Ändelsen som visar både kön och makt

Ibland är det maktförhållanden som avgör. Inflytelserika kvinnor får inte sällan -e på det adjektiv som beskriver dem. Trots att det är emot reglerna.

Text: Maria Bylin, Språkrådet

På ett adjektiv kan man hänga antingen ett -a eller ett -e: nya eller nye. Variationen gäller när adjektivet beskriver en individ: nya kvinnan och nye mannen. Det kallas sexusböjning och har med den beskrivna personens kön att göra.

I grammatikboken är det hyfsad ordning på ändelserna, men i praktiken är det mindre enkelt. När man tittar på hur ändelsen verkligen används, verkar det som om -e inte bara har med kön att göra, utan också med makt.

Regeln om sexusböjning lyder: på adjektiv som beskriver män kan man ibland ha -e och ibland –a, men på adjektiv som beskriver kvinnor har man alltid -a. Alltså kan man skriva den nye eller nya statsministern Stefan Löfven, men bara den nya finansministern Magdalena Andersson.

Den här växlande böjningen av adjektiv är en rest från fornsvenskans genussystem, och den skapar förvirring i dagens svenska. Utanför grammatikboken är det till exempel inte ovanligt att stöta på sådant som vår nye kulturminister Alice Bah Kuhnke – ett fenomen som många uppfattar som direkt fel.

En förklaring till fenomenet skulle kunna vara att den som skriver -e för en kvinna har missat regeln. Men det är inte särskilt troligt, för om det vore så skulle de här e:na vara lite slumpmässigt utspridda på de adjektiv som betecknar kvinnor. Och det är de inte.

Om man tittar i tidningstext så är det nästan bara i en viss typ av fraser som e:n för kvinnor används: sådana som betecknar en kvinna med en formellt utsedd maktposition.

De kvinnor som får -e på sitt adjektiv är ministrar, tränare, chefer, medlemsansvariga, poliser, intendenter, chefredaktörer, ordförande och så vidare. Även en presidentfru kan få -e, men någon hemmafru, kvinnlig städare eller kvinnlig förskollärare med –e har jag inte funnit. Det handlar alltså om ett systematiskt –e för kvinnor i positioner som innehafts av män.

Det kan finnas två skäl till att -e används för kvinnor – även om båda bygger på det faktum att det är män som traditionellt haft dessa positioner.

Det första skälet har att göra med de betydelser som vi förknippar med ett ord. När någon till exempel säger minister, kanske vi associerar till en man med kostym och portfölj, det vill säga vi ser den typiska ministern som man. Manligt kön ingår inte i ordet ministers betydelse, som det gör i ord som far eller son. Minister betyder ’medlem av regering’, enligt Svensk ordbok. Men även om minister numera ofta används om kvinnor, kan det fortfarande associeras till manlighet av historiska skäl.

Språkrådet har fått frågor som visar att några gör den associationen. En brevskrivare har till exempel av sin handledare fått rådet att ”e-böjningar ska användas på adjektiv som beskriver maskulina ord, som författare, professor och kritiker”.

Med detta resonemang får adjektivet svenska e-böjning i en mening som det var den svenske författaren Selma Lagerlöf som skrev Gösta Berlings saga.

Det handlar alltså om ord som historiskt mycket oftare har använts om män än om kvinnor, och det är en konservativ syn på såväl kön som språk som leder till att man använder -e för kvinnor.

Det andra tänkbara skälet till -e-böjning på adjektiv som betecknar kvinnor kommer från motsatt riktning. Det bygger på idén att mäns – och därmed adjektiv-e:ets – naturliga textmiljö har varit den officiella maktens formella dokument och de tidningssidor där makten omtalas. Därför har –e också kommit att förknippas med formell stil och makt. Det har blivit ett ”könsmakts-e”, helt enkelt.

I en av mina undersökningar visade det sig att även om adjektivet betecknar en man, så är det vanligare att välja -e i ett formellt sammanhang än i ett informellt. I tidningstext skriver man alltså hellre den nye statsministern Stefan Löfven än den nya statsministern Stefan Löfven – trots att bägge skrivningarna är tänkbara för en man. Därigenom har –e också blivit en stilmarkör som man av ideologiska skäl kan vilja använda även för kvinnor, kanske särskilt för kvinnliga ministrar och presidentfruar.

Det finns frågor till Språkrådet som går i den riktningen också. En polisinformatör undrar till exempel om en kvinnlig polis ska ha -e eller -a på sitt adjektiv. Apropå detta frågar informatören: ”Ska man dra in det faktum att hon är kvinna i det här?”

Detta läser jag som en tvekan om att särskilt markera kvinnligt kön. Jag tolkar det utifrån tidsandan, som en önskan att använda ”könsmakts-e” som något könsneutralt, ett ”makt-e”, rätt och slätt. Man ska inte behöva ersätta –e med –a bara för att referenten har ett visst kön. Därav den nye polisen Anna Jansson och den nye presidentfrun.

Att märka upp folk efter kön är naturligtvis ingen neutral verksamhet i dagens språk- och genusmedvetna Sverige. Samtidigt är -a och -e-böjningen alltför komplex och varierande för att enkelt kunna politiseras. Ett och samma uttryckssätt, -e om en kvinna, kan ses som uttryck för helt motsatta sätt att se på språk och kön.

Maria Bylin är forskare i svenska vid Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet. Hon arbetar också som språkvårdare på Språkrådet.