Gud är ett verb!

JHVH. YHWH. Jahve. Jehova. Få namn i världshistorien har varit föremål för så mycken spekulation och så stor vördnad. Det är om det namnet Leonard Cohen skrev: You say I took the Name in vain, but I don’t even know the name … and if I did, well really, what’s it to you?

Det är det namnet som generationer av kabbalister – judiska mystiker – har ägnat sig åt att fundera över. Det är det namnet vars fyra hebreiska bokstäver vi än i dag kan finna dolda här och var i många svenska kyrkor. Det är det namnet som i religionshistorien har gjorts alltmer mystiskt, i och med att vi inte ens säkert vet hur det ska uttalas.

Den antika hebreiskan skrevs till stor del utan vokaler, så det man faktiskt skrev ner var bara konsonantskelettet Y-H-W-H (eller med en lite mer försvenskad återgivning J-H-V-H – de hebreiska bokstäverna är desamma). Masoreterna var de medeltida, judiska skriftlärda som förde vidare den hebreiska bibeltexten. De satte in vokalpunkter och vokalstreck för de flesta ord, men just detta mest högheliga namn fick inte sina egna vokaler. I stället skrev man in vokalerna från ett helt annat ord, som man ansåg borde uttalas i stället för det heliga namnet. Detta eftersom namnet vid det laget blivit alltför sakrosankt för att ens ljudas. Det andra ordet var ʾǎḏōnāy, ’min Herre’ eller ’Herren’, och när kristna lärde på 1200-talet läste samman vokalerna från det ordet med konsonanterna JHVH fick man så den helt artificiella formen Jehova. Som Ivan Engnell skriver i sin grammatik i gammaltestamentlig hebreiska: ”Den saken är i alla fall viss, att så har Israels gud aldrig hetat.” Traditionen att återge JHVH-namnet med Herren går igen i dagens Bibel 2000.

Det fanns också några kortare former av namnet, som motsägelsefullt nog faktiskt ges vokaler i den medeltida hebreiska texten. En av dessa kortvarianter är Yāh (som om man är noggrann ska uttalas med ett hörbart, utandande h i slutet), och den andra är Yāhû, som framför allt förekom i slutet av människors egennamn. Några exempel på detta mycket vanliga israelitiska namnskick är Zĕkharyāhû (’JHVH minns’, i svensk form Sackarias, Zakarias eller Sakarja), Yĕšaʿyāhû (’JHVH räddar’, ursprunget till vår variant Jesaja och den lite mer grecicerande formen Esaias, som i Tegnér), ʾĔlîyāhû (Elia eller Elias, ordagrant ’JHVH är min Gud’), Nērîyāhû (Neria, ’JHVH är mitt ljus’) och ʿĂzaryāhû (Asarja, ’JHVH hjälper’). De här namnen som slutar på -Yāhû förekommer ibland också med kortvarianten Yā(h), och det är därifrån vi – via grekiskan och latinet – fick varianter som Jesaja. Andra former av JHVH-namnet kunde också stå först i personnamn. Då fick man varianter som Yô-nātan (Jonatan, ’JHVH ger/gav’), Yô-rām (’JHVH är upphöjd’) och Yĕhô-šāfāṭ (Josafat, ’JHVH dömer/dömde’).

Denna typ av namn var egentligen inte alls unik för den israelitiska folkgruppen. Frågan var mest vilken gudomlighet det var som man satte som ena halvan. Det finns belagda feniciska namn som ʾEšmun-ʿazor (’Eshmun hjälper’, samma -ʿazor som ʿǎzar i namnet ʿĂzaryāhû/Asarja), och denna typ av personnamn fortsatte in i historien. Så har vi till exempel den karthagiske generalen Hannibal, som kämpade mot romarna (Ḥanni-baʿl, ’Baal är nådig’, jämför med det israelitiska namnet Ḥǎnanyāhû/Chananja/Ananias, ’JHVH är nådig’) och hans bror Hasdrubal (egentligen ʿAzru-baʿl, ’Baal är hans hjälp’).

Från de olika varianter som faktiskt har vokaler (Yāhû, Yāh, Yĕhô-, Yô-) kan man få en del idéer om hur den israelitiske gudens namn kan ha uttalats, i alla fall i sin kortare form. Ännu mer hjälp får vi av antika transkriptioner till andra språk än hebreiska, från en tid innan namnet blev så högheligt att det inte fick uttalas. Här finner vi dels varianter som -yaʾû eller -yāwa på akkadiska (språket i Assyrien och Babylonien), där det första verkar avspegla den kortare versionen av namnet, medan den andra ser ut att motsvara den längre formen JHVH/YHWH. (Väl att märka är att akkadiskan inte har något enkelt h i sitt ljudsystem, så den bokstaven kunde de inte återge.) När vi kommer till århundradena runt vår tideräknings början finner vi också återgivningar på grekiska, och där hittar vi varianter som Iaō, Iaoue, Iabe och Iabai (inte heller grekiskan har något h som en egen bokstav). De grekiska stavningarna av namnet förekommer bland annat i papyrustexter med magiska formler från Egypten, där man inte hade något emot att blanda referenser till egyptiska gudar med Jahve och någon gång också Jesus. Från dessa olika återgivningar (och hebreiskans ljudstruktur) har man i modern tid slutit sig till att YaHWeH (eller JaHVeH) är det mest sannolika antika uttalet av namnet – eller som det brukar återges i svensk prosa, Jahve.

Det ursprungliga uttalet föll alltså i glömska redan under de sista århundradena f.Kr., och ordet kom att ersättas med andra (ofta alltså ʾǎḏōnāy, ’Herren’ eller ’min Herre’). I Qumranhandskrifterna (Dödahavsrullarna) kan man se hur JHVH-namnet höll på att få denna upphöjda och tabubelagda roll: ibland har de texterna bara punkter i stället för de fyra bokstäverna, och ibland är namnet skrivet inte med det ”vanliga” hebreiska alfabetet, som israeliterna plockade upp under den babyloniska exilen på 500-talet f.Kr., utan med den äldre varianten, det så kallade paleohebreiska alfabetet. Det är lite som om vi alltid skulle skriva ordet Herren eller Gud i frakturstil (i 1917 års bibelöversättning återges JHVH alltid som HERREN, med stora bokstäver, vilket på ett sätt påminner om denna konvention).

Och detta gudsnamn är alltså kanske ett verb. Vad betyder då det?

För det första är det så att själva ordet just ser ut som en verbform. Ordbegynnelsen ya- påminner mycket om det sätt på vilket man på hebreiska bildar formen tredje person singularis maskulinum imperfekt (imperfekt betecknar i hebreisk grammatik inte normalt en dåtidsform, utan är en form som bland annat betecknar ”imperfektivitet”, alltså att verbets handling utförs under en utdragen tid eller liknande). Sådana former hittar vi i ord som yāqûm (’han reser sig’), yā’ûr (’han lyser’), yaʿǎvoḏ (’han tjänar’), och med en annorlunda vokal i ord som yikhtōv (’han skriver’), yišmōr (’han skyddar’) och yēlēkh (’han går’). Ordet YaHWeH ser mycket ut som en sådan form.

Frågan är då vilket verb en sådan form skulle komma från. Den vanligaste och mest klassiska förklaringen är att det skulle röra sig om den verbrot som på hebreiska har konsonantskelettet h-y-h eller h-w-h. Detta verb betyder i grunden ’vara’ eller ’bliva’. Utgående från detta skulle YaHWeH kunna betyda något i stil med ’han är’ eller (med en lite annan språklig tolkning) ’han låter vara’, det vill säga ’han skapar’.

Tolkningen att verbet skulle betyda ’han är’ går långt tillbaka i tiden – faktiskt ända in i den hebreiska bibeln själv. Detta händer i Exodus 3:14, när Jahve uppenbarar sig för Mose ur den ”brinnande busken”. Mose frågar då vad den gud heter som talar till honom. Då får han svaret:

ʾehyê ʾǎšer ʾehyê

Dessa är de tre kanske mest omdiskuterade orden i hela Gamla testamentet. Orden kan rent grammatiskt betyda ungefär ’jag är den jag är’, ’jag blir den som jag blir’, eller för den delen ’jag är den jag kommer att vara’. Den första översättningen är den man oftast ser. Den grekiska bibelöversättningen Septuaginta återger uttrycket med egō eimi ho ōn (’jag är den varande’), ett uttryck som nästan känns präglat av platonsk filosofi. Hur som helst brukar man anta att poängen med denna gudomliga självdefinition är just att göra en analys av varifrån namnet Jahve ursprungligen kommer. Om Jahve betyder ’han är’ är det också logiskt att den guden kallar sig själv för ’jag är’ när han får frågan om vad han heter. Denna kända passage säger i och för sig ingenting om huruvida denna tolkning av namnet är historiskt korrekt eller inte, men den visar hur en av Gamla testamentets många författare tänkte sig saken.

På många sätt kan det framstå som träffande och naturligt att namnet på den hebreiske guden både har tolkats som, och eventuellt faktiskt också är, en verbform. Det hebreiska språket är mycket starkt upphängt vid och koncentrerat på just verb.

Ur ett språkmystiskt perspektiv är det också logiskt att se gudsnamnet som uppbyggt av ett verb som har att göra med ’att vara’: ett sådant namn innefattar idémässigt de dubbla och till synes motsägelsefulla egenskaperna att guden tänks vara evig och i någon mening oföränderlig, men ändå handlande. Gud blir så att säga ett verb i och med sin aktivitet, men ett verb som i sig betecknar ihållande och förblivande varande – för många teologiska tänkare det mest ”varande” av allt.

Denna typ av spekulation hör dock den medeltida, av hellenismens filosofiska tänkande präglade diskussionen till. Om man i stället ska tala om vad som faktiskt verkar vara det historiska ursprunget till namnet Jahve finns det i alla fall en del att gå på. Många idéer i Gamla testamentet har paralleller i texter från andra delar av den antika Främre orienten – inte minst kilskriftstexterna från Ugarit i Syrien. Många av de bilder och berättelser som appliceras på Jahve har också sådana paralleller, däremot inte själva namnet. Många andra begrepp ur den hebreiska bibeln står att finna i de ugaritiska texterna, men inte just namnet Jahve – vilket antyder att detta gudsnamn inte kommer ur den gemensamma nordvästsemitiska mylla, ur vilken den israelitiska religionen växte fram.

Det första ställe där vi finner något som påminner om JHVH-namnet är i stället i området söder om Kanaan, där egyptiska texter berättar om ett folk benämnt šɜsw (ett ord för beduiner; uttalat ”shasu” av moderna egyptologer). Dessa shasu kopplas i en egyptisk text till namnet yhwɜ, och verkar där syfta på en folkgrupp i nordöstra Sinai eller Edom. Detta innebär att det låter som om några av dessa beduiner kopplades till namnet Yahu, och det är ett inte helt ovanligt antagande att det syftar på ett tidigt, nomadiskt folk som dyrkade något slags version av Jahve. Tanken stämmer väl med ett antal texter som antyder en koppling mellan Jahve och sådana sydliga områden, och framställer det som om det är därifrån den israelitiske guden kommer – i bokstavlig mening.

Man har också associerat en sådan anknytning till själva berättelsen om hur Mose ska ha fått gudsnamnet uppenbarat ur den brinnande busken: han ska då ha befunnit sig i Sinaiområdet. Vad allt detta egentligen säger om Jahves ursprung är naturligtvis inte lätt att avgöra – bland en del har det varit vanligt att i dessa spridda antydningar försöka hitta något slags bekräftelse på berättelsen om uttåget ur Egypten och invandringen i Kanaan, men det är viktigt att inte dra för långtgående slutsatser ur alltför magert material. Trots det är det onekligen intressant att den israelitiske guden ursprungligen inte verkar höra hemma i det palestinska kärnlandet utan i någon mening tycks vara ”importerad” – vad man nu ska lägga i en sådan förmodan.

Naturligtvis är JHVH inte den enda benämning på Gud som man finner i den hebreiska bibeln; orden och benämningarna för den israelitiske guden varierar ofta på ett iögonfallande sätt. Just skillnaden i gudsnamn var ett av de viktigare skälen att man under sent 1700- och 1800-tal insåg att Pentateuken (de fem Moseböckerna) bestod av ett antal olika källor – ibland kallar de gudomen för Jahve, ibland bara ʾĔlōhîm (’Gud’). Den klassiska versionen av denna ”uppdelning” av Moseböckerna i olika källor räknar med fyra lager: Jahvisten eller J, som redan tidigt använder JHVH-namnet, Elohisten eller E, som använder ʾĔlōhîm, Deuteronomium eller D, som framför allt finns i Femte Mosebok, och som är ytterst koncentrerad till att Jahve endast får dyrkas i Jerusalem och ingen annanstans, samt den så kallade Prästskriften eller P, som också använder namnet ʾĔlōhîm, men har många speciella drag, som en stor upptagenhet av gudstjänst och liturgiska regler – samt en förkärlek för långa listor.

Men det finns också andra intressanta gudsnamn i Gamla testamentet; i en del fall rör det sig antagligen om gamla namn på vad som ursprungligen varit alldeles egna gudar. Dessa har sedan identifierats med Jahve, som allteftersom monoteistiska idéer vann insteg i den israelitiska religionen ”sög upp” motiv (och namn) som ursprungligen applicerats på andra gudar. Några sådana exempel är de namn som börjar på ordet ʾĒl. Detta är det gamla, allmänsemitiska ordet för ’gud’ (släkt med arabiskans Allāh, akkadiskans ilum och ugaritiskans ʾilu), men det var också namnet på en viss kanaaneisk gudom och på ett antal gudar som hade ordet som del i sitt namn.

Ett sådant exempel finner vi i Genesis (Första Mosebok) kapitel 14, där Abraham efter ett kort inhopp i världspolitiken (uppror och krig mellan kungar dyker upp här) möter en präst vid namn Melkisedek, som sägs vara präst åt ”Gud den Högste”, eller ʾĒl ʿElyôn på hebreiska. Detta är antagligen från början namnet på en kanaaneisk lokalgud.

Ett annat sådant, mycket gammalt och speciellt, gudsnamn är det egenartade begreppet ʾĒl Šaddāy, som används som namn på Gud på ett ganska stort antal ställen i Gamla testamentet, inte minst i Pentateuken. Jag skulle gärna vilja berätta vad detta namn betyder, men i vissa fall är det bäst att vara ärlig: vi vet helt enkelt inte säkert vad benämningen ʾĒl Šaddāy innebär. Det första ordet, ʾĒl, är inget problem – det är åter det allmänsemitiska ordet för ’gud’. Men den andra halvan är konstigare. Man har föreslagit att det ska ha att göra med akkadiskans šadû, som betyder ’berg’, men det är högst osäkert. Septuaginta återger ofta ordet med pantokratōr, ’allhärskare, allsmäktig’, vilket mest är en gissning. Bibel 2000 har valt ”Gud den Väldige”.

Särskilt intressant är att ordet finns belagt i en lite annan variant utanför Bibeln, nämligen i den så kallade Deir Alla-inskriften. Denna inskrift upptäcktes i Jordanien 1967. Den berättar om siaren Bileam, Beors son (också omnämnd i Bibeln i Numeri, Fjärde Mosebok, kapitel 22–24, bland annat tillsammans med en talande åsna), som får en nattlig vision av hur gudarna bestämmer sig för att skapa kaos i världen. Dessa gudar kallas just šaddayin, vilket verkar vara en pluralform av det ord vi har i Šaddāy – något som visar att ordet uppenbarligen var känt utanför den hebreiska bibeln.

Gudsnamnet ʾĒl Šaddāy har fått ett lite oväntat modernt efterliv. År 2011 utkom nämligen ett tv-spel till Playstation 3 med just namnet El Shaddai – och undertiteln Ascension of the Metatron. Spelet tar upp en berättelse om hur ett antal gudomliga väsen eller ”gudasöner” i Genesis kapitel 6 tar sig hustrur bland människorna och får avkomma, de så kallade nĕfîlîm. Dessa halvmänskliga avkomlingar ser i spelet ut som ett slags jättelika hattifnattar, som har den obehagliga och lätt tragiska vanan att ideligen äta upp varandra. El Shaddai – Ascension of the Metatron är ett av de absolut vackraste tv-spel som finns – det ser ut som art nouveau, och musiken är förtrollande. Och på det typiskt japanska sättet innehåller det hur mycket religionsblandning som helst. Hjälten är Enoch (känd bland annat från de apokryfiska Henoksböckerna), hans medhjälpare heter Lucifel (!). Den senare är klädd i japansk mörk kostym och sparar spelet genom att då och då ringa upp Gud via sin mobil (!) och berätta hur det går för huvudpersonen. Omdiktning, minst sagt. I början påpekar spelmakarna att spelet inspirerats av äldre religiösa texter och skapats av ett multikulturellt arbetslag av många olika konfessioner. Ett helt galet spelkonstverk, och helt genialt.

Här ser vi alltså hur benämningar på en sedan många tusen år dyrkad främreorientalisk gudom fortplantar sig in i samtidskulturen. Och hur ett till synes outtalbart gudsnamn, som kanske föddes bland nomadstammar på gränsen mellan Palestina och Sinai, togs upp av det israelitiska folket, korsades med idéer från lokalkanaaneisk religion och till sist – via judendom och kristendom – spreds över världen, gavs nya vokaler, tolkades som utsagor om ett evigt väsen som inom sina konsonanter bar hela världen – ett namn vars bortglömda uttal blev ett tecken på själva dess gudomlighet.

Ola Wikander är doktor i Gamla testamentets exegetik och lärare i klassisk hebreiska. Artikeln är ett omarbetat utdrag ur hans bok Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria (Norstedts, 2014).