Helt utan prestige

Text: Britta Wallin & Annika Ringstedt

Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth har var och en för sig, framgångsrikt, levererat mängder av manus till svensk film och tv. År 2010 testade de något nytt. Att skriva en roman. Tillsammans.

Historieberättandet sitter i ryggmärgen, men romanformen innebär en ny språklig utmaning.

– Att göra manus handlar om att skriva enkelt och förståeligt. Det är inte ett särskilt romantiskt språk, om man säger så. I ett manus beskriver man inga landskap eller detaljer i ett rum. Där är storyn i centrum, förklarar Michael Hjorth.

– När vi skulle skriva första boken, Det fördolda, tänkte vi alltså inte så mycket på språket, vi ville bara berätta, säger Hans Rosenfeldt.

Det visade sig att de två har rätt olika berättarstilar. Micha­el Hjorth gör gärna karaktärs­beskrivningar, och Hans Rosenfeldt vurmar för dialog och kortare meningar. Det blev den senare som tog på sig rollen att få till en gemensam språkton. Han berättar att han är den som går igenom deras texter och suddar ut skarvarna, stryker upprepningar, ändrar ordval, byter till dialog där han tycker att det behövs för rytmen. Och han flyttar stycken …

– Gör du? Sånt märker inte jag, avbryter Michael förvånad.

– Ja, absolut. Jag flyttar om ganska ofta faktiskt, svarar Hans avspänt.

Prestige verkar inte förekomma. De vill båda bidra med det de är bäst på och är fullständigt nöjda med det. För fortsätta skriva om sin dysfunktionella huvudperson, kriminalpsykologen Sebastian Bergman, tänker de göra. Hittills har de spänningsmatade böckerna sålts till åtminstone tjugo länder. Tredje boken, Fjällgraven, kom i oktober, och snart börjar författarduon på ny kula. De har idéer som räcker för minst två böcker till.

Den arbetsmetod som framgångsrikt har anammats av författarduon börjar alltid med två veckor i ett konferensrum på Michaels Hjorths kontor i centrala Stockholm. På en stor whiteboard skriver de upp stödord, personnamn, platser, drar pilar, ritar linjer. Berättelsen överförs sedan av Hans Rosenfeldt till ett ganska detaljerat synopsis. Därefter kan själva skrivandet börja, och det på var sitt håll.

När ett antal kapitel är färdigskrivna och Hans har fått rumstera om i dem, gör de en avstämning. Håller det, är de på rätt väg?

– Jag kan tänka när Hans har strukit något jag skrivit, varför då? Det där var väl rätt bra. Men det är okej, det blir ju det tredje språket, säger Michael Hjorth.

Det finns också ytterligare en – för språket – viktig person. Peter Karlsson, redaktör på Norstedts förlag, har varit med från början och hjälpt dem att gå från manusberättande till romanspråk. Mindre och mindre för varje bok. Men en del individuella olater får han fortfarande redigera. Som att västgöten Hans envisas med att kalla en timme för en timma, Michaels anglicismer och en del upprepningar.

– I vår senaste roman hittade­ Peter till exempel alldeles för många kort. Vi hade låtit våra karaktärer göra allt kort. Han sa kort, han svarade kort … Vi fick stryka säkert trettio stycken, skrattar Hans Rosenfeldt.

Typiskt Hjorth–Rosenfeldtspråk: Imperfekt, tre korta meningar eller ord på rad, blandning av dialog och erlebte rede (återberättande av en persons tankar), lätt cyniskt tonläge, cliffhangers.

Förekommer inte i Hjorth–Rosenfeldt: Långa och ordrika beskrivningar av platser och miljöer, metaforer.