Spara & Slösa & grammatiken

Text: Östen Dahl

För ett par år sen blev jag kontaktad av Keith Chen, ekonom vid Yale university i USA, som sade sig ha en del idéer om relationen mellan språk och ekonomiskt beteende, närmare bestämt om hur man talar om framtiden. Som tvåspråkig (kinesiska och engelska) hade han funderat mycket över att man på engelska måste sätta in hjälpverbet will i en mening som it will rain tomorrowit rains tomorrow går inte, trots att man skulle kunna tycka att ordet tomorrow räcker för att tala om att det handlar om framtiden.

På standardkinesiska (mandarin) däremot kan man mycket väl säga míngtiān xià yǔ ’i morgon regna’ utan någon grammatisk markering. Keith Chens idé var nu att tvånget att markera framtiden grammatiskt också påverkar hur man ser på den – genom att den hela tiden markeras kommer framtiden att uppfattas som mer skild eller mer avlägsen från nutiden, vilket i sin tur leder till att vi blir mindre motiverade att planera för kommande dagar – och det kan till exempel påverka vår benägenhet att spara pengar (Se Språkets makt över tanken i Språktidningen 4/13.)

Så människor som talar engelska kommer att bete sig som Slösa i sparbankstidningen Lyckoslanten medan talare av kinesiska mer liknar dygdemönstret Spara, menade Keith Chen. Men han behövde hjälp från lingvister att klassificera språk efter hur de uttrycker framtid och han hade upptäckt att jag på 1990-talet var inblandad i Eurotyp, ett stort europeiskt samarbetsprojekt som studerade de europeiska språkens grammatik i jämförelse med andra språk i världen. Min arbetsgrupp höll på med tempus och aspekt, och i den volym vi gav ut hade Chen läst vad jag skrev om hur man markerar att man talar om framtiden grammatiskt.

Jag hade noterat att många språk i norra Europa verkar mindre intresserade av att markera framtiden antingen genom att böja verbet i futurum, som man gör i franska och spanska, eller med hjälpverb, som man gör i engelska. Tydligast är det i de finsk-ugriska språken finska och estniska, där man nästan alltid talar om framtiden i presens, men tendensen finns också i germanska språk som svenska och tyska. Med en något oförsiktig vits talade jag om en futureless area i norra Europa (future kan ju vara både ’framtid’ och ’futurum’ på engelska), där två saker var viktiga: Den ena var att språket i det här området inte har särskilda verbformer för futurum. Den andra har att göra med att sättet man talar om framtiden bland annat beror på om man talar om sina egna planer och avsikter eller om man gör en förutsägelse om saker som man inte har någon kontroll över, som vädret. Det är karakteristiskt för språken i norra Europa att man ofta använder presens i det senare fallet, som man när man på svenska säger ”I morgon kommer ett lågtryck in över södra Götaland”. (Men lägg märke till att vi på svenska inte gärna säger ”Det är kallt i morgon” utan hellre något som ”Det blir kallt i morgon” – vi undviker att tala om framtida tillstånd i presens.)

Vad jag skrev om detta passade Chen alldeles utmärkt, för nu tyckte han sig ha fått en nyckel till vilka språk som är futureless, och när han använde den fann han som han hade väntat att talare av sådana språk (som alltså skulle inkludera till exempel kinesiska och svenska) är bättre på att spara. Jag var skeptisk och avrådde honom från projektet. Bland annat framhöll jag att han hade övertolkat mig om han trodde att man lätt skulle kunna dela in språk i två klasser med avseende på hur de uttrycker framtid. Men Chen gav sig inte så lätt – och i början av det här året fanns han plötsligt över hela internet. Han hade fått sina idéer publicerade i en topprankad ekonomisk tidskrift och spritt dem via videoföreläsningssajten TED, och alla medier hakade entusiastiskt på. Och ”Dahls framtidslösa språk” ingick i paketet. Inte nog med att talare av dessa språk enligt Chen sparar mer, de röker också mindre, använder kondom oftare och har bättre kondis på gamla da’r – allt bevisat med socioekonomiska data och finurliga statistiska kalkyler.

Jag har själv brukat vara rätt skeptisk till idén (som förknippas med den amerikanske lingvisten Benjamin Lee Whorf) att språket styr vårt tänkande, men om Chen har rätt, så styr språket inte bara hur vi tänker utan också hur vi beter oss. Jag är inte helt bekväm med att Chen använder min forskning för att torgföra en ”Whorfeffekt” som är betydligt mer långtgående än något som hittills har presenterats. Saken blir inte bättre av att Chens analyser uppfattas som övertygande av många människor, tydligen också American Economic Reviews granskare. De korrelationer han säger sig ha hittat ser både starka och systematiska ut. Så vad ska man tro?

En central sak är att när det gäller samband mellan kulturella fenomen är det särskilt viktigt att inte tro att korrelationer innebär en orsaksrelation. Att alla de främsta cricketnationerna i världen har vänstertrafik innebär inte att man blir bättre på cricket genom att köra på vänster sida av vägen, utan det beror på att både vänstertrafiken och cricketspelet har spritts via den brittiska kolonialismen. De ”futurlösa språken” förekommer misstänkt ofta i ett par områden som har rätt speciella kulturella drag, nämligen det protestantiska norra Europa och det konfucianska Östasien. Med ett resonemang som liknar Chens kan man till exempel visa att avsaknad av futurum leder till mindre benägenhet att tro på Gud, eftersom de ”futurlösa” områdena också är de mest sekulariserade i världen.

Sedan visar det sig också att Keith Chen inte har den stenkoll på data som han gärna vill ge sken av. Ofta är det till exempel inte klart vilket modersmål de undersökta personerna har, för att inte tala om att klassificeringen av språken är problematisk. Så tills vidare anser jag att tesen om att grammatiskt futurum leder till slösaktigt och hälsovådligt beteende får anses vara obevisad.

Östen Dahl är professor i lingvistik vid Stockholms universitet.