Gunilla Bergström

Nyanserad minimalist. I böckerna om Alfons är språket avskalat. Men Gunilla Bergström tullar aldrig på nyanserna.

Text: Ann Lagerström

Det första ord hon minns, som fick henne att lystra, var sicksack. Det var det roligaste de fyraåriga öronen hade hört, och extra intressant var det att det kom från en så lång, barsk och farlig farbror som hennes morfar Hjalmar, överläraren.

Flickan, Gunilla Bergström, som med tiden blev en av Sveriges mest lästa författare, var på sommarlov på Askerön i Bohuslän och fick den här dagen både lära sig att det handlade om ett mönster och att det fanns något som hette huggorm.

– Jag var tydligen språksugen redan då, säger hon.

Gunilla Bergström har mycket att fira i år: nyss fyllde hon 75 och i höst har hon sammanlevt i 45 år med barnboksfavoriten Alfons Åberg.

Vi dricker kaffe och äter hembakta muffins i den stora ateljén på Sveavägen i Stockholm med alla böcker, målningar och skulpturer. Gunilla tar upp sin väska, öppnar den och plockar fram många lappar med anteckningar och understrykningar.

– Att prata språkfrågor har jag längtat efter. Nu ska jag bre ut mig!

Men först måste vi kika i en av hennes favoriter Livingstones resor 1, skriven av missionären och upptäcktsresaren himself, David, och utgiven på svenska av Bergegren 1859. Hon köpte den en gång på ett antikvariat, trodde väl att hon skulle kika lite i den, men i stället har den blivit en följeslagare.

– Den som är språklysten bakåt kan hitta många roliga saker i en så jäkla gammal bok som den här. Trodde inte jag skulle orka många sidor med en sådan främmande svenska. Men låt dig inte avskräckas – du vänjer dig och ser nya roligheter i språket hela tiden. Titta här till exempel. Du vet ordet hämta, här stavas det med e, hemta, och genast begriper man var det kommer ifrån – ’ta hem, taga hem’.

Livingstone gav Gunilla Bergström blodad tand, och nu läser hon ofta äldre litteratur. Gärna klassiker i ett par tre översättningar för att kunna jämföra.

Under årens lopp har hon själv prövat och utforskat många olika slags språk. På kontorsutbildningen lärde hon sig skriva affärsbrev och rapporter. På tidningarna blev det nyheter, intervjuer och feature. Och genom barnböckerna har hon berättandet, teaterspråket och poesin.

Alfons skapade hon för att han behövdes i en bok om barn som inte kunde sova. Han skulle inte vara en sådan där pastellig tillgjord sagofigur, utan en vanlig grabb, med en vanlig pappa, i en vanlig lägenhet i ett höghus någonstans. I dag, 26 böcker senare, finns berättelserna på många språk, bland annat på latin – där God natt Alfons Åberg börjar med Ecce Alphonsus Amnimontanus, IV annos natus.

– Jag vet faktiskt inte om jag är en bildmakare eller en ordmakare, bilden och texten går in i vartannat, säger Gunilla nu, och manar oss båda att äta fler muffins.

Så här växer en Alfonsbok fram. Först en tanke, något Gunilla vill utforska – monster, bus eller konsten att knyta. Sedan ”krafsar” hon ner skisser. Och när bilderna växer fram så lägger hon in några ord här och där, och det går lekande lätt. När bilderna är klara kommer insikten: ”Herregud jag måste ju skriva ut texten också!” Allt finns där i huvudet, men när meningarna väl ska formuleras och placeras blir det jobbigt.

– Det är både tidsödande och petigt. Jag vill att det ska vara så lite text som möjligt. Om jag ritar Alfons knallröd i ansiktet, så behöver jag inte skriva att han rodnar. På så sätt slipper jag en massa förklarande tjafs.

När det gäller Alfons är Gunilla Bergström alltså minimalist, av flera skäl.

– Dels är mina läsare inte mer än åtta år, så det kan inte vara svårt, dels vill jag bara ha med det som absolut måste stå, på samma gång som jag vill få fram nyanserna. Det är ett slags klarningsprocess.

Ibland lägger hon till ett hittepåord för att ge meningen djup. Som i Hur långt når Alfons? (2002) där han lämnar efter sig både en ”äppel-
andetags-doft” och ett ”Alfons-spotte-spår”, som också kallas för ”torket”.

– Det är skoj att leka med orden och inte behöver jag vara så vuxlig jämt.

Svårast var det med böckerna om Bill och Bolla. Hur berättar man för barn om ett barn som är utvecklingsstört, som är ”fel”?

– När vår dotter Boel föddes var hon inte som vi räknat med. Det var en kris, men hur beskriver man det utan att gulla och förvanska? Jag ville inte väja för något, och därför skrev jag allt på rim, då kan man inte hålla på och vela. Jag var tvungen att fråga mig själv: Vad vill du ha sagt? Och sedan uppmana mig: Men säg det då!

Så stiger ett skri
O, allt är förbi
Bolla är inte som vi
Ja allt är förbi
Hon ska inte bli som vi
som vi
ska hon inte bli

Hon gläds åt att svenskan förändras, att den ”förökar” sig.

– Ta det där roliga jalla som vi har börjat med. Det är ju jättebra och mycket snabbare än att säga det är bråttom.

Men hon oroar sig när hon ser hur språket tappar i nyanser. Orsakerna är säkert många: nya mångspråkiga medborgare, mindre petiga lärare, de unga som badar sin hjärna i engelska. Nu läser Gunilla från lappar där hon sparat prepositioner som flyter omkring och som får det att ”brinna i krökarna” på henne.

– Ta det här: ”jag skulle förklara det till honom.” Eller det här: ”det är slöseri tid.” Och så här sa de på radion: ”det blev fällande domar kring de två”, eller en variant: ”han tänker ofta kring henne”.

Det där sista enas vi om kanske kan vara en utveckling av språket, att på samma gång tänka någon och allt det som finns omkring henne.

– Det låter lite vemodigt.

Vi tittar på varandra, frågan hänger i luften: börjar du också bli osäker på prepositionerna så att du behöver slå upp ibland?

Jag nickar och Gunilla säger:

– Det händer. Och när en språkmedveten varelse som jag börjar tveka, då är det illa.

Därför föreslår hon halvt på skämt och halvt på allvar:

– Kan inte Språktidningen uppfinna en enhetspreposition? En enda preposition som kan ersätta alla andra om man är osäker? Det gick ju bra med hen. En tävling kanske?

Så ännu en lapp – en sak hon absolut inte tolererar: ”Alfonsböckerna finns på många olika språk”.

– Det är tårta på tårta. Det räcker bra med ’på många språk’. De är ju alla olika.

Att Gunilla Bergström retar sig är en sak, men hon är också orolig.

– Så länge vi förstår varandra är det inget problem. Konkreta saker, som gröten kokar över, kan knappast missförstås. Men om vi tappar nyanserna när det kommer till det intima, till känslolivet, kan vi bli oförstående inför varandra. Ordet älska används slarvigt, I love you hit och dit – hur ska jag veta om han älskar mig eller bara gillar? Och så finns det mycket slarvhat på nätet som kanske döljer antingen misstro, motvilja eller avsky. Det finns grader i helvetet. Här krävs synonymskola.

Muffinsen slut. Förmiddag har blivit eftermiddag. Ett sista råd till den som vill utveckla sitt språk:

– Läs Anton Tjechovs noveller och se hur han själv förvaltar det råd han på 1890-talet gav till den unge författarvännen Maksim Gorkij: Om du ska beskriva hur det är att uppleva havet första gången så strunta i att fåglarna skriker och att vågorna slår mot stranden. Skriv bara: ’Havet är stort’.

Fotnot: skicka dina förslag på ”enhetsprepositioner” till: redaktionen@spraktidningen.se

3 x Alfons Åberg på andra språk

På isländska heter Alfons Åberg Einar Áskell, på färöiska Álvur Ákason och på kymriska Ifan Bifan.

(Läs mer om kymriska i kommande nummer av Språktidningen!)

Gunilla Bergström

Firar: 75 år med sig själv och 45 år med Alfons.
Gör: författare, illustratör och scenograf, bland annat.
Priser: ”nästan alla man kan få.”
Antal böcker: 40.
Översatt till: 35 språk.
Älskar: alla hav.
Special: gjort den enda ordlistan som finns över det skriftlösa språket soninke/serahule som talas i staden Gambisarra i Gambia. Varför? Här bor hennes avlidne man Mames släktingar.