de uppkomna delarna och lägger förstavelsen fi- till den första och ändelsen -kon till den andra. Ta till exempel ordet stump, som först delas i stu+mp som sedan kastas om till mp+stu. Därefter läggs fi- till mp, och bildar fimp, och -kon läggs till stu och bildar stukon. Stump heter alltså fimp stukon på fikonspråket. Och i allmänspråket har vi på detta sätt fått ordet (cigarett)fimp, efter att stukon fallit bort.

Att hemligspråken talades i en begränsad grupp har gjort sitt med ordförrådet. Enligt Gerd Carling visar det sig i att det är två grupper av ord som dominerar språken. Dels yrkestermer, dels ord för sex.

– De är knutna till ett visst yrke eller livsstil, oftast en manlig sådan, säger hon.

Därför vill hon kalla hemligspråken för fadersmål, i kontrast till modersmål. Det är inga språk man har lärt sig från födseln, utan något man fångar upp som lärling, gesäll och så vidare.

I könsaspekten sticker dock skinnarmålet ut, eftersom det också talades av flickor och kvinnor som kardade och spann ull, kallkôllär. Men skinnhantverket var förbehållet männen.

Samtidigt talades språken ofta av marginaliserade grupper i samhället. Visserligen fanns det ett värde i att bevara yrkeshemligheter och förhandla om priser, men man får också tänka på att det riktades misstankar mot dem som använde hemligspråken ute på vägarna. Man kunde skrämma olydiga barn med att sotaren skulle ta dem. Månsingen hade dessutom påverkats av ”förbrytarspråket”, och vice versa, vilket pekar på att det bland knallarna kunde finnas kopplingar till kriminalitet. En del källor talar om att de ägnar sig åt smuggling.

Man kan tycka att gråarna bara skulle kunna använda älvdalskan om de inte ville att utomstående skulle förstå dem. Det är ju en dialekt så säregen att vissa experter ser den som ett eget språk.

– Att utveckla ett gruppinternt hemligspråk är inte kopplat till storleken på det språk man talar i vanliga fall, säger Gerd Carling.

Hon jämför till exempel gråspråket med callawalla, ett slags hemligspråk i Anderna. Callawalla var ett blandspråk av quechua och puquina. Det talades av kringresande helare som sålde kokablad från Amazonas till Bolivia och Peru. Dessa helare talade troligen annars det nu utdöda språket puquina, som var ett så kallat isolatspråk – det vill säga ett språk som saknar kända släktningar.

– Man kan fråga sig varför dessa handlare, som redan talade det obegripliga puquina, behövde callawalla. Jo, det var för att de skulle kunna tjänstgöra i quechua-territorium, där omgivningen skulle ”tro” att de talade quechua.

Callawalla lät ju precis som quechua, precis som gråspråket lät som älvdalska!

Hemligspråken försvann med industrialiseringen, när järnvägen lades runt om i Sverige. Varken skinnare eller gårdfarihandlare gick omkring vägarna längre. Sotarna finns kvar, men på ett annorlunda sätt.

– I dag går man ju inte från gård till gård. Man har ett mycket större område att täcka, i ett helt annat tempo, säger Micke Eriksson.

Kulturen har också förändrats. Förr förväntade sig en del kunder att man skulle sitta ihop och dricka något alkoholhaltigt, vilket inte händer i dag. Dessa förändringar har bidragit till att knoparmojet inte längre används.

Det enda som liknar ett aktivt bruk av hemligspråk är numera de kriminellas maskerade ord för sin ”verksamhet”, som cola för ’kokain’ och choklad för ’hasch’ – ett språk som ligger rätt långt från den svenska hantverkstraditionen, med andra ord.

Ordlista

Knoparmoj:

bast = år (romska bassj)

dojor = ’skor’

jack = ’öga’ (från romska)

jumpa = ’sota’ skorsten

kocka = ’ljuga’ (från romska)

korpens = ’kåt’

kurpis = ’sotarmössa’

Skinnarmål:

iöd = ’dö’ och ’död’

gnup = ’pung’

rôdzä = ’göra’ (Malungsmål: dzärô)

iäbrä = ’bräde’ (Malungsmål: brä)

sähu = ’huset’ (Malungsmål: husä)

tifasähuä = ’fattighuset’

Gråspråk:

dyörg = ’småpojke’ (älvdalska: spindel)

kåv = ’handelssäck’

labba = ’gå’

laipa = ’bröd’ (från samiska, laipe)

iuoster fast = ’göra någon gravid’ (från älvdalska ljustra fast)

Månsing:

yks = ’ett’ (från finska)

beatrins = ’tre’ (dubbelmånsing)

gno = ’arbeta hårt; samlag’

kacka = ’bajsa’ (från rotvälska med ursprung i latinska cacare)

krok = ’äldre kvinna’ (avseende en ”krökt rygg”).

klave = ’halsduk’ (hämtat från redskapet klave som fästes runt boskapen)

lanter = ’kortspel’ (från franska)

mandrom = ’jag’ (från romskans, ablativ av me)

plit = ’knekt’, ’polis’