Svengelskan som försvann

Text: Catharina Grünbaum

Från en äldre före detta journalist, som i ett halvt sekel och mer iakttagit det engelska inflödet i svenskan, har jag fått ett brev med en dystopisk sammanfattning: ”Vårt modersmål är att betrakta som förlorat.”

Ingen kan ju blunda för att engelskans andel i svenskan bara ökar – och har gjort så alltsedan 1800-talet. Om det är bra eller dåligt, om det bidrar till uttrycksfullheten eller förminskar svenskan kan man ha skilda åsikter, och man kan till och med tycka både och.

Med brevet följde en artikel av samme journalist, skriven 1960, med en rad exempel på hur engelskan brer ut sig. Så här ett halvt sekel senare är det intressant att se att inte så få av nymodigheterna nu har blivit tämligen daterade (för att använda en anglicism av senare datum), somliga rentav lite löjliga, och ersatta med svenska ord. Från den enorma påfyllningen sker det faktiskt en liten avtappning.

I artikeln kommer ett lantbrukarpar till Stockholm och parkerar sin bil vid någon av tullarna, varvid de tillämpar park-and-ride-systemet. Det var i så fall i sista minuten, för redan 1957 hade TNC (i dag Terminologicentrum) föreslagit ordet infartsparkering, och så fick det bli.

Paret fortsätter till Hötorgscity – ett namn som förblivit oförändrat och som speglar förväntningarna på det nya och moderna som skulle ersätta det gamla Klara. Det är i samma kombination av mindervärdeskomplex och högfärd som Borlänge flygplats ändrades till Dala Airport och e-postadressen till hovet lyder royalcourt.se. Men det har funnits motdrag, som det att det vid avfarten till staden Arboga inte står city (staden är inte stor nog för det) och inte ens centrum, utan stadskärna – som det anstår en stad som vet att inte förneka sin historia.

Våra landsortsvänner fortsätter till ett näringsställe där de får en sandwich. Vem äter väl sandwich i dag? Knappast ens vithåriga bridgedamer. Vad som nu erbjuds i kyldiskarna är vanliga smörgåsar, såvida det inte rör sig om varma mackor. De ölmärken våra lunchande lantisar får välja mellan, Three Towns och Old Eskil, är också ute. Nu ska inhemskt öl kännas kärnsvenskt, som Norrlands Guld, Mariestad, Pripps Blå, S:t Erik, Uppsala Kloster … De som skapar de nya märkena har titeln ölmakare, vilket ju låter både traditionsrikt och kreativt.

Så går skribenten över till ordförrådet inom affärsvärlden, väl det mest anglifierade området av alla. Men även här kan man möta en och annan överraskning: hearing, som var ett nyord 1960, har kommit att få stark konkurrens av utfrågning och frågestund. Man talar numera också oftare om köpcentrum och stormarknader än om shoppingcenter och supermarkets, supermoderna på 1950-talet.

Bland de varor som tillhandahålls där saknas sannerligen inte engelskspråkiga benämningar, men artikelns jumpers och pullovers är sällsynta, de har slagits ut av den inhemska tröjan. Skribenten frågar för sin del efter en kavaj varvid expediten lite nedlåtande undrar om han menar en ”blejser”. I dag är det snarare kavajen som har prestige. Ansiktskrämer och andra hudkrämer säljs i dag i hundratals varianter med allehanda fransk-engelska varumärkesnamn och egostärkande motton som ”Because you’re worth it”, men cold-cream kallas de inte längre.

Nu har för all del de flesta engelska lånorden från den 50 år gamla artikeln rotat sig i svenskan. Men det har alltid funnits motkrafter. ”Om inte vi på de stora dagstidningarna ser till att svenska språket lever och utvecklas, vilka ska då göra det?”, var en vanlig kommentar på Dagens Nyheters redaktion när jag som dess språkvårdare föreslog svenska ersättningsord. Och DN har en rad egenproducerade sådana att vara stolt över: allsång (community singing) 1927, folkmord (genocide) 1946, honnörsord (honorific), kursrekord, börsrekord (all time high), ståuppare (stand up comedian) 1989. Expressen föreslog 1990 krockkudde som förklaring till airbag, och krockkudden har i dag till och med fått termstatus.

Personer som slår larm om missförhållanden någonstans har kallats whistleblowers, sådana som blåser i pipan för att tillkalla uppmärksamhet. I dag är de i svenska medier rätt och slätt visslare.

Om de här exemplen på inhemskt ordskapande kan vara min gamla journalistkollega – och andra som misströstar om svenskans framtid – till vederkvickelse och hopp skulle det glädja mig. Jag delar visserligen inte deras farhågor att svenska språket är på väg att gå förlorat; genom hela sin tusenåriga historia har det utsatts för kraftiga influenser och ändå förblivit svenska. Men jag anser att en svenska som ska vara användbar i livets skilda skiften måste hållas i gång genom både påhittighet och mod. Den dag vi ger upp det egna nyskapandet, då blir vi riktiga förlorare, inte bara hopplösa losers.