Fader, men inte till Ospak

En styvson som heter Fader. Släktskap kan vara snåriga att reda ut – även om de är ristade i sten.

Text: Marit Åhlén

En meterhög runsten, ristad med drygt decimeterstora runor, vid Håkansgården i Tångerda i Småland, har skapat oro och bekymmer för många. Den uppmärksammades av Johan Gustaf Liljegren, som under några år på 1820-talet var tillförordnad riksantikvarie. Han gav bland annat ut boken Run-urkunder 1833. Om den här lilla runstenen står det kort och gott ”en runsten nämnd”. Den är alltså känd av runforskarna, men verkar inte ha undersökts närmare.

I sin Fullständig Bautil har Johan Gustaf Liljegren antecknat, intill en avritning av stenen: ”Denna i Bautil Saknade Runsten finnes i en kålgård i Tångerda by.” Först 1882 undersöktes den ordentligt av C.F. Nordenskiöld. Han skrev om detta i Jönköpings läns minnesmärken 12. Då låg runstenen omkullvält med ristningsytan uppåt vid Håkansgården.

Flera år tidigare hade stenen flyttats från kålgården till Tellerda Norrgård, där den nesligen blev tröskelsten till förstugan. Men gårdsägaren ”fann sig jemt oroad” sedan stenen lagts där. Så den flyttades tillbaka.

Runstenen placerades några år senare i Tångerda trädgård, men inte heller här fick folket på gården ro förrän den flyttats tillbaka till sin ursprungliga plats.

Ristningen är trampsliten efter stenens eskapad som tröskel. Den korta inskriften är placerad i en konturföljande runslinga och några runor längs vänstra kanten har blivit bortslagna när stenen har forslats runt. Texten där kan dock rekonstrueras och inskriften lyder:

Ospak lät resa minnesmärket efter Fader, sin styvson.

Vid en första anblick ser texten ut att vara ologisk och svårbegriplig. Men när man observerar Fader skrivs med inledande versal, förstår man att det inte är fråga om släktskapsordet, utan om ett egennamn. Den döde hette alltså Fader. Det är ett namn som inte förekommer ofta i runinskrifter, men i Västra Strö i Skåne (Språktidningen 1/08) återfinns det på de två runristade stenarna i monumentet åsyftande en och samme man.

Fader används inte längre som personnamn, men det gör ett annat släktskapsord, Bror. Den i runinskriften på stenen vid Håkansgården nämnde Fader var styvson till Ospak, som låtit ombesörja att minnesstenen restes.

Fader var således inte Ospaks far. Även Ospak är ett mycket ovanligt namn. Det är ursprungligen ett binamn bildat till adjektivet ospakr, som betydde ’oklok, vild’. I nutida svenska använder vi ordet bara utan prefixet o-, och det betyder då ungefär ’beskedlig, foglig’.

Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.