Än gäller pamparnas promenad

Text: Simon Magnusson

Historien skrivs av segrarna – gatunamnen skrivs av kommunala politiker och tjänstemän. Och dessa har valt att lyfta fram nästan enbart vita män med ekonomiskt och kulturellt kapital.

När jag cyklar ner på stan från mitt hem på S:t Johannesgatan i Uppsala passerar jag Gösta Knutssons promenad, Dag Hammarskjölds väg, Drottning Christinas väg, Herbert Lundhs stig och Fadimes plats. För att vara en knapp tiominutersfärd bjuder den på många ideologiska namnval.

När gatunamn kommer på tal handlar det ofta om vad namnet betyder eller vilken person som är upphovet till det. Inte sällan finns en känslomässig relation till gatan där man bodde som barn. Kanske växte just du upp i ett område där alla gator hade namn efter olika bärsorter, som Åkerbärsvägen och Blåbärsvägen. Växte du i stället upp i grannområdet med författarnamn så kände du till Hjalmar Söderbergs väg och Love Almqvists väg, och insåg att dessa personer måste ha gjort något särskilt i sitt liv för att få en gata uppkallad efter sig.

Under 1900-talet har män legat till grund för nio av tio av alla personbaserade gatunamn. I Gävle blev till exempel bara fem gator och platser uppkallade efter kvinnor under detta sekel. Tre av dem var drottningar, som har gett namn åt Viktoriaplan, Sofiaagatan respektive Kristinaplan. En av dem var författare och adelsdam: Agnes von Krusenstierna, som har gett namn åt en allé. Och Rettigsgatan är namngiven efter Antonie Rettig, som donerat en ansenlig summa till byggandet av Länsmuseet i Gävle.

De 63 männen på Gävles gatuskyltar är lite gråare – här märks rektorer, grosshandlare och kommunpampar. Men en väg har fått namn efter en man som bodde i en koja. Han lär ha underhållit förbipasserande med sitt musicerande längs det som skulle bli Fiol-Elis väg.

Gatunamnen speglar en annan tid och ett annat samhälle. Men varför får 76 procent av gatorna – efter år 2000 – fortfarande manliga namn i Gävle? Och hur kommer det sig att Stockholm bara väljer 39 procent kvinnonamn och att Uppsalas gator får manliga namn till 58 procent? Nu rör det ju sig inte om en annan tid.

Av sveriges 290 kommuner är det bara Katrineholm, Uppsala, Göteborg och Huddinge som arbetar enligt jämställdhetsstadgar när nya gatunamn ska väljas. Katrineholms kommun eftersträvar till exempel jämn fördelning mellan män och kvinnor i sin policy för namnsättning.

I början av 2000-talet drog en jämställdhetsdebatt i gång i Uppsala. Anledningen var att Resecentrum byggdes om, och nya centrala platser bildades. Namnberedningen i kommunen hade sedan tidigare i uppdrag att namnge tre platser av dignitet efter Raoul Wallenberg, Anders Diös och Olof Palme. Insändare till lokaltidningarna och andra skrivelser lät inte vänta på sig. En skrivelse ansåg det ”provocerande att namnberedningen, i en tid och ett samhälle som eftersträvar jämställdhet, endast lanserar mansnamn”. År 2008, efter flera års debatterande, formulerade Namngivningsnämnden målet att prioritera kvinnonamn på gatuskyltarna, eftersom ”mansnamn hittills är överrepresenterade”. Sedan dess har 9 av 16 gator fått namn efter kvinnor.

I Göteborg har man, å sin sida, mellan 2006 och 2013, namngett 20 gator efter kvinnor och 38 gator efter män; det är nästan dubbelt så många namn efter män. Kulturnämnden ändrade därför ordet bör till ska i formuleringen som beskriver Namnberedningens uppdrag: ”Minst hälften av de vägar som namnges efter personer ska få namn efter kvinnor.” Kulturförvaltningen nämner också att en spegling av Göteborgs mångkultur bör bli synlig på sikt, och att man vid varje årsslut ska redovisa namngivningen.

Också Huddinge kommun har tänkt till i frågan. År 2012 lade en vänsterpartistisk motion grunden för att genusaspekten togs med i riktlinjerna för namnsättning i kommunen. Där konstaterar man att Huddinges gatunamn har dominerats av män genom alla epoker, vilket inte är förenligt med dagens värderingar och attityder.

Att ge gator namn är annars ingen nödvändighet. Se på Manhattans nummersystem, som är ett annat sätt att lokalisera sig geografiskt. För det är just att ordna och strukturera som är gatunamnens primära funktion.

Men gatunamn fungerar, utöver att hjälpa brevbärare att hitta rätt, också symboliskt. Maoz Azaryahu är forskare vid Institutionen för geografi- och miljöstudier i Israel. Han menar att gatunamn, tillsammans med museer, monument och minnesmärken, vidmakthåller dominanta gruppers makt och överrepresenterar en viss bild av historien, medan andra historiska skeenden hamnar i skymundan.

Namngivning efter personer kan uppröra politiskt och kulturellt. Det svenska Ortnamnsrådet har, tillsammans med Lantmäteriet, i uppdrag att utveckla principer och formulera mål för en god ortnamnspolitik. Med tanke på de starka och vitt skilda åsikterna om gatunamn, rekommenderar de ett restriktivt bruk av gatunamn efter personer.

Men bruket har inte minskat. Det är inte ovanligt att kommuner får så många förslag av politiker och privatpersoner att de måste samla dem i en namnbank. Och eftersom trycket är så starkt på att vissa personer bör få en gata eller plats uppkallad efter sig, kan också mindre konventionella platser namnges. Exempel på detta är Nackas Hörna, Astrid Lindgrens Terrass, Thor Modéens Trappor och Bryggar Annas Täppa i Stockholm.

Hur namngivningen sedan går till kan variera. I de större kommunerna finns namnberedningar och nämnder, medan det i mindre kommuner inte är ovanligt att en enda tjänsteman föreslår nya gatunamn. Vissa nämnder har beslutanderätt, men vanligt är att namnförslagen beslutas av en överordnad nämnd eller av kommunfullmäktige.

Ett effektivt sätt att råda bot på den snedfördelning som gäller vore att kommunerna bytte ut manliga gatunamn och ersatte dem med kvinnliga. Men namnbyten sker mycket sällan. Kommunförbundet rekommenderar att bara ändra ortnamn om det är ”absolut nödvändigt”. Professorn och namnforskaren Staffan Nyström tar upp kostnaderna och de praktiska omständigheter som är förenade med ett byte av gatunamn, bland annat för de boende och för företagen.

Men det tyngsta argumentet mot namnbyten är att gatunamnen, sedan 1 juli 2000, är skyddade av kulturmiljölagen. De är en del av kulturarvet. I fjärde paragrafen står att ”god ortnamnssed ska iakttagas”, vilket innebär att ”hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl”. Med hävdvunna menas ortnamn som funnits länge i ett område och är väl inarbetade. Vad som är tillräckligt starka skäl för att ändra ett gatunamn åligger varje kommun att tolka.

Men det förekommer snillrika lösningar för att komma runt lagen. Genom att bara ge en del av en gata ett nytt namn finns ju det hävdvunna namnet kvar i namnfloran. Så gick det till när Ingmar Bergman hedrades 2010 i Uppsala. Nedre Slottsgatan, vars namn funnits i 165 år, kapades av och Ingmar Bergmansgatan kom till. Liknande exempel finns i Stockholm, där en bit av Tunnelgatan blev Olof Palmes gata.

Ibland kan det dock vara helt andra skäl som avgör att namnbytet inte blir av. När Astrid Lindgren dog var det tal om att byta en del av Dalagatan mot Astrid Lindgrens gata. Detta genomfördes inte, delvis för att Astrid Lindgrens familj trodde att hon själv nog inte hade velat det.

Ortnamnschefen på Lantmäteriet, Annette Torensjö, som också är ledamot av Gävles namnberedning, argumenterar för ett medvetet genusperspektiv. Men det får inte bli huvudändamål.

Fredrik Svanberg är forskningschef på Statens historiska museer. Han pekar på det felaktiga i att ställa mångfald mot kulturhistoria.

– Historien är ett oändligt myller av människor, händelser och berättelser. Vissa är mer betydelsefulla än andra, men vad man väljer att lyfta fram är också starkt beroende av vilket perspektiv man anlägger.

Från mitten av 1800-talet och långt fram på 1900-talet fanns en stark idé om att bygga en nation och ett slags arv för ett tänkt homogent svenskt folk med hjälp av kultur.

– Samlingar, museer och förvaltning byggdes inte för att representera och förvalta mångfald utan för att stötta den idén. Mycket av den svenska mångfalden är därför osynlig i de äldre urvalen, säger Fredrik Svanberg.

Detta är troligtvis en anledning till att de kulturhistoriskt prominenta kvinnorna inte har kommit fram i kulturvården – och därmed inte på våra gatuskyltar.

– Det är delvis ett feltänkande att kulturhistoria och jämställdhet inte går att kombinera. Det är lite svårare att hitta kvinnorna, men det går, säger Staffan Nyström, som också är ordförande för Stockholms namnberedning.

Men trots ambitioner och generella riktlinjer är det är inte alltid lätt att få till en jämställd namngivning.

– Det finns dubbla, motsägelsefulla förväntningar. Namnberedningen har äldre namnbeställningar från kommunen liggande, och dessa rör oftare män än kvinnor, säger Staffan Nyström.

Det stämmer bara till viss del att befintliga gatunamn speglar en förfluten tid. De personbaserade gatunamnen har valts utifrån en ideologi, en tanke om hur samhället ska se ut. Den tanken har tydligt inte varit att representera folkets mångfald vad gäller etnicitet, klass, funktion, ras, sexualitet eller kön. Snarare har den följt den allmänt rådande idén om homogenitet som Fredrik Svanberg talar om.

Fadime Sahindal mördades av sin far 2002, och fick en plats uppkallad efter sig i Uppsala år 2011. En debattartikel i Upsala Nya Tidning ifrågasatte hur förtjänt hon var i jämförelse med de manliga Nobelpristagare som ännu finns kvar att hedra. Skribenten ansåg att man genom att uppmärksamma Fadime Sahindal hyllade en mördare och hans offer, och att vi gör oss själva en otjänst genom att tala om hedersmord, som är så långt från svenska traditioner och synsätt.

Detta rör sig om en diskriminering där flera maktstrukturer samverkar. Fadime Sahindal var inte bara kvinna, hon tillhörde också en invandrargrupp med låg samhällelig status. Hon passade inte in i den äldre kulturvården, som också bidragit till det ”vi och de”-tänkande som kvinnor, invandrargrupper och andra minoriteter utsätts för.

Kulturnämndens ordförande Eva Edwardsson svarade på kritiken och klargjorde det symbolvärde som Fadime Sahindal står för och den kamp hon förde för kvinnors frigörelse. Att det nu finns en plats i det offentliga rummet efter henne – Fadimes plats i Uppsala – är en viktig symbol för mångfald, integration och jämställdhet.

Personerna som framträder på våra gatuskyltar är en del av det pågående skapandet av vår gemensamma kulturhistoria. Än så länge arbetar få svenska kommuner för jämställda gatunamn, och det numerära överläget för männen är stort. Men om takten håller i sig kan vi cykla runt i ett jämställt Uppsala år 2090.

Simon Magnusson är masterstudent i svenska vid Uppsala universitet.

Här får kvinnorna ta plats

År 1908 marscherade Kvennalistinn, ’Kvinnolistan’, in i kommunfullmäktige i Reykjavík på Island. Med 21,8 procent av rösterna blev Kvennalistinn inte bara största parti i kommunen – de fyra som valdes in var de första kvinnorna någonsin som tog plats i församlingen.

Det dröjde 101 år innan kommunen bestämde sig för att hedra pionjärerna Bríet Bjarnhéðinsdóttir, Þórunn Jónassen, Katrín Magnússon och Guðrún Björnsdóttir. Fullmäktige beslutade då att de skulle få gator i den isländska huvudstadens hjärta uppkallade efter sig. En som därför fick maka lite på sig var Skúli Magnússon, grundaren av det moderna Reykjavík. Delar av Skúlagata blev Bríetartún och Skúlatún blev Þórunnartún, medan Höfðatún döptes om till Katrínartún och Sætún fick namnet Guðrúnartún.

Men det ryktas att vissa knorrade över namnbytet, bland annat frimurarna. Sammanslutningen, som enbart består av män, fick plötsligt se sitt högkvarter ”flyttas” från ”manliga” Skúlagata till ”kvinnliga” Bríetartún.

Syftet med att namnge gator efter de första kvinnliga politikerna i fullmäktige var att uppmärksamma deras insatser för att utveckla demokratin och att öka kvinnornas inflytande inom politiken. Under valrörelserna besökte Kvennalistinns medlemmar samtliga röstberättigade kvinnor för att informera dem om deras rättigheter. Dessutom höll de öppna föreläsningar om vallagen och kommunpolitiska frågor. Partiet var inte enbart till för kvinnor. År 1918 kandiderade den första mannen för Kvennalistinn.

Kommunens mål är att lika många män som kvinnor ska uppmärksammas i Reykjavíks offentliga miljöer. Det gäller inte bara gatunamn utan även till exempel statyer.

Anders Svensson