Så gjorde emojin språklig revolution

En smiley, tummen upp eller varför inte massor av hjärtan? Emojin har förändrat vårt sätt att kommunicera och blivit vårt textbaserade ”kroppsspråk”. Möt skaparen som satte emojin på våra ord.

Text: Vincent Rodin

Skyskraporna sträcker sig upp mot Tokyos klarblå himmel. Shigetaka Kurita tittar ut genom fönstret från sitt kontor på tolfte våningen och berättar att det var däruppe, bland molnen, som de första emojierna föddes.

– Jag började rätt tidigt att skissa på symboler inspirerade av väderleken, till exempel molnet, regnet och solen. Typiska inslag i vars och ens vardag, och därför lätta att förstå och känna igen.

Det var på 1990-talet som Shigetaka Kurita, i egenskap av anställd på det japanska mobilföretaget NTT Docomo, fick i uppgift att förbättra bolagets meddelandefunktion, som vid den här tiden bara kunde innehålla 250 tecken.

– Det fanns inte utrymme att skriva mycket, och därför var varje tecken otroligt viktigt. För att undvika missförstånd och förbättra tydligheten började jag fundera på bilder som komplement till texten.

Resultatet blev så småningom emoji, som på japanska betyder ’bildtecken’ eller ’piktogram’. Idén hämtade han delvis från japanska mangaserier.

– Fanns det en svettdroppe vid en karaktär förstod man att det var ett knivigt läge. Om man precis som i mangan lade en smiley eller ett hjärta efter en mening, kunde det förmedla nyanserna utan att ta för mycket plats, säger han.


Shigetaka Kurita hade själv inte alls räknat med att emojin skulle bli ett internationellt fenomen. Foto: Vincent Rodin.

En stor del av våra känslointryck uppfattar vi i ett direkt samtal genom tonfall och kroppsspråk. Men när vi läser ett meddelande har vi inte den möjligheten. Det innebär att emojin är vårt närmaste alternativ till att kunna förmedla dessa uttryck i mejl, sms och sociala medier.

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, säger att emojin på så sätt hjälpt oss att föra in dessa känslouttryck även i text:

– När skriften blev en naturlig del av vårt sätt att kommunicera förlorade vi samtidigt vår förmåga att använda oss av kroppsspråk. Men med hjälp av emojin har vi lyckats få in det igen på ett bra sätt.

För att få in känsloyttringar i skrivna meddelanden har lösningen under lång tid varit begränsad till att använda sättsadverb, som förklarar på vilket sätt man säger något: glatt, argt, sorgset

– Emojin är ett modernare alternativ till detta, med fördelen att de tar betydligt mindre plats. Det skulle bli väldigt långa meddelanden om man hela tiden skulle behöva skriva ”säger jag glatt” eller ”säger hon argt”, säger Peter Gärdenfors.

Liknande resonemang lyfter Shigetaka Kurita fram som en av anledningarna till varför han skapade emojin.

– Min tanke var framför allt att göra det lättare att kortfattat förmedla känslor. Emojin skulle fungera som ett slags språkförtydligande. Helt enkelt ett känslospråk som kompletterar texten, säger han.

Sedan de första 176 emojierna lanserades i Japan 1999 har utbudet fullständigt exploderat. Och på frågan om han skulle kunna sammanfatta Sverige med hjälp av emojier skrattar han, tar fram sin telefon och börjar bläddra.

– Sverige, säger du? Det är väl en massa skog där, och så har ni Ikea också, så då behöver vi något som påminner om ett varuhus. Jag drar till med en emoji för öl också, för det gillar väl svenskar?


Shigetaka Kurita ger sin bild av Sverige med hjälp av emojier. Foto: Vincent Rodin

Emojin är numera ett självklart inslag i många människors sätt att kommunicera. Och sedan 2014 hyllas också den populära symbolen vid den internationella emojidagen 17 juli, eftersom emojiutbudets kalendersymbol visar just det datumet.

Språkvårdare världen över diskuterar också emojiernas funktion och huruvida de kan klassas som ett eget språk. Språkrådet, en del av den svenska myndigheten Institutet för språk och folkminnen, har också uppmärksammat emojins explosionsartade popularitet, och i 2017 års upplaga av Svenska skrivregler tar de bland annat upp var en emoji bör placeras i texten beroende på vad man vill att den ska påverka. Vill man att den ska röra hela meningen placeras den direkt efter skiljetecknet utan mellanslag.

Supergod glass, ska köpa mer.

Om man i stället vill att emojin ska påverka ett visst ord eller uttryck placeras den direkt efter ordet eller uttrycket, utan mellanslag.

Supergod glass, ska köpa mer.

Maria Bylin, språkvårdare på Språkrådet, säger att emojin fyller en viktig funktion, men att den knappast bör ses som ett språk i traditionell mening:

– Det handlar mindre om hur man ser på emojin utan i stället om vad man klassar som språk. Vi kan vara överens om att emojier är tecken med betydelser som vi har kommit överens om, men de har inget exakt uttal och är heller inte syntaktiskt integrerade som satsled – det vill säga som objekt, adverbial eller predikativ till exempel. Dessutom går det inte att böja dem.

Maria Bylin säger också att emojin är svårplacerad, eftersom den inte riktigt hör hemma i något språkligt fack.

– De påminner om modalitet, alltså signaler om hur vi förhåller oss till våra påståendens sanningsvärde eller önskvärdhet, och ibland liknas de vid skiljetecken, eftersom de oftast hamnar i slutet av satsen eller meddelandet. Men just det tyder samtidigt på att de inte används som interpunktion – på samma sätt som kommatecken, kolon, semikolon eller tankstreck – för då skulle de ju vara vanligare i mitten av meddelandet, säger hon.

Men att de bidrar till att förmedla ton och humör i text i talspråksliknande sammanhang är hon övertygad om.

– ”Det här säger jag på skämt” eller ”jag är inte arg”. Där hjälper emojierna helt klart till att förtydliga budskapet. Jag skulle därför säga att de snarare reglerar mellanmänskliga relationer, säger hon.

En beskrivning som Peter Gärdenfors instämmer i:

– Både vuxna och unga använder sig av en hel del ironi, där de skriver något de egentligen inte menar. Lägger man till en emoji med en blinkning blir man av med tvetydigheten och eventuell feltolkning.


Illustration: Anders Kjellberg

De första emojierna som Shigetaka Kurita designade var begränsade till maximalt 12 gånger 12 pixlar, vilket innebär att han endast hade ett visst antal punkter som han kunde använda sig av när han designade varje emoji. Detta gjorde det ibland svårt att rita dem, och tydliggöra exakt vad de skulle föreställa. Men trots det upplevde han en enorm frihet och kreativitet under sitt arbete, även om det också där fanns undantag av helt andra slag.

– Redan i början ville jag designa en emoji som såg ut som en bajskorv. Men när jag la fram idén för mina chefer var de tyvärr alldeles för oroliga att det skulle skada deras rykte, och därför vägrade de, säger han.

Emojierna är inte bara ett självklart inslag i mejl och textmeddelanden, utan också på sociala medier. Enligt sajten Emojitracker, som listar de vanligaste emojierna på Twitter, är den i särklass populäraste en smiley med glädjetårar.

– Jag kan verkligen förstå varför den är så uppskattad. Många ser den som en perfekt symbol när man vill visa att man är otroligt lycklig, säger Shigetaka Kurita.

Men denna folkkära emoji är samtidigt ett exempel på hur olika symbolerna kan uppfattas.

– För oss i Japan är just den emojin snarare ett uttryck för något smärtsamt, eftersom tårarna är i fokus. Därför symboliserar den en känsla av att hålla tillbaka sorg, säger han.

Förutom humörsymbolerna finns andra exempel på hur olika emojierna kan tolkas, till och med när de ser ut precis som det som de ska föreställa. Det betyder således att konventioner redan har etablerats inom emojivärlden. Peter Gärdenfors tar upp en grönsaksemoji som ett exempel på detta.

– Det finns en emoji med en bild av en aubergine. Men inom västerländsk ungdomskultur används den som en symbol för en penis. Det händer att emojier får vedertagna betydelser och därmed tolkas olika beroende på vilken kultur man tillhör, säger han.

Ett fenomen skapat för att minska missförstånd har således – paradoxalt nog – gett upphov till en del nya.

Emojin pryder numera miljontals av textmeddelanden runtom i världen, oavsett om de som skriver är unga eller gamla. Shigetaka Kurita skakar på huvudet när han får frågan om emojin eventuellt skulle kunna ha en negativ inverkan på vår förmåga att uttrycka oss i ord.

– När folk skriver uppsatser eller liknande i skolan tvivlar jag på att det är tillåtet att använda sig av emojier. Dessutom är emojin snarare en förstärkare av nyanser än något som helt och hållet ersätter det skrivna ordet, säger han.

Maria Bylin tror inte heller att emojier kan få konsekvenser för vår förmåga att uttrycka oss i text:

– Vi bör snarare se emojin som kompletterande än reducerande. Bara för att man exempelvis använder svordomar innebär det inte att de äter upp vår möjlighet att uttrycka oss väl. Och jag är rätt säker på att emojin knappast äter upp vår språkförmåga.

Hon tvivlar också på att emojin i framtiden kommer att göra intåg i andra, mer formella sammanhang.

– Jag är skeptisk till att den skulle kunna invadera och skoja till pressmeddelanden och statliga utredningar. Det vore ju som att vi skulle börja använda oss av just svordomar i de sammanhangen.


Shigetaka Kurita hade ingen tidigare erfarenhet av programmering när han 1997 började utveckla emojier. Foto: Vincent Rodin.

Shigetaka Kurita tror i alla fall att vi kommer att få se betydligt fler emojier framöver, och att de kommer att vara unika för olika länder.

– Det finns en massa emojier i Japan som kanske inte alls är begripliga för andra än just japanerna, säger han. På samma sätt kommer det säkert att dyka upp en hel del emojier i Sverige som används på sitt alldeles speciella sätt just där.

För flera år sedan lämnade Shigetaka Kurita över stafettpinnen till andra runt om i världen att skapa sina egna emojier. Och även om han under sin aktiva tid inte fick chansen att göra den där emojin själv, dök den till sist ändå upp.

– Nu kan jag glatt konstatera att den finns där: emojibajskorven! Och den är ju rätt så populär också, säger han.

Symboliska fakta – Fyra x emojier

2 666 emojier

I dag finns 2 666 emojier i Unicodes repertoar av skrivtecken. Unicode är en industristandard som låter datorer hantera text i olika skriftsystem.

Fenomen med snabb spridning

Emojierna blev snabbt populära i Japan efter lanseringen 1999. Det dröjde inte länge innan de började sprida sig internationellt. Flera teknikjättar hakade på trenden. Google har sedan 2006 gjort det möjligt för kunder att använda emojier i mejltjänsten Gmail. Apple släppte fram emojier i företagets operativsystem 2011. Emojin utsågs 2015 av Oxford dictionaries till ”årets ord” i engelskan.

Ingen rik uppfinnare

Den första uppsättningen emojier släpptes för nästan 20 år sedan av den japanska mobiloperatören NTT Docomo. De kunde användas i mobiltelefoner och personsökare. Då hade Shigetaka Kurita arbetat i två år med att utveckla de 176 första emojierna. Denna uppsättning har sedan 2016 en plats i den permanenta utställningen på Museum of Modern Art i New York. I samma utställning ingår bland annat verk av Andy Warhol och Pablo Picasso. Shigetaka Kurita besökte själv utställningen strax efter att den hade öppnat. Han har inte blivit rik på sin uppfinning. Shigetaka Kurita har aldrig fått någon ersättning för arbetet från NTT Docomo utöver lönen. Resan till New York bekostade han själv. Men han hade inte råd att övernatta mer än två nätter.

Idéer från olika håll

Inspiration till de första emojierna fick Shigetaka Kurita från flera håll. En viktig inspirationskälla var smileys, enkla ”bilder” som skapas genom att man kombinerar olika skiljetecken. Flera sådana smileys efterliknar ansiktsuttryck. Den som är förvånad kan exempelvis skriva =O medan den som är ledsen eller besviken kan visa det genom att skriva :(

Andra uppslag fick Shigetaka Kurita genom att läsa tecknade serier. I serier har till exempel glödlampan länge varit synonym med en idé. I dag är en populär emoji.

Viktiga inspirationskällor var också symboler som används i väderprognoser.

Shigetaka Kurita sneglade även en hel del på Zapf dingbats, ett typsnitt som lanserades 1978 av den tyske typografen Hermann Zapf. I typsnittet ingår symboler som , ,  och .

Ett annat skriftspråk som inspirerade Shigetaka Kurita var kanji. Det är ett av tre japanska skriftspråk och består av skrivtecken inlånade från kinesiskan.