Exakt stramhet och poetisk mjukhet

Text: Maria Leijonhielm

Tidningen Kurkkio – djur och natur hade sin glansperiod under slutet av 1970-talet. Den enda skribenten var Åsa Larsson som då var i tioårsåldern.

Huvudtemat var djurens rätt och villkor. Återkommande inslag var iakttagelser av skribentens egen katt Tjorven, liksom direkt avskrivna kapitel ur Pelle Svanslös.

Åsa, som bodde i Kiruna, tillbringade sommarloven i den lilla byn Kurkkio tillsammans med kusiner, mostrar, morbröder och morföräldrar. Det var de som var tidningens målgrupp.

Hon drömde om att bli författare. Drömmen låg länge i träda, och hon hann med att under några år arbeta som skattejurist innan den uppfylldes – på första försöket. Med Solstorm från 2003, fick hon Deckarakademins pris som årets bästa debutant.

Därefter har huvudpersonen, juristen Rebecka Martinsson, återvänt med nya skrämmande och förbryllande mordfall i ytterligare fyra kriminalromaner. Böckerna är utgivna

i mer än 30 länder och har bara i Sverige sålts i mer än en miljon exemplar.

Aldrig har Åsa blivit så glad över ett litterärt pris som när Till offer åt Molok fick Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman 2012.

– Det var välbehövligt! Under arbetet med boken gav jag upp flera gånger. Jag är van vid att bli fäst vid mina figurer, men den här gången vägrade de att bjuda på sig. Det tog väldigt lång tid innan jag började tycka om dem.

Så här i efterhand tycker hon inte att det var konstigt att kreativiteten sinade. På bara några år hade hon bytt bana och förvandlats från vanlig skattejurist till en av Europas mest lästa och uppskattade deckarförfattare. Perioder av författarframträdanden och perioder av skrivande hade avlöst varandra i högt tempo. Redan innan hon var färdig med en bok, började nästa ta form i hennes huvud.

Men den här gången var det stopp.

– Under drygt ett år ägnade jag all min tid åt ungarna och åt min häst. Att sopa i stallet och se svalorna flyga under taket var en bra terapi. Jag hade förmånen att ha råd att köpa mig tid, säger hon. Fast det är klart att jag oroade mig för framtiden.

Men var sak har sin tid, och en vacker dag började de stolpiga karaktärerna röra på sig och fick mål och mening.

– Plötsligt visste jag precis vad som skulle hända och vem som skulle säga vad, säger Åsa Larsson. Jag minns att jag ropade till tjejerna jag delar skrivlokal med: Det sitter ett författarhuvud på min kropp!

Deckare har alltid tre huvudkomponenter: karaktärer, miljöer och intrig.

– Det svåra är att hålla balansen. Karaktärerna och miljöerna får inte hindra framåtrörelsen i berättelsen. Det är intrigen som är det viktigaste; utan spänning blir det ingen deckare.

Till skillnad från många andra deckarförfattare låter Åsa Larsson karaktärerna och miljön vara lika framträdande och bärande som intrigen. Språket är en blandning av exakt stramhet och poetisk mjukhet.

– Att skriva domar var en utmärkt författarskola, säger hon. Bra byråkratsvenska får inte innehålla överflödig information. Den ska vara enkel, lättläst och konsekvent.

För många år sedan hörde hon i radio författaren Kristina Lugn läsa innantill ur en brottmålsdom efter en gruppvåldtäkt. Händelseförloppet beskrevs kortfattat och avskalat från värderingar och känslor.

– Det var drabbande på samma sätt som vissa stycken ur Gamla testamentet. Berättelsen om hur Kain dödar sin bror Abel är bara 21 meningar lång. Känslorna, och den kreativa processen, lämnas helt över till läsaren.

Medan de flesta debutanter behöver förlagets hjälp med att stryka, behövde Åsa Larsson till en början hjälp med att släppa på de strama tyglarna.

Inför den andra boken, Det blod som spillts, gav hon sig därför i läxa att skriva längre och blommigare. Det blev mindre av gammaltestamentlig stramhet och mer av psalmisternas känslosvada.

Åsa Larsson är väl förtrogen med böckernas bok. Hennes farfar, ”Kiruna-Lasse”, blev 1936 olympisk mästare i längdskidåkning i Garmisch-Partenkirchen. För att bli bättre på finska och kunna brevväxla med sina nyfunna finska skidkamrater började han läsa Laestadius postilla. Det resulterade i att han blev frälst, lade skidorna på hyllan och blev predikant.

Också morföräldrarna var starkt troende laestadianer.

– Jag tror att farfars omvändelse har påverkat mig och min släkt bortanför vår fattningsförmåga, säger hon. Mina föräldrar tog avstånd från religionen och blev kommunister med ett starkt socialt samvete. Det var mormor och farmor som såg till att jag blev döpt, gick i söndagsskola och bad aftonbön. I tonåren blev jag själv omvänd. På något sätt är jag fortfarande troende, mest handlar det om ett förhållningssätt till livet.

År 2012 fick Åsa Larsson Svenska bibelsällskapets Bibelpris för att hon på ett naturligt sätt ”placerar bibliska motiv och citat i en sekulär deckargenre och speglar miljöer där Bibeln utgör en självklar grund för människors associationer”.

Till Offer åt Molok utspelar sig i den lilla byn Kurravaara, där åklagaren Rebecka Martinsson bor med sina hundar. Författarens intresse för djur är intakt sedan barndomen.

– Innan förlagsredaktören hade läst manuset, var hundarna ungefär dubbelt så många som i den färdiga boken. Alla hade namn och livshistoria.

Hunden Vera hör till dem som fick vara kvar i slutversionen – den vänliga tiken spelar en avgörande roll i slutkapitlet.

Djur talar på djurs vis, och människor på människors. Det tornedalska språkbruket har sina speciella kännetecken.

– Språket är grövre och mer rakt på än i rikssvenskan. Jag som är uppvuxen i kulturområdet vet att det uppmanande syökää! (ät nu!) inte är okänsligt och burdust, utan visar på omtanke.

Just nu är Åsa Larsson mitt uppe i en intensiv skrivperiod. Bland mängden historier som vill bli berättade får alla utom en finna sig i att vänta. Först i tur står den sjätte och sista mordgåtan med Rebecka Martinsson i huvudrollen.

Åsa Larsson brukar vakna redan vid 4–5-tiden. Hon skriver en stund i sängen innan barnens väckarklocka ringer. När de sedan går till skolan går hon till sitt kontor.

– Jag skriver inte särskilt fort. En super-super-superbra dag blir det högst tre sidor. Å andra sidan behöver jag sällan skriva om. Ofta blir jag förvånad av det som kommer ut på papperet. Det är som om hjärnan har lagrat en massa tankar, intryck och idéer.

Att just kriminalromaner har blivit hennes nisch är inget medvetet val. Inkörsporten till genren var en inre bild av en död man som låg och blödde i snön.

– Det är klart att jag undrade vad som hade hänt och vem som skulle lösa fallet. Jag tror inte att det är en slump att vi har så många deckarförfattare i Sverige. Min generation är välsignad med en lång rad detektivberättelser för barn och ungdomar. Ture Sventon, Agaton Sax, Kalle Blomqvist … Hans-Eric Hellbergs deckare om Päivi och Mats måste förstås också vara med på listan. Det man läser som ung, kommer ut när man skriver som vuxen.

För henne är kriminalromanens tvingande ramar inte ett hinder, utan en utmaning. Över huvud taget gillar hon begränsningar. Med glädje tackade hon därför ja när en damtidning bad henne skriva en novell innehållande lika delar sommar, mord och kärlek. Det var likaså en höjdare att ge sig i kast med en radioföljetong på fem avsnitt på vardera fem minuter. I kåserierna i God morgon världen gäller det också att hålla tiden.

– För att utvecklas måste man våga gå utanför sin kompetens, säger hon. Jag börjar kunna Åsa Larssonska, kanske är det snart dags för ett helt annat slags berättande.

Det är inte så att hon är trött på deckargenren i sig. Däremot är hon less på människor som rynkar på näsan åt den.

– Jag är så trött på frågan om vad som är ”riktig” litteratur! En bok kan få mig att växa, utmana mig, göra mig arg, vara uppbygglig, reta mig, få mig att skratta eller gråta, hjälpa mig att somna när jag är orolig. En bok som berör är alltid viktig. Den är en medmänniskas röst.

Maria Leijonhielm är frilansjournalist.

Åsa Larsson

  • Ålder: 46 år.
  • Bor: Hus i Mariefred.
  • Yrke: Författare.
  • Familj: Dottern Stella, 14, sonen
  • Leo, 12, pojkvännen Ola, hästen
  • Lady, hunden Trassel.