En gång i tiden hade hundar hundnamn

Text: Catharina Grünbaum

Så många nya hundraser man möter på sina promenader i dag. Nya i alla fall för den som fick sin första bild av hundvärlden på 1950-talet. Då hade folk schäfer, tax, foxterrier, airdaleterrier (i barnamun ädelterrier), collie, kallad Lassiehund, cockerspaniel, pekines och skotte – ofta en knarrig typ – och en eller annan flämtande bulldogg. Kungspudeln var då lika vanlig som den i dag är sällsynt. Boxer och dobermannpinscher hade en skarp och militärisk uppsyn med kuperade öron och svans, numera förbjudet. På landet höll man sig med stövare för jakt. De hette för det mesta Bella och Klinga, utom Albert Engströms Krut och Kula.

Schäfrar hette och ska heta Roy.

Den rara familjehunden labrador retriever hade ännu inte dykt upp på scenen, än mindre portugisisk vattenhund, japansk akita eller bichon frisé, för att inte tala om pitbullterrier och amstaff.

Inte heller hade ägarna kommit på idén att kalla sina familjemedlemmar för sådant som Svante och Hugo, Selma och Alice. Hundar hade hundnamn. Men etablerade sådana som uttrycker förväntade karaktärsdrag, som Karo, ’kär’, ’omtyckt’, eller Fido, ’trogen’, tillhör nu närmast historien. Knähunden den sköna Belinda i fru Lenngrens versberättelse Grevinnans besök (1800), som av unga grevedottern vid bordet utspisas med värdfolkets mat, befinner sig med sitt herdinnenamn mitt emellan fullständigt förmänskligande och hundstatus (dock högre i rang än värdarna, pastorsparet). Men inte ens en adlig kuddhund kunde då gärna bära samma sorts namn som sin ägarinna, en Charlotta, Hedvig eller Ebba.

Själva rasnamnen kan indelas i tre huvudkategorier: ursprung, användningsområde och egenskaper, ofta i kombination. Ursprunget kan vara geografiskt: newfoundländare, jämthund, pekines (från Peking), eller återgå på en person, vanligen den som avlat fram rasen, som i Jack Russel-terrier, dobermannpinscher.

Användningsområdet visar sig också i benämningar som schäfer – ursprungligen en fårhund; tyskans Schäfer betyder ’herde’, till Schaf, ’får’. (1700-talets schäferhattar var alltså inte gjorda vare sig för eller av hundar utan för rokokoidyllens herdinnor.)

Pudeln, tidigare använd för sjöfågeljakt, har sitt namn efter det tyska verbet pudeln, ’plaska i vatten’. Tax är en kortform av taxhund – en ras som genom sitt format är lämpad att ge sin in i gryt, särskilt grävlingars (tyska Dachs). Terriern är en jordgrävande hund, en grythund, av franska chien terrier (till terre, ’jord’). Drevern är som hörs drivande, en jakthund, retrievern en spårande och apporterande (av engelskans retrieve).

De beskrivande eller karakteriserande rasnamnen är till större delen ur språklig synpunkt ointressanta, med attribut som stor, liten, dvärg-, strävhårig, röd. Nakenhund är självförklarande. Ridgeback syftar på en ryggkam av hår som växer mothårs – men nog klingar afrikansk lejonhund ståtligare än rhodesian ridgeback.

Blodhunden, som obeveklig spårade upp flyende fångar och förrymda slavar, fyllde ens unga sinne med fasa redan vid mötet med själva ordet. Blodbesudlad, blodtörst … Att de hyggliga jyckarna med den hängande ansiktshuden har använts för att följa blodspår uppges som förklaring till namnet, men troligare är att blod här syftar på renrasighet – blodhunden är en gammal jaktras som ansågs vara lite förmer. (Jämför med fullblod, av ädelt blod.)

För en icke tysktalande låter schnauzer kanske skarpt och uppfordrande, men innebörden är snarare skämtsam: Schnauz står för ’mustasch’, en förkortning av Schnauzbart, det vill säga skägg i snytet.

Mopsen, till sist, är väl den hundras som mest av alla förlöjligats genom historien, säkert för att den föredragits av äldre fruntimmer, topplacerad på mobbningslistan. Ursprunget är holländskt: verbet moppen betyder ’vara surmulen’. Svenska Akademiens ordbok, SAOB, tar in denna etymologi i definitionen: ”Hundras som utmärker sig genom sin mycket korta nos och sin mycket rynkiga panna, som ger hunden ett misslynt eller argsint utseende.” Mopsa sig och vara mopsig, det vill säga ’uppnosig’, går tillbaka på hunden mops och dess förmenta själsegenskaper.

Själv har jag bara mött älskliga individer av denna ras.

Men liksom Karo var allmänbenämningen på stora beskedliga gårdvarar var Moppe en gång allmännamnet för mopsen. ”En gammal fröken, som egde tre moppar, men inga barn”, skriver Victoria Benedictsson 1887. Dammopsar kallades på motsvarande sätt Moppa: ”En Moppa, brun till färgen och mycket fet, är bortsprungen”, annonserades det i Stockholmstidningen Dagligt Allehanda 1793.

Vilket namn får beteckna dagens och morgondagens hund? Eller har sällskapshunden blivit alltför individualiserad för att omtalas med ett allmännamn?

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.