Språket är lurigt – därför lever luren

Text: Catharina Grünbaum

På skyltarna för övergångsställe går en svart tecknad mansperson över en rad svarta streck. Man kan förstås hävda att vartannat streck är vitt, men eftersom bakgrunden är vit uppfattar vi de markerade strecken som svarta.

För vår förståelse spelar det hur som helst ingen roll att det är just en man och inte en kvinna som går på strecken, inte heller vad som är svart och vitt. Vi har lärt oss, i förskolan, i körkortsboken eller genom den tolkning av omgivningen som vi oavbrutet sysslar med, att streck i gatan, oberoende av färg, betyder att här kan envar gå över.

Nu ska den här artikeln inte handla om semiotik, det vill säga läran om tecken och deras tolkning, utan mer handfast om hur somliga språkliga benämningar biter sig kvar fastän det de benämner antar nya former. Vad kallar vi själva strecken i fråga?

För oss som växte upp med gula vägmarkeringar heter de fortfarande gula strecken. ”Gå mellan de gula strecken på gatan”, har Svensk handordbok från 1966 som redaktionellt exempel på streck, och det var i grevens stund, för bara ett år senare, vid omläggningen till högertrafik, blev strecken och andra vägmarkeringar vita. (Vad handordboken sedan menar­ med att man ska gå mellan­ strecken och inte på dem kan vi bara gissa.)

Dagens barn lär sig knappast att gå på de ”gula strecken”, men de kan säkert få höra en förmaning från en mor- eller farförälder, som strax måste formulera om sig eller komma med förklaringar. Uttrycket gula strecken har, som det heter, lexikaliserats, blivit en del av ordförrådet, med betydelsen ’övergångsställe’ – låt vara att dess ställning är bräcklig.

På liknande sätt har svarta lådan, den stryktåliga tingest som innehåller färdskrivare och registrerade pilotsamtal och som uppletas efter flyg-olyckor, blivit ett fast begrepp, fastän lådan i fråga oftast har signalfärgerna rött eller orange. I mediernas nyhetsförmedling skriver journalisterna vanligtvis ”den så kallade svarta lådan”, trötta på ständiga påpekanden från bättrevetande om lådans egentliga färg.

Att benämningar håller i sig fastän beskrivningen inte längre är adekvat är ju inget nytt. Svarta tavlan var i generationer grön och i dag är den vit. Ångbåtsbryggor anlöps mer sällan av ångbåtar, men vad skulle vi annars kalla dem?

En penna är sedan länge i första hand, utom möjligtvis för ornitologer, ett skrivverktyg och inte en kraftig ving- eller stjärtfjäder. För många är en gåspenna i en skrivares hand bara en typ av penna bland andra pennor och inte urpennan, av latinets penna, det vill säga ’fjäder’.

Längesedan var det också som bläckhorn verkligen utgjordes av spetsen på ett kohorn. Dagens unga, som inte behövt kämpa med sprättande stålpennor och utspillt bläck under skolans välskrivningstimmar, får härmed veta att de sista bläckhornen var av glas med skruvlock.

Linnen är numera mera sällan av lin, i synnerhet inte nattlinnen, tandborstglas är ofta av plast och själva tandborsten inte av svinborst eller annat styvt djurhår. (Går man på ett museum av typen ”gammalt borgarhem”, kan man få se borstar av riktig borst.) Gångjärn tillverkas av såväl mässing som plast. Form och funktion är det viktiga, inte materialet.

Ett språk som aktivt har tagit upp ord ur fornspråket för att återanvända just deras funktion är den puristiska isländskan. Sími, ett gammalt ord för ’tråd’, blev den inhemska ersättningen för telefon, som är en nybildning med de grekiska ordelementen tele, ’fjärr-’, och fone, ’röst; ljud’. Att dagens telefoni blir alltmer trådlös kommer knappast att få sími på fall.

Men vi har våra svenska motsvarigheter på området. När de första telefonerna kom talade man in i en liten tratt eller lur. Ordet lur fick hänga med även sedan mikrofondelen på apparaten fått ett annat utseende – det som man ser på skyltar för de få telefonkiosker eller vägtelefoner som finns kvar. När sedan mobilerna kom kallades de, i alla fall i stockholmskt vardagsspråk bland yngre personer, just för lur. ”Kunde inte ringa, glömde luren hos Kalle.” Och hörlurar är en fullt aktuell benämning på headset utan minsta tycke av lur.

Men telefonens petmoj, nummerskivan, verkar inte ha någon framtid. Att den ersattes av de effektivare knappsatserna beklagar väl ingen, men som språkligt uttryck saknas den ändå av en eller annan.