Stenen sattes av de runkunnigaste av män

Text: Marit Åhlén

Blacksta kyrka ligger i Södermanland, cirka en mil söder om Flen. Ett kort stycke öster om kyrkan vid infarten till Fyrby finns ett stort stenblock av gnejs. På den sida av stenen som vetter mot vägen är en ristning inhuggen.

Ristningsytan saknar orna­mental utsmyckning. Det konturföljande skriftbandet är inte utformat som ett rundjur. Det avslutas varken med huvud eller svans, men svänger upp och fortsätter mitt på ristningsytan. Hela texten har dock inte fått plats i bandet utan fortsätter utanför det på ristningsytans högra sida.

Texten är i sin helhet avfattad på vers. Den är en fullständig åttaradig strof på versmåttet fornyrdislag. I denna versform fogas raderna samman två och två genom allitteration, vilket innebär att vissa betonade ord börjar på samma bokstav eller bokstavspar. Det är omöjligt att fullständigt bevara den runsvenska allitterationen vid överföringen av texten till nutida svenska. Allitterationen, som den ser ut i sin nusvenska form, är markerad med fetstil.

Jag vet Håsten
och Holmsten, bröderna,
vara runkunnigast bland män
i Midgård.
De satte stenen
och stavar många
efter Frösten
fader sin.

Runstenar lämnar många gånger information om att den nordiska mytologins berättelser var väl kända. Midgård var, enligt bland annat Snorres Edda, den av människorna bebodda och av asagudarna beskyddade världen. Att som Håsten och Holmsten beteckna sig som runkunnigast är däremot unikt i Sverige. En parallell kan man finna bland de runinskrifter som ristats in i stenväggarna i en gravkammare på Orkney­öarna. En av dem börjar: ”Dessa runor ristade den man, som är runkunnigast väster om havet.”

Fyrbyblockets ristning är gjord på ett stort jordfast stenblock. Inte desto mindre står det i texten att bröderna satte stenen trots att den inte kan ha flyttats. Till denna formulering finns det åtminstone två möjliga förklaringar. Den ena skulle vara att ”satte stenen” var ett så vanligt förekommande sätt att uttrycka minneshandlingen i runinskrifter att den exakta innebörden inte alltid stämde överens med verkligheten. Ett exempel är runristningen på en berghäll i Uppsala där man kan läsa att Ingegärd lät resa stenen till minne av sin far. Den andra tänkbara förklaringen är att blocket har ingått i ett minnesmonument som även bestått av trästavar och en oristad rest sten, som inte finns kvar. Att trästavar ingått i monument tillsammans med runristade stenar finns det andra exempel på. I texten på en av de två runstenarna på Arkels tingstad i Vallentuna (se Språktidningen 8/12) kan man läsa att de som ombesörjt minnesmonumentet också satte en stav.

Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.